bkpam2134409_9107f6d75367467ab2bf883791ac105e

Utanförskap inuti

-Redan som mycket liten lärde jag mig att hålla masken och att hålla ryggen fri och att inte tappa ansiktet, berättar hon för mig. Hon är sedan rätt länge pensionerad socialsekreterare med erfarenhet av att möta människor i utsatta lägen.

-Jag har ofta funderat över varför jag egentligen valde den yrkesbanan, fortsätter hon. Valet stod mellan att bli lärare, sjuksköterska eller något socialt. Jag kom in på Sopis, som högskolan kallades då, och på den vägen blev det. Dåförtiden höll man sig livet ut till det yrke man utbildats till och gjorde karriär genom att klättra i redan upprättade lönegrader och löneklasser. Och att ändra titeln vartefter lönen steg eller tvärtom, kanske.

Under vårt samtal kallar hon sig ofta för ledsen clown. Den som utåt alltid visar den glada, positiva masken och som av hänsyn till omgivningen försökt att aldrig visa sitt plågade, ledsna, besvikna uttryck.

-Betyder det att du aldrig har varit glad? I hela ditt liv? undrar jag med illa dold bestörtning och tvivel i rösten. Jag uppfattar dig i alla fall som en glad person nu.

Hon skrattar till och ett finmaskigt nät av rynkor sprider sig som solfjädrar i ögonvrårna och djupa halvmånerynkor ramar in den omålade munnen. Detta tycker jag vittnar om att hon har skrattat mycket i sina dar.
- Så klart att jag är en glad person också, svarar hon allvarligt. Men nu väljer jag själv vad jag vill glädjas åt. Förr, redan som liten, var jag kittet i familjen. Den som genom glada upptåg, att vara lustigkurre och genom att vara rapp i munnen kunde förebygga dålig stämning och konflikter hemma. Som jag ser det nu var min mamma en principfast, pedantisk streber och min pappa en poetisk, utåtriktad och bohemisk filantrop.

Jag ser henne som liten flicka som ska vara båda dessa sina föräldrar till lags och blir mer nyfiken på hennes val av identitet i andra sociala sammanhang. Glad clown, ledsen clown, inte alls clown..? Som om hon läst mina tankar fortsätter hon:

-Skoltiden var min värsta tid i livet. Åren innan läroverket, som det hette då. Nio års lidande i ett kaotiskt tillstånd. Passa in, ha kompisar -helst bara en bästis som tjej- prestera, få bra betyg, knyta an till olika vuxna... Jag behöver väl knappast säga att jag titt som tätt åkte ut ur klassrummet eftersom jag var klassens clown, den som var livrädd för att något tråkigt skulle kunna inträffa eller att jag skulle kunna bli retad. Så, vad tror du? 

Jag skakar tyst på huvudet och hon fortsätter:

-Det blev ett rent helvete! Det som var naturligt för mig hemma, sättet att alltid vara rolig, omhändertagande och duktig värderades inte som nån tillgång i skolan. Tvärtom. Det ena gav det andra och mitt utanförskap blev ett faktum. Ingen hade några förväntningar på mig -annat än att jag skulle få skäll av lärarna, åka ut i korridoren eller få hemanmärkning. I det senare fallet hjälpte inte clowneriet hemma. Det blev förnedrande konfrontationer, kan man säga. Till saken hör också att jag inte var lika nätt och söt som tjejerna i skolan. Sådana egenskaper hade aldrig framhållits som något särskilt värdefullt hemma. Man var som man var, hlt enkelt. Bara man blev nåt.

-Men hade du inga kompisar då, blev min självklara fråga . Under hela skoltiden? 

-Det var magert med det. Idag kallas det mobbning, kränkning, diskriminering... Då fick man fixa det själv. Om jag hade berättat hemma att skolkamrater och -faktiskt- lärare behagade att vara taskiga mot mig, så skulle jag ha fått ta ansvar för att mamma blev för ledsen och att pappa fick order om att trösta mig. Alltså fortstte clownrierna. Allt var "bara bra". Tills en lärare i nian ringde hem och frågade om min omfattande frånvaro. Skolk var svårt att ta ansvar för, men det var min enda flyktväg då. Att dra runt i förorten där vi bodde på ett sätt så att det såg ut som om jag hade bråttom nånstans. Ibland gick jag ut i skogen med grannarnas hundar.

Jag känner mig förbluffad över hennes beskriving av sin barndom och respekt över att hon format sin framtid och gjort sitt yrkesval. Jag säger att hon nu inte verkar bära nån mask alls, att hon verkar oförställd och ärlig. Hon håller med.

-Jag växte i mitt ansikte och min identitet i mötet med andra människor. Både välfungerande och utsatta måste ibland skydda sig med sina masker. Jag vet ju själv hur det fungerar och har därför lätt att leva mig in i människors olika uttryck. Som man säger: "Bra att de finns, synd att det ska behövas" eller som Ferlin skrev i nån dikt "ty dessa spjut som jag sticker ut, har genomborrat mig själv förut" -eller nåt sånt.

Lättad är jag när samtalert lider mot sitt slut, för det har varit plågsamt att lyssna till hennes väg till oförställd, erfaren kvinna. Nu, tack och lov, med solfjädrar runt ögonvrårna och djupa halvmånar i mungiporna. Och så säger hon medan hon reser sig upp ur soffan:

- Idag är det lättare att luras, både andra och sig själv. Det är bara att välja en lämplig emoji när man skärmpratar. Utan att behöva visa sitt eget ansikte.






 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

-