bkpam2134409_9107f6d75367467ab2bf883791ac105e

-Kan du berätta våran bok?

20170803_164518.jpgbok 20170803_164518.jpgbok

Det är kväll. 
Dagen har lagt sig till rätta bakom rullgardinen och den lilla tygklädda sänglampan lyser upp boksidorna i Min skattkammare, Kajsa Kavat, Snuffe sjukhusgrisen eller någon annan älskad bok för högläsning inför natten.

Pappa är bäst på nattsagor. Och på dagdrömmar också, för den delen. Det är nåt särskilt med stunden tillsammans med pappa som oförtröttligt läser samma saga om och om igen tills jag kan dom utantill och kan ingripa varje gång han händelsevis läser fel eller försöker att göra sagan kortare än vad den är. Det är skönt att höra slutet varje gång, att allt är sig likt i sagan där problem gick att lösa.

Men den bästa stunden var ändå när nattlampan släckts och fantasins hisnande mörka universum omslöt pappa och mig. Då berättade vi tillsammans vår bok, vår ändlösa historia som ofta började någonstans i pappas barndom vid Ångermanälven. Fantastiska färder där han gömt sig i fliskorgarsom löpte i linor över älven, gubbslagsmål i Nordingrå och dramatiken i Lunde 1931. Det var spännande skildringar och mina frågor fick alltid ett svar. Mina förslag på lösningar i berättelserna togs tillvara och i rummets mörker skapade jag bilder av hela händelseförlopp. Med mina kommenterade tillägg tog historien aldrig slut i det som var "våran bok".  Det entoniga berättandet där i mörkret forslade mig in i sömn och drömväldar. På så sätt kom vi aldrig till något slut, historien fick tas om kväll efter kväll med transformerade minnesbilder och nya förslag på problemlösningar ju äldre jag blev.

Från Ångermanälven bar det vidare mot huvudstaden och plötsligt blev jag huvudperson och pappa fantiserade frågor och förslag på lösningar av olika problem. Vår gemensamma fantasivärld, eller pseudoverklighet, ersatte sagoläsning när jag tidigt själv började läsa dem. Men omistliga var stunderna i vårt berättaruniversum, pappas och mitt, med stoff från böcker och verklighet. Vid tv:s inträde i vårt vardagsrum blev dessa stunder allt färre. Tjusningen och attraktionskraften från den rörliga bilden åt upp tiden och nattningarna blev till en rad olika cliffhangers beroende på utbudet. Visst fanns det cliffhangers före tv:s intåg i vårt vardagsrum. De inföll strax innan sömnen tog över under ögonlocken och historien kväll efter kväll fick göra en snabbrepris när vi pratade i munnen på varandra, pappa och jag, tills vi kom fram till föregående kvälls slut. Det hela tog tid och historien kunde därför bli årslång.

Det var ingen tvekan om att pappa också hade behållning av vårt gemensamma berättande. Inte bara jag. Det uppstod ett möte mellan dåtidens barndomsupplevelser, hans, och med nutidens, mina. En engagerad kommunikation, som var vår egen och ömsesidigt berikande. Det innebar att jag oftast sökte tröst och stöd hos min pappa eftersom jag upplevde att han och jag på något sätt talade samma språk, trots åldersskillnaden. Berättandet och inlevelseförmågan ingav tillit och samförstånd även i svåra lägen.

Som farmor och pedagog gläds jag över att barn idag gärna odlar lyssnande och egen berättarlust tillsammans med den vuxna som har tid att vara nära och som är beredd att dela med sig av egna minnen och erfarenheter.

Det nya är för min del, att se små barn bläddra i böcker med ett enfingerssvep, som man gör över en ipadskärm. Då är det fint att vara nära och att dela upplevelsen hur man sakta kan vända blad (utan att det skrynklar sig). När man lagt ihop boken och man delar sovmörkret för den gemensamma berättelsen, "våran bok", utom räckhåll från ipadens färdigproducerade program och intensiva ljus, kan det bli en fin och utvecklande minnesvärd upplevelse.
För båda.



 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Bloggarkiv