bkpam2134409_9107f6d75367467ab2bf883791ac105e

-Det är bara att slå tillbaka!

Dom sitter mitt emot mig och dom är väldigt upprörda och arga, för att inte säga rasande.
   Vi har bestämt möte för att gå igenom en händelse som deras barn, vår elev, har varit med om under dagen.

Det hela började med ett slagsmål mellan en pojke i femman och tre pojkar i sexan på skolgården vid lunchtid. Två lärare som ingripit förde med sig fyra pojkar till mig. En av dem behövde uppsöka skolsköterskan för omplåstring, eftersom han slagit upp ett sår på handen mot skolgårdens asfalt. 

Efter att ha kontaktat samtliga pojkars föräldrar och meddelat att ett samtal med deras barn nu förestod med anledning av det inträffade, samlades vi i mitt rum. De ingripande lärarna avgav sina upplevelser av händelserna i varsin incidentrapport och nu var det dags för pojkarna att ge sina bilder. Inte oväntat skiftar beskrivningarna av händelseförloppet. Alla fyra, varav den som synbart framstår som offer eftersom han har plåster på ena handen och tårar i ögonen, pratar i munnen på varandra. Var och en anser sig ha företräde med just sin beskrivning. Vi bestämmer då att prata en och en istället, enskilt i mitt rum och på tu man hand. Jag börjar med pojken i femman, det synbara offret, medan de övriga väntar utanför. 

Var och en av pojkarna ger snarlika beskrivningar av vad som hänt. Man beklagar sig över varandra, skyller den ena för kaxigare än den andra. Den omplåstrade pojken, han i femman, ska ha pucklat på en av pojkarna i sexan. Men det var bara för att han hade sagt något taskigt till honom i matsalskön, innan lunchrasten. När han hade puttat till pojken i femman som haft mage att svara emot, hade han blivit slagen i ryggen. Några av kompisarna i sexan hade då ställt upp för honom och tillsammans hade man motat den yngre skolkamraten mot en vägg och sparkat honom på benen, tagit tag i hans kläder och dragit ner honom på marken medan en växande publik av elever hejade på. Allt under hot om vad som skulle kunna hända med honom om han stack upp igen. Det var här som lärarna ingripit och det var här som samtalen med de inblandade blev konsekvensen av det hela. Och det var därför som pojken med plåstret och hans föräldrar nu satt framför mig efter skoldagens slut.

Den lille pojken, tryggt placerad mellan mamma och pappa i min soffa, började berätta sin version. Vi gick igenom vad lärarna hade lämnat för uppgifter om vad de sett och jag berättade vad de andra pojkarna hade berättat. Jag fick bedyra att även pojkarna i sexan och deras föräldrar skulle kallas till samtal med mig, och att det faktiskt redan var gjort. När vi i detalj gått igenom hela händelseförloppet, diskuterat skuldfrågor, hämndbegär, rädsla och föräldrarnas hot eller löfte om att låta sitt barn byta skola om något liknande upprepade sig, tog vi tag i frågan om förhållnngssätt i konfliktsituationer. Bland annat innebär det att påminna barnet om att vända sig till en vuxne i skolan om man behöver hjälp med en besvärlig situation -precis som hemma, således.

Skolvärlden med sitt regelverk, sina åtaganden och ålägganden producerar handlingsprogram efter handlingsprogram, policy för än det ena och än det andra - allt för att leva upp till elevernas rätt till en trygg och jämställd skola. All personal i skolan ska ha kännedom om dessa dokument och dessutom kunna tillämpa vad som står i dem. Det är bland annat mitt ansvar att så sker. När det trots allt uppstår misslyckanden finns Skolinspektionen eller Barnombudsmannen att tillgå. Granskning sker, beslut fattas och åtgärder vidtas. Föräldrarna väljer sedan om de vill ha kvar sitt barn i skolan eller inte. Vid uppsägning förlorar skolan sin skolpeng för den eleven, och sprider sig uppfattningen att skolan inte gör något för elevernas trygghet kan ju detta få ödesdigra konsekvenser. Ekonomiska konsekvenser.

Detta förkunnar jag för föräldrarna med risk att tråka ut dem  (men utesluter detta med ekonomin, det tänker jag bara) sedan deras barn lättad lämnat vuxendiskussionen bakom sig. I min iver att övertyga föräldrarna om att skolan med regler och personal har ett stort ansvar för vad som händer under skoldagen, men att det är svårt att ta konsekvenserna av sådant som utspelas på fritiden och som sedan levs ut i skolan. Som i fallet med skolslagsmålet. Bit för bit närmar vi oss i en sorts vuxenkonsensus vad gäller regler anpassade för både skolan och hemmet, om ett samarbete mellan skolan och hemmet. Vi antecknar varandras telefonnummer och bestämmer att vi ska kontakta varandra om något nytt, oroväckande dyker upp, att föräldrarna pratar en stund med sitt barn om hur skoldagen har varit och att de återkommer till mig (som i min tur pratar med lärarna som uppmanas att vara särskilt observanta den närmaste tiden). På frågan om de vill ha ett möte tillsammans med  föräldrarna till pojkarna i sexan, ber de att få fundera på det.

Vi säger hejdå med ett handslag av samförstånd när pappan säger i dörröppningen:
-Ja, tack då för ett bra samtal. Hemma har vi ju alltid lärt grabben att stå på sig när han bråkar med sina äldre syskon. Att han måste fatta att det bara är att slå tillbaka om han ska sätta sig i respekt.

undrar jag stilla om pojken i femman kommer att vända sig till någon vuxen i skolan om han skulle behöva hjälp.




 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln