bkpam2134409_9107f6d75367467ab2bf883791ac105e

Olika behov av barn för olika vuxna?

                                                                      Konstnär Björn Sjöstedt Akryl, 1989


I slutet av 1980-talet gjorde jag tillsammans med konstnär Björn Sjöstedt och i samarbete med Riksutställningar och bokförlaget Brevskolan utställningen "Robottider- medan kärleken får vänta. Om barns uppväxtvillkor i masskulturens spår". Premiärvisningen ägde rum på Konstfrämjandet i Stockholm och vi turnerade den i drygt sex år, från Pajala i norr till södra Skåne.

Utställningen tog sin utgångspunkt i det leksaksutbud som då fanns tillgängligt i fysisk form, som tv-spel, dataspel, rollspel,serier och spelkortkort av olika slag. Vi ägnade ett par år att studera utbudet, göra bild- och textanalyser, intervjua pedagoger, försäljare och föräldrar. Och inte minst i egen lek med barn.

Det vi då fäste vår uppmärksamhet på, var hur leksaksindustrin förmedlade idéer om förebilder av olika slag. Det handlade om könsrollsförebilder, stridsmetoder (främst mellan rymdvarelser) utifrån kritrier på ont och gott. Dessa olika egenskaper var svåra att skilja åt eftersom båda sidor hade liknande argument och samma kraftfulla vapenarsenal. Precis som i det verkliga livet med andra ord.

I rollspelshobbyn fann vi mer verklighetsnära uppgifter för spelgestaltning. Det handlade bl a om medeltida hantverk, vapenkunskap, drogers verkan, politiska kriterier av olika slag. Här bestod gestaltningen inledningsvis att bygga karaktärer med tärningsutslag och poängsättning. Så småningom växte lajvrörelsen och "pappersrollspelen" flyttade in i datorerna. Under nittiotalet kunde man följa nazistiska lajv på nätet, bl a arrangerade i Danmark. Numera är inte sådan dokumentation tillgänglig för en vanlig googlare. Idag är spelorganistionen Sveriges största ungdomsförbund (eller bland de största) med medel från statliga Ungdomsstyrelsen. Leken är tagen på allvar och täcks av skattemedel. Och inhemska produktutvecklare kan känna sig trygga.

Åtskilliga är de kommentarer om våra rollspelsstudier på nätet, inte minst på Wikipedia där "någon" bevakar om man försöker korrigera något från egen utgångspunkt. Vår bok, "De övergivnas armé", var den första(?) i landet att piratkopieras på nätet 1997. I två versioner. En i originalutgåva (Norstedts) och en som worddokument med textavsnitt inlagda som inte är våra egna (vilket jobb!!!). Detta ackompanjerat med maktfullkomliga, akademiska kommentarer med inte sällan förlöjligande tonfall förpassar tio års studier av rollspelshobbyn till en skamvrå där vi inte alls har lust att stå. När boken utkom uppmanades på nätet att den skulle stjälas på främst Akademibokhandeln, gömmas på bibliotek och den kvinnliga författaren (jag) skjutas. Då blev det definitvt klart för oss att leken är på allvar!

Hyllorna i leksaksbutikerna fylldes snabbt med hela koncept -film, leksak, seriehäfte, godis- textiltryck på kläder, samlarkort etc -( i flickhyllorna My Little Pony i mjuka pasteller). Leksaker är ju till för att lekas med. Att lekbeteendet i form av "utagerande" och "aggressivitet" då kom som en överraskning för många vuxna, inte minst inom barnomsorg och skola, kan verka lite överraskande. Eller visste inte föräldrar vad leken skulle kunna få för uttryck i en större grupp av lekkamrater? Många blev mötena på förskolor där man diskuterade förbud eller inte förbud för vissa leksaker och lekar. 

Vi valde en annan väg. På våra föreläsningar presenterade vi det lekideal som barnen sannolikt redan hade i sina lådor hemma och föreslog att man som vuxen skulle sätta sig in i vad konceptets huvudpersoner och handling fokuserade på. Och att man skulle vara beredd på att barnen inte bara lekte med figurerna utan översatte handlingen i egen interaktiv, fysisk lek. Vi framförde åsikten att vi tyckte det var dubbelmoral att skaffa saker som barnen sedan riskerade förbud att få använda.

Samtidigt med vår utställning och vårt turnerande stod det klart för oss att det inte bara var vi som var engagerade i barns lekförebilder, inkluderande nytta och nöje. Detta var lite överraskande för oss, eftersom vår producent på Riksutställningar trodde att utställningstemat var lite för socialrealistiskt i postmodernismens tidevarv. Och om barn..? Och lek..? Vem bryr sig?

Men farhågan kom på skam eftersom vi lade konstnärliga aspekter på leksakernas utformning (skulpturalt, färgmässigt, mm) precis som i den "fina" vuxenvärldens konstutbud. Vårt galleri blev leksakshyllornas förebilder, tolkade och kommenterade av väletablerad konstnär. Vi ville ta lekförebildernas gestaltning på allvar. Leksaksindustrins koncept var ju skapade av vuxna , hämtade ur vuxnas idévärldar och ämnade för konsumtion av lekande barn.

Branschtidningar -och sedermera dagspress- avsatte plötsligt  utrymme för att diskutera leksakernas, videofilmernas och inverkan på leken. Det blev också uppenbart att det fanns minst två läger som förespråkade barns behov av olika förebilder i leken. Vi engagerades av dåvarande Barnmiljörådet i olia frågor och vi kom att ingå i Åhlénsvaruhusens etiska råd, som hade till uppgift att åldersbestämma det sk "våldsvideoutbudet" (man ville ju inte avstå från försäljningen, men föräldrar skulle ansvara för barnens konsumtion). Det då ganska nybildade statliga Våldsskildringsrådet hade sina experter på filmområdet och synen på barns filmkonsumtion vi kom att inse att våra olika sätt att se på mediaanvändning (likt pedagogiska verktyg) var väsensskilda.
   Stockholms Universitet, Barnkulturcentrum, med professor Gunnar Berefelt inbjöd mig att föreläsa i det sk masskulturavsnittet. Här skulle ett möte med filmvetarens, Margaretha Rönnberg, åsikter och analyser drabba studenterna. Det hela slutade med en artikel i en av Barnkulturcentrums antologier. Det var ett givande uppdrag och en modig professor som skapade spänning i den akademiska debatten om lekens förebilder -då han själv trodde på filmens påverkanskraft!

En period på nästan tio år av utställningsverksamhet, föreläsnihgar och debatter bidrog måhända för ett ögonblick till ett ökat intresse för synen på var barn och unga hämtar sina lek-/sociala förebilder i mediernas värld. Men det vore övermaga att tro att det skulle påverka världsomspännande ekonomiska intressen. Tvärtom så har ju gränserna mellan fiction och verklighet blivit alltmer oklara i det stora internätet. Redan på nittiotalet var vårt motto: "Fiction är verklighet". Då korades vi till årtiondets moralpaniker.

Vårt syfte med vårt arbete var att presentera produkterna lite närmare i såväl saklig som satirisk form, dvs ta fasta vad som stod på innehållsdeklarationerna, spelkoncepten mm. Sådant som konsumenterna i övertalningens ögonblick från barnen väljer att betala för utan att egentligen veta vad det är, men som barn vet allt om och informerar varandra om. Branschernas genomtänkta lyckokast.

Hur som helst, detta arbete pågick i ca tio år 80-/90-tal. Det var oerhört lärorikt och allmänbildande. Mycket av det som ligger i leksakskoncept, dataspel, rollspel och tv-program rymmer ite sällan sådana värderingar och framtidstankar som vuxna vill introducera hos lekande barn. För egen del tycker jag det är angeläget att vara med i diskussionen om schablonen "ont&gott". Men idag, i och med digitaliseringen och den informationstekniska utvecklingen, blir det allt snårigare att hänga med inte minst då tillgången till att delta i lek förutsätter kodsystem.

Idag har världen utvecklat robotsystem för lovvärda insatser. Ett sådant exempel är den människoliknande roboten för äldreomsorgen. Redan i slutet av åttiotalet målade Björn Sjöstedt bilden ovan. Redan då var frågan om barngruppstrorlekar inom barnomsorgen en angelägen fråga. Bemanning... ledarskap...ekonomi, så varför inte lösa problemen med hjälp av robot?
Då log medierna och recensenterna hyllade oss återigen som moralpaniker.

Men frågan är...





 

  

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv