bkpam2134409_9107f6d75367467ab2bf883791ac105e

Öppet brev till mamma på World Wise Web

IMG_4132 IMG_4132

Hej, mamma!

Det är jag, igen. Det var ett tag sen vi skildes åt, jag hem till vardagslivet och du ut i cyberrymden, Vi bestämde ju att vi skulle hålla kontakt via nätet, denna obegripliga och oöverskådliga konstruktion som fick dig att övergå från religiösa funderingar på livet efter detta till tekniska tankeexperiment om hur du via min Facebooksida kunde spridas via satellit runt jorden. Vi diskuterade om det skulle fungera i samma evighet som den religiösa, himmelska evigheten. Kommer du ihåg?

Hur som helst så flimrar du förbi på Facebook ibland, så då vet jag ju var du är. För egen del vistas jag i sensommaren och sammanfattar årets kretslopp via rabatterna, lövträdens skiftningar till gult efter en torr sommar. Förra sommaren förklarade du omständligt (ursäkta att jag säger  att jag tyckte det) hur jorden skulle bearbetas inför och efter blomningstid. Du envisades med att bära runt din blå plastlåda med ogrässticka, handkultivator, handräfsa, sekatör och gummerade trädgårdshandskar.

Du var ganska påfrestande med att kräva min uppmärksamhet i detta odlingsarbete. Jag förespråkade eltrimmer och lite modernare saker, men du framhärdade och påstod att man måste veta vad man gör och varför. Från grunden. Om du bara vsste hur trött jag blev på ditt enträgna undervisande. Önskade dig ibland dit pepparn växer (idag växer chilipepparn bra här, tack vare dig). Men du låtsades aldrig om att du frestade på mitt tålamod. Kanske visste du att din vishet till slut skulle falla i god jord?

Så kommer jag på mig med att släpa runt på din blå plastlåda, med samma innehåll som förra sommaren och med dina gummerade trädgårdshanskar, men inte lika gröna fingrar i dem. Så långt jag kan se hade du en poäng med att gå till grunden med saker och ting. Och det gäller inte bara rabatterna. "Man ska förstå varför man måste göra saker och att fundera över hur man ska göra dem". Det jag kallade -och ibland fortfarande gör- för onödiga omvägar, var för dig den enda raka vägen. Vi skildes åt i många sådana vägkorsningar när jag var ung. Du stod ibland stilla och såg mig vända ryggen till och springa längs mitt eget vägval. Undrar vad du tänkte då. Vi hann aldrig ägna oss åt så detaljerade analyser. Livet flöt ju på...

Nu när du vänt mig ryggen och gjort ditt vägval, snudd på hundra år gammal och ut i
cyberrymden, står jag ibland stilla och tänker. Stjärnklara kvällar, sådana när stjärnbilderna nästan är nåbara, funderar jag på hur du rumsterar därute, med din praktiska visdom. Kanske har du med en blå plastlåda där också och har rymt ur nätet med sådana redskap som krävs för att rita om stjärnbilderna.

För ett halvår sedan, när du skulle lämna jordeliv och rabatter bakom dig, höll jag ditt huvud mellan mina händer. Du minns nog inte det, för du var fullt upptagen med att spurta mot slutmålet. Men när jag satt så, med ditt huvud i mina händer och hörde ditt andfådda flämtande, tänkte jag på kretsloppet igen. Att det var du som för drygt sextio år sedan höll mitt huvud mellan dina händer medan jag gallskrikande lades i startgroparna på väg mot slutmålet.

Nu är det fint att tänka att jag fortfarande är någons barn, en dotter till en mor, även om du numera bara är anträffbar på Facebook.

Vi ses!
Din dotter

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln

-