bkpam2134409_9107f6d75367467ab2bf883791ac105e

-Jag är en kille från Afghanistan som hoppas att Sverige behöver mig.

Det kom ett smsmeddelande i början av sommaren. "Hej Didi hur mår du?" Avsändare var en person vars namn var mig helt obekant, och ändå detta personliga tilltal. "Jo tack, jag mår bra. Hur mår du?"

Så inleddes vår kontakt, den afghanske pojkens och min. Efter att ha haft smsutbyte under ett tag framgår det att han fått mitt namn genom en kompis. När vi utbytt artighetsfraser övergår vi till närmare presentationer om oss själva. Fortfarande via sms. Jag har inte så mycket att komma med annat än så triviala uppgifter om mig själv som ålder, familj, husdjur, jobb, var jag bor och när jag kommer tillbaka från Gotland.

Hans berättelse om sitt unga liv har helt andra dimensioner. Visst har jag sett och hört om flyktingars mödor för att komma till Sverige, visst har jag varit många av dessa människor nära i mitt arbete och visst har jag haft elever som avvisats, gömt sig, hittats och avvisats, men aldrig har jag blivit kontaktad så direkt av en ung människa som hittat just mig bland alla oss svenskar. Som vågar ta kontakt och presentera sig. Jag blir rörd och glad.

När han hör hur gammal jag är berättar han att hans mamma är tjugo år yngre än jag och att hon redan har barnbarn. Han har syskon som han tycker om och som är kvar i Iran dit fa- miljen kom från Afghanistan när han var tio år. Han berättar om sin mångåriga rädsla för att bli slagen av sin far om han inte var tillräckligt hängiven religionen, att han fått mycket stryk för att följa de religiösa reglerna, att fotbollsspel är synd och att vara ute med kompisar likaså. Han berättar om sina sömnproblem och oro i hemmet och för att fadern säger att han ska döda sin son om han inte lyder. Eller tar sig till Europa.

Jag kontrar med att föräldrar ibland bär sig överrivet konstigt åt av ren välvilja för att det ska gå bra för barnen, att man som förälder ska vara stolt över dem. Det håller han med om, att fadern vill att det ska gå bra men att hans metoder är råa och grymma - i religionens namn. Till och med hans mamma och mormor -som också vill att det ska gå bra för honom- hjälper honom till slut med ihopsamlade pengar (familjen har inte gott om pengar) att ta sig vidare ut i världen för att undkomma faderns religiösa terror mot honom men också för att de tror på honom. Att han är duktig nog att skaffa sig ett hederligt liv någon annanstans.

Så långt hans berättels via sms. Ständigt ber han om ursäkt för sin dåliga svenska, som han säger. Men jag övertygar honom att han är duktig. Han tar sig långt genom stan under skolåret för språkundervisning i svenska. Det har givit goda resultat. När jag ber honom berätta om sin väg från Iran till Sverige blir det en mödosam läsning. Som så många andra beskrivit flyktvägarna gör han det också. Detaljerat. Färdvägar, färdsätt, land efter land i separation från familj och vänner för att på mammas och mormors önskan bereda sig ett liv. Jag har inte svårt att sätt mig in i dessa kvinnors situation och i deras mod att hjälpa pojken. En risk men också en chans. Nu hänger det på honom. Bara honom.

Han är sjutton år och sju månader och har varit i Sverige sedan han var sexton. Placering i hem och god man är ordnat liksom hänvisning till vårdinstanser vid behov. Jag har blivit en sorts vän, en tant på internet som gärna lyssnar och diskuterar.

När kvällarna faller på tycks det bli extra tungt för min unge afghanske vän. Han grubblar, undrar över sin fars beteende, religionen, är tacksam över att vara i skydd i Sverige -åtminstone än så länge. Sömnproblemen kvarstår liksom den djupa oron. För en tid sedan var han på intervju hos Migrationsverket och undrar naturligtvis över svaret. Som dröjer.

Som mor till två vuxna söner och som farmor till fyra små pojkar grips jag av min nyfunne väns öde. Trots att medierna ständigt mal på om "ensamkommande flyktingbarn" och trots att jag stöder de organisationer som bevakar såväl mänskliga rättigheter som Barnkonventionen, så är det först nu som jag "in på huden" uppfattar storheten och viljestyrkan hos denne pojke, som med sin mors och mormors stöd i tanke och hjärta har genomgått sitt livs hittills mest dramatiska genomresa i mänskligt lidande och djupaste förhoppning om ett värdigt liv. Om att vara till nytta, om att behövas, att liksom draken i sin lina få sväva med perspektiv och överblick i sin tillvaro.

Nästa vecka ska vi träffas på riktigt.
Vi har hittat ett cafe och kanske tar han med en kompis.
Denna nätkontakt framträder nu i fysisk gestalt, drygt sjutton år, på flykt från ett land där han blir förtryckt, terroriserad och saknar framtid. En gestalt som bär kärleken till sin mamma i sitt hjärta genom alla de strapatser han hittills genomgått och alla de strapatser som återstår. I väntan på de besked som ska styra hans öde vill jag möta honom som en mamma som förstår sina barns bästa, på samma sätt som jag gör med mina egna och i likhet hans mamma, som på avstånd måste stå ut med ovissheten om sin sons framtid.
Mödrar måste hålla ihop.

Nu ser jag fram emot nästa veckas cafebesök. Vi har bekräftat med varsin tumme upp på sms.



 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln