bkpam2134409_9107f6d75367467ab2bf883791ac105e

Vi måttstockar

Om vi tar det från början.
Känner du igen dig?
Inte jag heller.
Men så här har vi väl alla tagits emot som nytillkomna i världen. Vikt, längdmått och gudvetallt med det goda uppsåtet att konstatera tillkomst i förhållande till norm. Självklart skiljer vikt och längd oss människor emellan redan på detta tidiga stadium liksom så oändligt många andra egenskaper. Men de har ännu inte uppenbarats.

Den tidiga omsorgen kring din födelse är i första hand medicinsk, hälsoinriktad. Man vill kolla att du är ok. Medan du uppvisar specifika egenskaper och egenheter under din tidiga uppväxt kollas också dessa (främst vid oroväckande avvikelser) samtidigt med vikt- och längdkontroll. Enligt norm.

Under tiden fram till dess du börjar skolan har du redan utvecklat en rad färdigheter, beteenden och du har skaffat dig språkliga och känslomässiga uttrycksmedel. Du har använt olika former av gestaltning både i skapande i det material som funnits till hands och i lekgemenskap med andra. Du har tränat turtagning och rolltagning. Du har blivit lyckligt tilldelad eller intagit en tilltalande karaktär i rolleken. Du har blivit utanför och besviken. Här finns ingen självklar norm. Erövringarna och förlusterna är dina egna och du reagerar på ditt sätt.
Men här finns norm!
För hur får man lämpligen reagera för att det inte ska uppfattas om onormalt? Dags för kontroll hos specialist då dina närmaste inte vet hur de ska kontrollera dig så att du ska "passa in".

Kontrollstationer finns av allehanda slag. I skolan finns åtskilliga "akademiska" och "normerande" tester. Dina resultat noteras, dokumenteras och redovisas på ett sådant sätt att de kan utgöra grund för dig som barn att vara "i behov av särskilt stöd". Och då handlar det om pengar. För ska det satsas på dig ska det finnas goda skäl till det, som att du riskerar att inte uppnå nationellt satta mål för din kunskapsutveckling eller att du uppvisar ett icke acceptabelt socialt beteende. Här gäller politiskt normerande kriterier för hur du ska vara för att lyckas med sikte på en framtida arbetsmarknad (om än diffus och oöverskådlig till och med för politiker).
Kanske blir du den som bidrar till att din skolas meritvärde glänser, kanske blir du den som kommer att få politikerna att jubla över lysande Pisaresultat.

Du är en betydelsefull stapel i den nationalekonomiska planeringen. Du ingår redan från början i olika ekonomiska beräkningar, i kategorier som skola, vård, omsorg. Dessa områden berör dig närmast som fysisk varelse och här blir du införd under den heltäckande kategorin välfärden.

Din arbetsprestation ska belönas efter kompetens , därför löneökning i procent. Bidragstagare och arbetslös - du anges i procent.

För att bli framgångsrik i välfärden behöver du tänka på din hälsa. Den ena dagen behöver du dricka en viss sorts juice för att förlänga ditt liv mella 7-12% (evidensbaserad forskning anges förstås), du ska dricka ett visst antal koppar kaffe och kanske/kanske inte ett visst antal glas vin i veckan för att slippa ett antal allvarliga sjukdomar. Rökning ska du definitvt avhålla dig ifrån eftersom den kan förkorta ditt liv (och andras) med varierat antal procent.
De naturvetenskapliga rönen om din hälsa får dig att schemalägga dina kostintag, utföra motionspass, sova rätt antal timmar och att förebygga depressioner med hjälp av undergörande kurer. I kvällspressen kan du också få råd hur du kan maximera dina orgasmer (kanske också i procent och i relation till vad som borde vara normalt). Allt för att få ett långt liv, för att kunna hänga med, att känna värdet av att vara delaktig.

Efter att ha finkalibrerats under ett -förhoppningsvis långt och innehållsrikt liv- är det dags för den slutliga procentuella beräkningen enligt norm. Vad brukar det kosta att avsluta någon? Vad är normalt?

Och för att sluta där vi började, vid födelseögonblicket:
Vilken är normen för vilka sinnesupplevelser du har rätt att få? Vad är normalt?
Vilken är normen för hur beröring och tonfall ska utdelas för att du ska bli den där välfärdsmänniskan?
Skulle det kunna finnas en stapel för sinnlig förmåga och kapacitet som en nationell tillgång i nationalekonomiska diagram?
Vore det ens önskvärt?

Hur värna mäniskans sinnliga behov, de som gör oss till de önskvärda varelser som inte går att styra med ekonomiska prognoser och regelverk med tillhörande mätinstrument? Det är kanske mer en filosofisk fråga att hantera för sig själv bortom politiska normformuleringar?

Men hur sjutton gör man då?!





 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv