bkpam2134409_9107f6d75367467ab2bf883791ac105e
Det är när du blir tilfångatagen, sittande i bunden vid skärmens artificiella ljus, som gör ditt lilla ansikte nästan genomskinligt, som jag vill rymma med dig.

Det är när du laddad med digital information och artificiella belöningssystem jagar varelser med smart telefon, som knappt ryms i din lilla hand, som jag vill befria dig.

Det är när evighetsserier blir din verklighet och vardagen kallas för odramatisk cliffhanger - en trist sak där det dag efter dag aldrig händer något särskilt- som jag vill lösgöra dig från ett gryende missförstånd.

I din digitala tillvaro framstår jag kanske som en alien, en obegripligt trist figur som gör anspråk på din tid och ditt tålamod när jag helt enkelt ber att få hålla dig i handen och gå på promenad en liten stund.

Då fantiserar jag om att du -om än med lite tvekan- lämnar skärm och display och erbjuder mig din lilla, alltjämt knubbiga hand.

Till en början känns det lite konstigt. Vad ska vi prata om? Vad kan vara intressant för dig? Jo, så klart, det som kan fånga din uppmärksamhet! Och jag kan peka och pröva vad som kan tänkas beröra dig.  Istället för att du sitter stilla och med blicken följer skeenden i snabba bildväxlingar är det du och jag som rör oss medan det mesta runt omkring är stilla. Så stilla att vi hinner fästa blicken, undra och spekulera tillsammans.

Kanske tycker du att jag är gammalmodig, att jag släpar dig tillbaka till en tid som inte angår dig där vi nu utan brådska går sida vid sida. Men det är då jag med glädje kan förklara att vi inte är tillbaka till "förr i tiden", eftersom det vi gör nu ligger sida vid sida med det som händer på din skärm och i din telefon. Fast det här är på riktigt, i ditt eget liv och i mitt. Att det är vi som hittar på det vi vill uppleva och upptäcka tillsammans. Det kan bli vår "serie", varje promenad kan avslutas med en cliffhanger som gör längtan till morgondagens upplevelser nästan outhärdlig. Och så kan vi hålla på, en liten stund varje dag. Jag kan bli din cliffhanger! Hoppas att du vill!

 

Om vi lägger oss på rygg i gräset tillsammans och tittar upp, rakt upp i himlen, förbi trädkronorna, och studerar molnens lek i vinden... Det är lustigt med moln, de kan snabbt ändra form och föreställa saker... sedan kan de lösas upp och föreställa nya saker. Ja, du har rätt i att det blir som ett tv-spel, ungefär.  Men när det gäller molnen just här och nu, så får vi bestämma vad de handlar om.

Längs vår skrovliga promenadväg, som nu är försedd med djupa spår i lera, vattenpussar och knastrande grus under våra skosulor, är det lätt att tröttna på det grålortiga och färglösa. Men eftersom vi skärper våra ögon och öron som finkalibrerade instrument upptäcker vi en kamouflagefärgad varelse. Den står alldeles stilla mitt i vattenpölen. Vi står också alldeles stilla för att inte skrämmas. En fågelunge, säger du. Du har rätt. Men vilken sort? frågar jag. En fågel, svarar du. Kanske har den fallit ner från trädet, spekulerar du vidare. Titta noga på den och om ihåg hur den ser ut ber jag, så tittar vi i fågelboken när vi kommer hem. Då får vi veta vilken sorts fågel det är. Vi kan googla, säger du. Eller titta i min fågelbok, svarar jag.

Så vandrar vi, du och jag, i tid och rum från solig dag med lekande moln över trädtopparna 
mot kvällen som får himlen att se ut som en eldsvåda och träden som sotiga statyer. Du kommer på tanken att vilja måla något om en sådan himmel. Jag delar din lust att göra det. Vi tar väl fram papper och kritor när vi kommer hem? föreslår du. Kanske... Vi lämnar grusvägen och går ljudlöst över det mjuka, fuktiga gräset och lämnar den första gemensamma realityupplevelsen bakom oss. Du har pausat din digitala verklighet och kan återgå till den med ett tangenttryck medan scenariot utanför fönstret rullar på, utan stopp. Som din cliffhanger tar jag fram fågelboken som vi kan bläddra i tillsammans när du pausar nästa gång.

Läs hela inlägget »

...ska jag bygga ett eget hus...

... och så gör jag en hönsgård...

Eller så blir jag plåtslagare...

... eller sjöman... Men då måste jag ju ha en båt...

...kanske blir jag drakskötare...
...för jag kan bli en massa saker när jag blir stor...

Läs hela inlägget »

Ordet tystnadskultur möter oss allt oftare i media nu. Det dyker främst upp i suspekta sammanhang som vid övergrepp, skumraskaffärer och där kriminaliteten styr. Men vem vill väl förknippa kultur med samhällets avigsidor? Kultur är ju jordmånen för god tillväxt och rik skörd.

Snart är det val i Sverige. Media rustar för feta, säljbara rubriker och vässade inslag.  "Ropen skalla, rubriker åt alla!", har blivit vår kulturmegafon. #metoo-rörelsen satte fokus på antitystnad medan synen på visselblåsare inte är helt utredd här i landet. Hur är det med dem som är benägna att följa lagen men som riskerar att betraktas som svikare om de gör det? 
Röster höjs för skärpta och nya lagar, ökade polisiära insatser och till och med tankar på militärt stöd i samband med ungdomsbrottslighet.

Men vänta!
Har vi verkligen prövat allt innan sådana insatser måste vidtas?
Måste vi krångla till det?
Följer vi lagar som redan finns... eller?


Vi kan ta skolan som exempel

I dagens debatt kring den ökade barn- och ungdomskriminaliteten höjs inte röster bara om repressiva insatser. Mildare och mer förhoppningsfulla är ropen på stöd från "civilsamhället" (också ett frekvent begrepp i sammanhanget), det vill säga samhällsinstitutioner som exempelvis skolan. Nästan alla politiska företrädare utlovar "ökade resurser" (pengar att användas till...) till skolvärlden -det behövs och är bra!-  med bättre utbildade lärare och alldeles extra bra, utbildade lärare till "socioekonomiskt utsatta områden" (ännu ett frekvent använt begrepp). Frågan vad som menas med extra bra där i verksamheten.
     Att vara ämnesskicklig och pedagogiskt mångsidig är en sak. Att känna sig försedd med munkavle är en helt annan. Då gör "extra resurserna" ingen nytta. 

Om vi, precis som på lågstadiet, tränar addition fram till ett resultat kan det utifrån summan se ut som att resultatet är rätt, gott. Om facit säger att det är rätt, förstås.


Ett exempel:
socioekonomiskt utsatta områden + ökade rersurser + insatser från civilsamhället = vidtagna åtgärder för välfärden


Men i detta räkneexempel har vi glömt en viktig faktor för att i grunden få en mer korrekt summa, nämligen tillämpningen av lagen.



Skygglappar på eller av?

Socialtjänstlagen kap 14 1§ och  Skollagen 29 kap 13 § ( sök dig fram)

Har vi en benägenhet här i vårt land att invänta "rätt ögonblick", att inte "förhasta oss", "att inte få en massa tjafs", att "kanske kränka någon" , "att göra fel"..?

Kan rädslan göra oss till lagöverträdare i all välmening eller händer det att vi kringgår lagen för att det kan gynna vår verksamhet?

Att "stå sig i konkurrensen", "att inte få dåligt rykte", "att det inte är meningsfullt eftersom ingen ändå gör nåt", "att inte stöta sig med föräldrar, kunderna"...

                      Spotlights på skolansvar?  Varför inte?

Oavsett vilket skäl man har för att i skolan inte följa lagen, så borde det vara ett krav på att detta verkligen görs - samtidigt som samhället ropar på polis! - medan tid är. 

Vad skulle inte kunna förebyggas om alla de välkända tecken som antyder att barn inte har det bra - och som skolan har stor kunskap om- uppmärksammades och togs på allvar?


Vad skulle inte kunna åtgärdas i tid om

  • de som omfattas i SOL 14 1§  får kunskap om vad som åligger dem
  • inte chefen påstår att anmälningsskyldigheten endast ska omfatta just ledningen
  • inte skrämsel om hot avskräcker anställda att göra anmälan (med stöd av varandra vid behov)
  • om inte tystnadskultur och lojalitetsprinciper står ivägen för hjälpinsatser för familjer (och inte bara i "socioekonomiskt utsatta områden")
  • inte kollega/chef åtar sig att prata ensam med familjen ( som redan är känd i skolan för att "slippa göra anmälan")
  • inte uppfattningen om elevs beteende stannade i personalrum och i långrandiga möten inom elevhälsan (utan att göra anmälan) och utan att eleven får hjälp
  • barn och deras vårdnadshavare möts med respekt och omtanke - och att de upplever det!


Skolan (och förskolan) som andra instans i det brottsförebyggande arbetet
Det är i hemmet som grunden om rätt och fel utifrån samhällets normer och värderingar läggs.  Men idag har familjebegreppet utvidgats för många barn och ungdomar genom internetkontakter. Det kan vara sådana kontakter där vårdnadshavare, oavsett var, befinner sig i ett verkligt utanförskap. Familjebegreppet har förändrats. 

Men fortfarande finns ett fungerande civilsamhälle som ska bygga på öppenhet, att det inte är fult att få hjälp, att kommersiellt utnyttjande inte ska styra barns och ungdomars tygghet och utvecklingsmöjligheter.

Det gäller att våga, att hitta trygga samarbetsformer i vuxenvärlden för att lossa på munkavlar och våga gå med öppna ögon. 

Kan valet hjälpa till med det eller har vi faktiskt möjligheter redan nu?

Läs hela inlägget »

Om man med radikalisering menar att människor genom övertalning förmås att byta norm- och värderingssystem genom att använda sig av kriminella tillvägagångssätt eller våldsmetoder för att nå sina syften, så har jag  fått något att reflektera över.

Nu är det tio år sedan.
Jag var en av flera skolledare i en helt vanlig grundskola i ett helt vanligt område. Eleverna representerade många olika språk och skolan var rik på ambitioner, motivation, kunskap och erfarenheter.  Personal och vårdnadshavare hade goda relationer och samstämmigheten kring elevernas delaktighet och behov i skolan som arbetsplats gick att konstatera.

Men skolans värld är inte den enda existerande för eleverna. Det blev vuxenvärlden varse när tidigare okända beteenden plötsligt började framträda bland både äldre och yngre elever. 
Det inträffade till exempel att socialtjänsten hörde av sig, att polisen hörde av sig för och att oroliga föräldrar ville ha samtal eftersom deras barn hade blivit beskyllda för än det andra i skolan. Några av de händelser som då var aktuella var stenkastning mot den lokala busstrafiken. Det blev rubriker i lokalpressen och någonstans i texten minns jag det förlåtande ordet "pojkstreck". Några gärningspersoner hade inte påträffats och den än så länge försonande samhällsinställningen fick det hela att bero. Och frågan många ställde sig var om skolan skulle "behöva engagera sig" i sådant som skedde efter skoltid.
 Det är en fråga som ofta återkommer än idag och som säkert får olika svar beroende på skola.

Så gick det en tid, kanske två terminer (i skolan består tideräkningen av terminer). Elevunderlaget förnyades och nya vuxna blev skolledningens kontaktytor, både när det gällde personal och föräldrar. Ny information och påminnelser om gammalt, elevscheman och mötesscheman för föräldraråd och lovtider, ja, allt som en skola behöver dela med sig av delades. Som vanligt och enligt rutiner.

Men mitt i allt det fastställda och rutinmässigt självklara uppstod ett trendbrott. Det tog ett tag att upptäcka eftersom nya umgängesformer bland eleverna byggde på hemlighetsmakeri och osynlighet. Mobbning och andra typer av kränkningar förekom på skolan och ett engagerat arbete bidrog till att vi tillsammans med hemmen kunde få bra lösningar. Det var ett tidskrävande arbete, nödvändigt för relationsbygget i civilsamhället både på kort och lång sikt. Det viktigaste var att skapa tillitsfulla kommunikationsvägar där barn, ungdomar och deras familjer kunde uppleva positiva resultat genom sitt aktiva deltagande för att åstadkomma förändring.

Det nya, som vuxna var oförberedda på, var elevernas alternativa regler och relationsbyggen. Mobiltelefonerna hade gjort sitt intåg också  bland eleverna och chattar och kamera blev deras nya, effektiva kommunikationskanaler. Spridningen av uppgifter och idéer gick blixtsnabbt och fick ibland förödande konsekvenser. Så blev det för den flicka på mellanstadiet som efter skolans slut misshandlats av några tjejer i klassen i en intilliggande park. Misshandeln filmades och spreds via nätet. Det blev polisens och socialtjänstens sak att reda ut. Och naturligtvis blev händelsen något av en följetong i olika klasser. Det ena avsnittet lades till det andra i form av hämndaktioner, nya intriger, nya tillvägagångssätt...

Detta inträffade innan tekniken med smartphones hade utvecklats. Spridningen av filmen hade skett via en dator på biblioteket och "brorsan" hade hjälpt till eftersom det var hans telefon... Denna händelse blev en ögon- och öronöppnare då. Kanske hade detta pågått en längre tid utan närmare insyn för barnens närmaste vuxna?

Stormöten ordnades för föräldrar som kunde få information, ställa frågor och uttrycka farhågor och förväntningar till en sakkunnig panel bestående av skolrepresentanter, socialtjänst, polis, fältassistenter och föreningsrpresentanter.  Mötena var givande och många fördjupade sitt engagemang i skolans föräldraråd.  Men medan det offentligt korrekta tycker sig skapa hållbara strukturer och beredskap mot socialt fördärvliga avarter, utvecklas alternativa sociala kommunikationssätt och metoder. Det blir särskilt betydelsfullt för dem som vill ha egna domäner att utvecklas på, och då också långt ifrån det vedertagna samhällsmönstret.

Självutnämnda ledare, eller sådana som på kännbara sätt har fått förtroendet, uppenbarades efter ett tag i de lokala lekarna, som t ex NADISH (se Wikipedia)
     
"Leken" går ut på att en ledare skaffar sig slavar som ska utföra uppdrag utan att bli upptäckt. Uppdragen kan vara avancerade (snatta, sabotera, hota, misshandla eller förtala, t ex). Om det kommer till ledarens kännedom att man golat väntar bestraffning, som kan vara av mycket obehagligt slag, så pass obehagligt att barnet inte skulle våga att prata med någon vuxen överhuvudtaget. 
     Att "leken" hade fått fäste ända ner i lågstadiet, blev en obehaglig upptäckt. Äldre elever utnyttjade yngre, barn och ungdomar utanför skolan hade inflytande bland annat via sina mobiler och en märklig stämning kunde sprida sig. Okoncentrerade elever, många sena ankomster, skolk, polisbesök, rådslag med interna sakkunniga och socialtjänst. Och så hemmen, förstås!

Det blev uppenbart att vårdnadshavare kunde vara lika förförda av  lättsamma bortförklaringar om "lekens" innehåll och metoder som vi i skolan. Men när elever på mellanstadiet ertappats med att stjäla, röka, vara budbärare och liknande mot belöning (och bestraffning om man golade) och när sittningar tillsammans med dem som ändå vågade lätta sitt hjärta i närvaro av sina vårdnadshavare uppdagade att barnen agrade på riktigt, åt till och med vuxna personer, uppstod bestörtnig. ."Leken" nadish var slående lik verklighetens rekryteringsvägar -att i kriminella kretsar använda barn som inte är straffmyndiga för sina olagliga angelägenheter -och på ett kanske välkänt lekfullt sätt. 

Vilka belöningar väntade barnen? Vilka bestraffningar? Hur såg tillgången på närvarande vuxna ut i hemmen? Ibland var äldre syskon betrodda ansvaret för de yngre syskonens uppfostran, ibland var det synnerligen engagerade vårdnadshavare som deltog i problemlösningssituationer kring de egna barnen. Det blev uppenbart hur olika förutsättningarna ser ut för barn i hemmet och hur otillräckliga skolans insatser kan vara utan en tillitsfull kommunikation med barnens föräldrar eller vårdnadshavare. Former för att reda ut problem och skapa nya utgångslägen finns runt om i civilsamhället förutsatt att inte rädsla, skam eller skuld hindrar vuxna i kommunikationen för barns bästa.

För att börja från början:
Redan de minsta barnen behöver veta att vuxna lyssnar och att det som sägs verkligen betyder något. Redan de minsta barnen behöver lära vårt samhälles normsystem och våra gemensamma värderingar kring rätt och fel. Redan de minsta barnen behöver sina föräldrars eller vårdnadshavares klokhet att lära dem detta. Förskolan och skolan stöder hemmen i detta genom kunskapsmål och träning i social kompetens. 

Våra barn ska kunna vara motståndskraftiga mot framtida gängradikalisering, till ett outlaw-samhälle. De våldsattacker som nu sker får mig att fundera -hade jag kunnat förebygga något på ett bättre sätt i skolan med mina kollegor? Är det kanske någon av "mina" elever som mött döden i något värre än nadish, så här tio år senare? Eller har kanske någon av dem åtagit sig ett omänskligt uppdrag att ta död på någon tidigare vän?

Var vuxenvärlden för aningslös, för svag inför barnens lättsamma förklaringar, för upptagen av de egna vardagsbestyren utanför uppgiften att vara en närvarande vuxen för sina barn?


Frågorna sätts i nytt perspektiv särskilt när det har gått en tid. Men även om man inte får svar på allt så måste övertygelsen finnas stark - att det aldrig är för sent att delta i bygget av ett människovärdigt samhälle!


 

Läs hela inlägget »

-Hur mår ni, mina systrar? Jag saknar er. Jag älskar er! Hur är det med mamma? Och lillebror? Jag har så många frågor.

Med mig är det bra, ja. Jag har varit lite sjuk. Det var en lång resa. Men nu är jag bra igen. Gud, jag lever ju fortfarande!

 - Har pappa kommit tillbaka?  Och vår grannes pojke, vet ni var han är?  Har dom skickat honom till Syrien? Får mamma den medicin hon behöver?  Och lillebror, kan ni ordna glasögon så att han kan gå i skolan igen? Gud, ni behöver mig, men jag är så långt borta.

Jag vet att mamma och mormor vill komma hit. Jag har pratat med mamma förra månaden. Men hon förstår inte riktigt. Det är inte så lätt. Inte ens för mig som är här. Jo, jag mår bra. Är lite trött, bara, för jag har svårt att sova. Men jag bor i ett bra hus nu, med bra säng och en tv. Jag har bott på olika ställen här. Jag får lite pengar av landet här så jag kan ringa till er ibland. Och jag får gå till skola och lära mig svenska språket. Jag tänker på er hela tiden.

 - Kan mamma också låna grannens mobil ibland? Precis som ni? Jag har ringt, men inte fått nåt svar. Är hon frisk nu? Jag saknar mamma. Jag skulle ju hjälpa henne och er.

Det är ensamt här, många människor, men ensamt. Det är fint, också. Europa är inte alls så  som vi har fått lära oss.Det är inte alls onda människor som lever här. Jag har bara träffat snälla personer och har fått mycket hjälp. Gud, du ska veta att att jag inte mådde bra när jag kom. Mina vänner, som jag skulle resa med, försvann på vägen. En orkade inte längre och en blev skjuten vid gränsen. Och jag kunde inte hjälpa.  Men vi var många i båten och jag spydde hela vägen. Men jag drunknade inte, Gud! Det var nog meningen att jag skulle komma hit.
För här är jag ju!


- Har storasyster gift sig ? Jag fick en jättefin bild till mobilen. Jag hoppas att han blir snäll mot henne. Visst kom dom till  Grekland? Måtte det gå dom väl där! Har ni några böcker att läsa? Kan mamma läsa än? 

Jag har lärt mig att läsa och skriva lite på svenska. Ibland är det svårt att lära sig språket för jag känner inte så många svenskar. Men i skolan kan jag öva. Och jag lyssnar mycket på tv och när svenskar pratar med varandra. Här i landet vill dom att man ska kunna deras språk för att få stanna här. Och jag övar, Gud vet att jag övar!
     Men så har dom nåt konstigt också. Jag måste träffa folk som frågar mig om vad jag heter. Jag säger vad jag heter. Dom frågar mig hur gammal jag är. Jag säger att jag är sexton år. Jag försöker att svara på svenska, för dom verkar inte förstå. Jag har ju persisk tolk med mig, men det går inte så bra, eftersom dom inte verkar förstå ändå. Så jag säger på svenska. Då säger dom att jag inte är sexton år och låter mig åka till sjukhus. Där får dom kolla mina knän och mina tänder. Nästa gång som jag kommer till dom som bestämmer, så säger dom att jag är mer än arton år. Jag förstår inte. Jag vet ju hur gammal jag är. Mamma vet också. Nästa månad blir jag ju arton. Då får vi tårta här där jag bor nu till och med.

-Om jag mår bra? Om jag inte vill komma hem? Om ni kan komma till mig snart? 


Jag vill svara er ärligt nu. Jag mår bra i kroppen, men inte i själen. Jag har huvudvärk när själen krånglar. Då vill jag bara sova och orkar inte äta. På nätterna kan jag inte sova när det är mörkt och tyst. Då tänker jag på allt. Allt. Jag har snälla människor här som ser när jag inte mår bra och dom tar mig till doktor. Men jag tänker och tänker. Gud, vad jag tänker! Vad ska det bli av mig? Jag längtar så efter er alla, men jag kan inte komma till Iran. Vi flydde ju dit från Afghanistan när jag var liten. Vår familj är ju flyktingar där, eller hur?
   När jag träffar kompisar i stan så berättar dom att många som kommit hit ska skickas till Afghanistan. Fast dom inte känner någon där. Och att dom kan skickas till Syrien och kriga. Då blir jag rädd. Vad ska jag göra där om dom skickar dit mig? Jag tänker och tänker. Nu har dom som bestämmer sagt att jag inte får stanna här eftersom dom säger att jag har varit arton år länge. Förstår ni? Ingenting är rätt. Varför ljuger dom om mig? Jag har kämpat för mitt liv och det var inte värt nåt. Det är många snälla människor i det här landet som protesterar och vill hjälpa. Men jag tänker och tänker.
     Men jag hoppas på Gud. Jag läser Bibeln här. Det är ungefär som Koranen hemma. Jag hoppas att Europas Gud ska hjälpa mig. Då kan jag hjälpa tillbaka. Jag vill bli polis här, för dom hjälper människor. Dom är inte som militärer. Dom hjälper att förstå rätt och fel. 
     Snart ska jag komma tillbaka till dom som bestämmer. Gud måste hjälpa mig att få dom att ångra sig. Om dom skickar mig till Afghanistan blir jag ju ensamkommande, som jag kallas här, där också. Och så har jag ju hunnit att bli arton år här och måste klara mig själv vart jag än kommer. Men då är jag ju en vuxen flykting. Ensamkommande igen, för jag känner ju ingen. Det tar aldrig slut. Jo, om jag tvingas att bli soldat. Då tar det ju slut.
     Så, mina systrar och lillebror som jag älskar och saknar, nu har ni hört mitt svar. Det är kanske inte så lätt att förstå allt. Men säg inget till mamma, hon blir bara så orolig. Hon kämpade så för att jag skulle kunna få ett säkert liv. Nästa månad kanske jag har något annat att berätta, om Gud vill.

All min kärlek till er!
    

Läs hela inlägget »

I Sverige håller vi  oss med vanliga familjer med vanliga barn, typ. Och så har vi fått så kallade ensamkommande barn. De vanliga är ju sådana som går i förskolan och skolan. Men de ensamkommande...

De har ju kommit i tusental och det är inte ens säkert att de är barn, förresten. Våra svenska myndigheter har bevisat att hur många som helst är mycket äldre än vad de har påstått. De är helt enkelt myndiga och då ska de göra rätt för sig i de länder de kommer ifrån och inte lura svenskarna på skattemedel, skolplatser, bostäder och sjukvård -som vi har jobbat ihop till. Vilken svensson får glida på räkmacka som här om man kommer till Syrien? Eller Afghanistan? Just det. Skulle inte tro det.

Visserligen har man hört att det inte går så bra för våra vanliga barn i skolan och att det inte ens finns lärare så det räcker åt dem. Om man lyssnar på politikerna så blir man ju inte heller klokare av hur de tänker om att vi ska ha en skola i världsklass. Det lovade de för flera år sedan! Man kan ju förstå att våra barn tappar sugen då. De vill ju bli något, vill lyckas åt sina föräldrar. Tjäna bra med pengar och få leva gott i välfärden. Det ställs för stora krav på utbildning på dem och det är inte att undra på att de nobbar de skitjobb som de erbjuds. När samhället sviker med lärare och när folk med annat språk än vårt får tänga sig in och ska ha plats också - då ligger vi illa till.
Riktigt illa.

Må så vara att inte alla ensamkommande (mest killar, då) är kriminella eller våldtäktsmän som det har sagts, och må så vara att de kanske verkligen vill bo här hos oss och lära sig saker...  Må så vara att de kanske skulle vilja bli svenskar, precis som en annan... 

Några kanske till och med vill ta skitjobben som våra unga killar inte ska behöva ta. Som att jobba med gamlingar, till exempel. Eller vakta ungar på rasterna i skolan. Det kanske skulle göra deras föräldrar i hemlandet stolta och lönen är säkert högre här än där. 

Visserligen  lär det finnas ett och annat viljestarkt snille bland nykomlingarna. Det har man ju hört om. Såna som tänker sig att få forska, bli läkare, ingenjörer och lärare (och sånt som vi ju har ont om här på hemmaplan). På tv har man ju hört till exempel killar ända från Afghanistan och Syrien och Somalia som pratar snygg svenska, faktiskt,,, Och det har de lärt sig sedan de kom hit. På bara två år, typ. 

Man skulle ju vilja se en sådan motivation hos våra svenssonungar, alla curlade socialpimpade snorungar som lever bra på sina föräldrar och skiter i plugget. Nä, det skulle nog göra dem gott med en havstur på gummiflotte, också... Och utan morsan och farsan bakom ryggen...

Medge att man måste få säga som det är. Vi har ju i alla fall yttrandefrihet här i landet... Eller?


För den skull behöver man ju inte ha fördomar, eller hur?



 

Läs hela inlägget »
Seminariet har tagit tjugo minuters paus, men samtal kring ämnet hänger kvar bland deltagarna runt fikabordet. Några är vältaliga och engagerade medan andra gör inlägg medan eftersök på information eller förströelse på mobilen pågår.
Ämnet?
"Jag minns min barndoms skola. Förebilder, metoder, framtidstro".


Om vi ser till att överhöra konversationen vid ett av borden, framträder minnesbilder inte oväntat av de mest skiftande slag. Beroende på ålder, skolform, glesbygdsskola eller skola i tätort  blir jämförelserna ändå likartade i grunden.
Några kommentarer snappar vi upp. 

"När jag gick i ettan eller tvåan ville jag leka skola nästan hela tiden med mina yngre kompisar", säger hon runt dryga femtio vid bordsänden . "Och självklart skulle jag vara fröken efterom jag vissrte hur en fröken skulle vara. Jag avgudade min fröken för att hon kunde allt, hon var söt och så hade hon skärt nagellack".
Den något äldre, lätt gråsprängde, drar med pekfingret över mobilens display.
"Ja, det var tider det, när könsrollerna var tydliga och klara", flinar han och tillägger; "Killarna spelade fotboll och bråkiga killar fick gå i obs-klass..."
"...och tjejerna hoppade hage eller slängrep och var allmänt skvallriga och inställsamma", avbryter hon vid bordsänden. 
"Herregud", säger en ung man, " vem sjutton leker skola idag?"
     Leenden sprider sig över bordet.
"Nä, för vem vill härma stressade, vrålande lärare?", säger hon som varit i branschen i två år
"Hur tror du då att dina elever kommer att minnas dig när de tänker tillbaka?", tänker han med mobilen högt.
"Ingen aning", svarar den unga läraren. "Kanske som jag minns mina, det vill säga när dom var där och inte bara avlöstes av vikarier. Hela högstadiet. Det var då jag bestämde mig för att bli lärare, för att få barn intresserade av kunskap och..."
"... och så har du blivit stressad och vrålande istället? På bara två år?" undrar en kollega från grannskolan.
"Tja, men vad gör man..."
"Jag förstår precis", meddelar han som hittills suttit tyst. "Ibland går det ju inte ens att ha en vettig genomgång för allt tjafs och sena ankomster".
"Vet ni", säger hon från grannskolan, "jag hade en vikarie nyss, som så fort ungarna undrade över något, så fick dom svaret att googla..."
"Snyggt jobb", svarar mobilmannen. "Kanske skulle man låta sig inspireras... Följa kursplanen och moment för moment i planeringen uppmana eleverna att googla fram svaren hemma. Det skulle sänka kostnaderna för datorinköp och underhåll och så skulle det bli lugnt på rasterna..."
Ett spritt fnittrande över bordet medan det är dags att skölja ner det sista kaffet och få sig istoppat resten av seminariet.
"Jaha", konstaterar hon vid bordsänden, " i vanlig ordning snackar vi om oss själva. Undrar förresten vad det här seminariet ska leda till. Något vi inte redan vet, kanske?"
"Mm, skulle väl vara framtidstron, då..." 

                                              "Förresten, kolla mitt nagellack!"

Läs hela inlägget »

För en massa år sedan skapade Trafiksäkerhetsverket en slogan - "Barn gör som vuxna gör" med syftet att goda vuxenförebilder i trafiken skulle kunna förebygga trafikskador och skapa trafikvett tidigt hos barn.

När det gäller trafiksäkerheten kan möjlgen en smart slogan som denna ha lett till efterföljelse bland vuxna. Detta, tillsammans med ytterligare smart kampanjande och metodåtgärder, kan på så sätt ha bidragit till djupare insikter hos barn om beteende och självkännedom.

Om det är så att vuxna gärna låter sig idealiseras som förebilder, så vore det kanske ingen dum idé att ständigt påminna om deras stjärnstatus. Ytterligare en god idé skulle kunna vara att starta ett decennielångt projekt på barnens arbetsplatser i förskola och skola med syfte att få barn att inse möjligheten att de också kan nå stjärnstatus som vuxna och då i andra barns ögon... och så vidare...

Då skulle till exempel ordningsregler, konsekvenstrappor och korrigeringar omfatta såväl vuxna som barn.  Då skulle man kanske kunna skapa ytterligare en myndighet som skulle heta Skolsäkerhetsverket. Denna myndighet skulle ha som huvuduppgift att formulera och lansera slogans, som i sin tur skulle vara smickrande för alla vuxna att vilja använda. I kombination med ordningsreglerna, konsekvenstapporna och korrigeringarna skulle förskolebarnens och elevernas efterföljelse börja konkurrera ut bestraffningsåtgärder av olika slag. 
Några exempel på Skolsäkerhetsverkets vuxenslogans skulle kunna vara:
 
"Du har fått två öron och en mun. Tänk på det i umgänget med barn!"
"Barn håller upp dörren åt dig när du gör det åt dem!"
"Barn har ingen erfarenhet av att vara vuxen, men vuxna har erfarenhet av att vara barn!"


Som stöd för skolsäkerhetsarbetet skulle barn och elever i sina rådslag såsom klassråd och elevråd kunna bjuda in vuxna för att framföra sina sina synpunkter/beundran när det gäller förebildsstandarden hos dem. Underlaget för ett framgångsrikt förebildsarbete skulle med fördel redovisas i Skolinspektionens rapporteringar. Kanske skulle sånt här ha betydelse för barns och ungas arbetsplatser.

Finns det möjligen forskning på det?

 

- Om man passar på att träna förhållningssätt medan ljuset fungerar, går det av sig självt om det skulle slockna.

Läs hela inlägget »
20171229_141946 20171229_141946

Så här i skarven mellan år och terminer är det läge att sortera i lådor och skåp. Så många planeringsdokument, så mycket byråkratisk administration som endast haft en kortvarig livslängd och så -utvärderingar...

Driven av prestationskravens fartblindhet kan det vara lätt att rusa förbi den faktiska innebörden av utvärderingar, trots att just dessa ska vara vägledande för det fortsatta arbetet och trots att de nog är den ärligate responsen på hur arbetsinsatsen tagits emot av dem som allting kretsar kring: eleverna.

I en mapp märkt "6A" hittar jag en klassuppsättning med utvärderingar som nu - några år senare-  gör mig både glad och rörd. Varför först nu? Jag minns inte att jag blev särskilt berörd när jag fick dem i mitt fack i lärarkorridoren. Kanske var jag för upptagen av att skapa en överblick och inte av att läsa synpunkterna lite mer ingående? En typisk pedagogsituation, om du frågar mig. Därför bläddrar jag nu igenom mapp efter mapp som jag sparat, innan jag bestämmer om jag ska slänga dem eftersom de idag inte har någon relevans för mig i just de klasserna. 


Men så inser jag att det som eleverna ger uttryck för, att det är roligt att lära på nytt sätt, att dramaunderivsningen i kommunikation och relationsbygge känns lustfyllt och betydelsefullt, att upplevelsepedagogik (learning by doing) är ett sätt att tillämpa språkkunskaper i en utvidgad form, realiserbar utanför bok och skärm. Fysisk samvaro, ögonkontakt, samtals- och lyssnarteknik, respektfullt förhållningssätt, problemlösning...

 

När jag nu, efter avslutad anställning, tar del av utvärderingar av olika slag slås jag av att undervisningen i drama i enlighet med läroplanens intentioner på olika områden är ett utmärkt pedagogiskt verktyg. Men underskattat. Som dramapedagog under drygt trettio år har jag mötts av skepsis från såväl klasslärare som skolledare. Rädslan för att ämnestillämpningen genom drama skulle stjäla tid från annan klassrumsundervisning har varit uppenbar. Något flummigt? En tidstjuv?  Mina uppdrag i skolans värld stavades länge tillfälliga projekt.

Det var först som skolledare som jag hade fördel av min pedagogiska bakgrund. På riktigt, som jag ser det. Genom att "ingripa" i klasser med "störnings"- och mobbningsproblem blev det gruppinriktade, upplevelsepedagogiska arbetssättet något självklart, naturligt. Berörda medarbetare blev delaktiga i gruppens utveckling, vilket kunde avläsas i undervisningssituationen i klassrummet.

Även elever med koncentrationssvårigheter -eller allmänt trötta- kunde med hjälp av dramaarbetet få den typ av avslappning och motivation som klassläraren gjordes uppmärksam på.

Dramapedagogik som kompletterande förhållningssätt i undervisningen borde vara ett självklart ämne i lärarutbildningen.

Om du frågar mig.


 

Läs hela inlägget »

Utan att ha något som helst vetenskapligt underlag i ämnet bus tillåter jag mig att filosofera på egen hand i detta fascinerande ämne. För det måste man väl ändå ha rätt till?

När det gäller bus kan man säga att kärt barn har många namn: pojkstreck (flickstreck finns inte än mig veterligen), rackartyg, dumheter, jävulskap, jävla påhitt,... 

Dessa ord förekommer oftast när det gäller det " riktigt unga buset". Nästa nivå  -"ungdomsbuset"- benämns ibland också pojkstreck, såvida tilltagen inte klart och tydligt, och på ett för allmänheten upprörande sätt, överskrider gränsen för kriminell handling. Då är ju risken stor att man straffas hårdare än med en åthutning, eftersom man är straffmyndig vid femton års ålder. 
Någon vuxennivå för bus finns inte. Man åker dit direkt om överträdelser mot ordningsstadga och lag har begåtts. Inte ens om förklaringen är att man ju varit alkoholpåverkad vid överträdelsen hjälper. Då blir det istället dubbelt värre.

Gränsdragningen mellan bus, pojkstreck, civil olydnad, vandalism och kriminell handling kan för den oinvigde upplevas som obestämd, luddig. Men gränsöverskridande handlingar, de som strider mot våra samhälleliga normer och värderingar och sådana som utmanar vårt förhållningssätt till desamma, förtjänar ändå att belysas från busens perspektiv också, tycker jag.


 

Idéinnehåll och kreativitet.

Redan i tidig ålder kan man få uppleva avskildhetens tänkarhörna, även kallad skamvrå. Senare i livet kan det kallas rums-/husarrest och i extremfallet cell. Det inträffar när buset får konsekvenser. Den idé som man genomfört med uttänkta strategier och stor kreativ tankemöda har visserligen fått önskad effekt på dem eller den som drabbats, men som utförare kan man få en tids ensamtillvaro, vilken antingen kan leda till insikten om trista konsekvenser för egen del eller till nya kreativa idéer efter avtjänad tillrättavisning. Allt hänger ju på vem man är och vad man vill. Och inte vill.

Till exempel kan det vara så att man inte vill att kompisen ska ha de där fina gympadojorna som man själv så länge eftertraktat utan gehör hos föräldrar. Då kan det bli till en skönhetsupplevelse och mäktig tillfredsställlse att gömma undan den ena -eller båda!- skorna för kompisen, exempelvis i gymnastiksalens omklädningsrum. Helst ska det hela ske utan vittnen, eller också tillsammans med någon annan som förstår behovet och glädjen av att kunna sabotera utan att bli upptäckt. Ibland blir man dessvärre avslöjad och det är då ensamtillvaron inträder.


Andra exempel kan vara snatteri i närbutiken, hot om våld mot kompis -även kallat "våld på skoj"- lite rån mot jämnårig eller yngre (också kallat "våld på skoj" ibland), stenkastning på bilar, bussar och tåg, fixa bilbrand, bära vapen fast man inte får (oskuldsfullt pojkstreck/missförstånd), väskryckning och misshandel av något slag. 

Om man har haft möjlighet att utveckla sin kreativitet och sin strategiska förmåga kan mna som vuxen nå viss framgång med vuxenbuset bedrägeri, till exempel. Idén här är densamma som i barnbuset, nämligen att få det man vill ha för att kunna göra vad andra gör, eller för att kunna få göra sådant som andra bara kan drömma om att få göra. 

 

Strategi och estetik

Läs hela inlägget »
Bilder används under Creative Commons från frankieleon, Alex Graves, justin, n8kowald, CoffeePartyUSA, pumpkincat210, ResoluteSupportMedia, Cal-America, Miroslav Vajdić, JefferyTurner, ssoosay, Deanna Design, hang_in_there, photo_gratis, Mateus Lunardi, JiahuiH, Orange_Beard, Mediatejack

Hej och välkommen!

På den här sidan pågår spaning mot vuxenvärlden ofta förstärkt med kikare och -stjärnkikare! Drömmen och idén om att bli en betydelsefull vuxen kan zoomas in i begreppsvärlden med hjälp av både verklighetens och fantasins förebilder. Ibland sammanfaller de.  

Perspektivet är barnets, så som det tar sig uttryck över tid. Och inte helt oväntat står den vuxne i fokus -både i lekens, lärandets och levandets tid.

- Vilka vuxna då?

Det är det som spaningen går ut på!

Välkomna alla vuxna!

På den här sidan pågår vuxenspaning, ibland förstärkt med vanlig kikare och och ibland med -stjärnkikare! För vilket barn vill inte bli en betydelsefull vuxen? Förebilder finns det ju gott om, både i verkligheten och i fantasin. Ibland sammanfaller de ju dessutom, i leken till exempel.

I lekande, levande livet blir den vuxne idol, både som vardagshjälte eller som påhittad figur. 

Så: hur ser barn på vuxna igår, idag och inför framtiden?
Och hur tror vuxna att barn vill att de ska vara?

På den här sidan finns utrymme för verklighetsbeskrivningar, forskningsunderlag, länkförslag, rena spekulationer och drömmar.

Högt i tak, alltså.
Som vanligt på barns villkor!

Barnperspektivets  GÄSTBOK

Här finns plats att bidra med egna spaningsförslag, länkar eller bara en hälsning. 

Länkar