bkpam2134409_9107f6d75367467ab2bf883791ac105e

Det gör jag om jag behöver...

Det är några veckor innan sommarlovet ska befria honom från skolan. Han går i sjuan.
-Vad ska du göra i sommar, på sommarlovet?
Han fingrar på sin mobil, sitter framåtböjd med armbågarna på knäna och dröjer med svaret,så jag frågar igen.
-Oj, jaha, ursäkta, säger han och tittar upp från vad det är han nu sysslar med i mobilen.
-Vad sa du?
Vi sitter på en bänk i uppehållsrummet, det är rast. Vi är inte ensamma där precis. Ljudnivån är ungefär lika hög här som i många av klassrummen. Livade, engagerade elevinterna samtal och uttryck fyller rummet. På högstadiet har man fått "privilegiet" att inte behöva vistas utomhus på rasterna om man inte vill. Det är många som inte vill det.
-Ska du vara hemma eller resa nånstans? undrar jag lite mer preciserat. Han vänder upp och ner på sin mobil för att visa att han är villig till lite kallprat med mig.
-Jag ska jobba, svarar han med ett leende.
-Men... så bra! blir mitt spontana svar och tänker samtidigt att han är väl ung för att jobba hela sommaren.
-Jag brukar jobba på helgerna också, säger han utan att jag frågat.
-Åtminstone ibland.
-Och hur går det pluggandet, då? Blir det bra betyg i år? 
Typisk pedagogfråga. Han ler igen. lite generad och rullar runt mobilen mellan sina händer.
-Njae... kunde kanske vara bättre... om det nu är så viktigt...
Här tillåter jag mig att känna mig provocerad.
-Tycker du inte att skolan är viktig? Jag försöker få ordning på mitt tonfall. Inte anklagande. Inte indignerad. Men förvånad.
-Jorå, för en del kanske...
Jag förstår att han kan tyda min outgrundliga blick, så han fortsätter:
-Alltså, det är inget FEL på plugget om man vet att man behöver det. Men det är onödigt att man MÅSTE gå i plugget. Han ler inte längre utan söker på något vis mitt samförstånd.
-Fattar du?
Jag erkänner att jag inte fattar, Jag drar harangen om skolplikt, om utbildning inför arbetsmarnaden, om risken för "utanförskap", om att tidigt planera för sin pension. Men han låter sig inte imponeras.
-Men jag vet ju att jag får jobb! svarar han med övertygelse. Min farsa äger två pizzerior. Dom går jättebra och han tjänar pengar. Och vi jobbar hårt hela tiden.
Jag trevar i tysthet efter nya argument för att övertyga honom om betydelsen av bra betyg (eller åtminstone godkända) inför en framtida arbetsmarknad.
-Varför ska jag kunna konstig matte? Jag räknar pengar i pizzerian och jag lär mig bokföring där. Och varför ska jag ha prov i engelska? Jag är ju bra i svenska och två andra språk.
Nu övermannar han mig snart med sina frågor, så självklara för honom och så ovidkommande för mig. Hittills.
-Men du vet väl att det är viktigt att förstå det samhälle vi lever i? försöker jag för att hitta en ny öppning i samtalet. SO-ämnena, lag och ordning...typ.
-Kan du berätta varför jag ska kunna om kungar på sextonhundratalet och om Tysklands floder? Varför ska jag kunna rita skuggor på bildtimmarna? Varför ska jag veta kemiska formler på allt möjligt när jag ska överta farsans pizzeria och tjäna pengar?
-Marknadsföfring, kontrar jag. Då är det ju bra att kunna veta hur man gör reklam, till exempel...
-Hört talas om Facebook? Nu flinar han, vänligt. Och Google?
Jag ger upp för stunden och är tacksam för att det ringer in och kallar honom till lektion.
Och mig till fortsatt skoladministration.







 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv