bkpam2134409_9107f6d75367467ab2bf883791ac105e

Det hänger på storleken

Det är en dag i augusti.
En viktig dag för skolans 6-åringar som lämnat förskolan som "stora små", för att ta steget in i den "riktiga" skolan som."små stora". Att det är en betydelsefull dag vet barnen själva, deras föräldrar, förskolans pedagoger och de nya förskoleklassfröknarna.

Förberedelserna inför denna dag brukar vara angelägna och målinriktade. Skolans små nybörjare är inte sällan utrustade med nya ryggsäckar och nyinskaffade "skol"kläder. Skol- och fritidispersonalen har varit på plats innan eleverna och barnen i förskoleklassen gör sitt intåg. Många praktiska saker har ordnats och personalen som varit ledig under sommaren återser varandra. Ofta finns det nyanställda som behöver introduceras på arbetsplatsen och få möjlighet att bekanta sig med sina nya kollegor. Böcker och annat materiel har i allmänhet beställts redan i slutet av vårterminen och väntar nu på att bli uppackat. Förväntningarna är höga inför mötet med elever och föräldrar. Relationer ska byggas och undervisningen planeras, genomföras och utvärderas. Det första året.
I förskoleklass.

Som skolledare har jag förmånen att under en av de inledande dagarna få handleda pedagogerna som arbetar i klasserna med barnen i de lägre åldrarna. Det är en uppgift som jag värderar högt och som för min del innebär grunden för de samtal och den pedagogiska ledning jag är satt att ansvara för. Eftersom min egen pedagogiska bakgrund är dramapedagog, tar dagen med pedagogerna formen av upplevelsemoment - ur
barnperspektiv. Det handlar då om organisationen i rum, kommunikationen med en stor grupp barn, inlevelseförmåga i barns tankevärldar i inlärningsprocessen (utöver det bokliga), lekens betydelse för inlärning och socialisation och om mötet mellan olikspråkiga barn som ska växa i det svenska skolsystemet.

Det handlar om skolrasternas betydelse. Om den vuxnas närvaro -både fysiskt och mentalt- bland barn som tillämpar regellekar, kamratval, inneslutning och utfrysning på rasterna.  
Här nickar i allmänhet de flesta pedagoger instämmande, men även högljudda röster höjs: JAG HAR INTE UTBILDAT MIG FÖR ATT VARA RASTVAKT! DET FÅR NÅN ANNAN SKÖTA!
JAG UNDERVISAR FAKTISKT!

Här uppstår en intressant diskussion. För vad är det det eleverna praktiserar på rasterna om inte den kunskap som skolan är satt att lära ut?  Språk, lek och idrott... Visserligen går den akademiska undervisningen många gånger på direkt kollisionskurs med den populärkulturella som förmedlas som läromedel i olika medier. Desto viktigare då att som vuxen lära mer om dessa kollisioner för att utifrån barnperspektiv kunna föra ett givande samtal.

Vi kallar det värdegrundsarbete och omfattar alla moment under skoldagen. Tid finns för detta inom de olika ämnena där de kan omsättas på ett åldersadekvat sätt. Ett viktigt förebyggande och medvetandegörande likabehandlingsarbete. Ämnesintegration i praktiken.

Dagen flyter på. Diskussioerna har bara börjat om hur små barn, skolans yngsta, ska kunna uppleva konsekvenser av sitt sätt att agera, hur de ser på oss som är stora, hur de hjälps till lösningar att navigera kunskapsmässigt, erfarenhetsmässigt och lagom långsiktigt. Detta är en av de viktigaste förutsättningarna för lärande och social mognad, för lusten att lära och för den vuxna att att mitt i allt resultatmätande ha förmåga att inta ett barnperspektiv. Detta för att utveckla sin egen förmåga att stimulera och motivera eleverna.
   Diskussionerna kommer också att fortsätta på planeringsmöten och i mina utvecklingssamtal med pedagogerna.

Det handlar om lärarledarskap i förhållande till storleken.




 



 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv