bkpam2134409_9107f6d75367467ab2bf883791ac105e

Jag- en livskunskapskonsult

Terminsbörjan.

- Vi undrar om du skulle kunna åta dig ett uppdrag hos oss. 
-Jaha?
-Jo, som du säkert känner till så arbetar vi inom skolan med livskunskap, alltså timmar för att jobba med frågor om känslor, mobbning, krishantering, konflikthantering sex-och samlevnad och sånt...

Jag intar beredsskapsställning.

-Jaha?
-Jo, och vi har lagt livskunskap inom ramen för skolans val, alltså motsvarande en timme i veckan. Främst på mellanstadiet.

Nu sätter jag mig ner.

Kvinnan i andra änden fortsätter. (Hon ringer från expeditionen har hon förklarat.)
-Så lärarna har samlat ihop timmarna och lagt dem i arbetsblock, du vet... Så det skulle bli några besök på vår skola, då...
-Jaa?
-För det blir ju lite lite att bara köra en timme i veckan. Om det handlar om mobbning och sånt...

Jag samlar mig till en fråga efter den schematekniska utläggningen.

-Men är det inte sånt som lärarna arbetar med själva i sina klasser? De saker du nämner ingår väl i det normala, fortlöpande arbetet med eleverna?

Hon är tyst ett ögonblick och fortsätter sedan:
-Du får ursäkta, men jag vet inte exakt vad ämnet ska innehålla. Jag har bara blivit ombedd att kontakta dig och höra...  Och vad du kostar, till exempel... Vi har ju andra vi kan ringa, också...

Nu känner jag medlidande med kvinnan som fått det obekväma uppdraget att kontakta mig, så jag frågar:
-Hur fick du kännedom om mig? 
Hon replikerar:
- Jag har bara fått en lista på olika personer av lärarna. Och det står till exempel vad du har gjort... Skolledare, dramapedagog, föreläsare och det... Men inte vad du kostar. Jag har fem till här som jag ska ringa. Är du intresserad eller..?

Nu reser jag mig upp och går omkring medan jag pratar. Ungefär så som jag gör när jag föreläser.
 
-Jag är väldigt intresserad av livskunskap, av hur människor på jorden lever sina liv, av mäniskors erfarenheter under ett långt liv och om sådan levnadsvisdom som jag själv aldrig fått ta del av. Än, åtminstone. För mig är kunskap om livet inget man kan leka charader eller göra övningar om i några schemalagda undervisningsblock. Kunskap om livet får man bara genom att leva det och era mellanstadieelever har ju knappt börjat sina lång liv. Däremot har ju lärarna mer livserfarenhet och kunskap om egna upplevelser att dela med sig av till sina elever och till varandra. Det är väl en bra början på att visa vilket värde det har att ha kunskap om sitt liv? Och det kan man ju göra utan schemalagd tid för det. Eller hur?

Plötsligt är jag rädd att jag börjar låta mästrande, att min gamla skolledarfrustration över alltings systematiska kontroll över tid för mänskligt umgänge ska tränga igenom, så jag säger med blidare tonfall:

-Så, det du frågar mig om är tyvärr för stort för mig att åta mig, Jag är ledsen, men tack för att du ringde.

Artiga "hej då".

Den hemska frågan om "ämnet " livskunskap i skolan triggar igång mig och får mig att föra en inre monolog, en föreläsning utan andra åhörare än jag själv. Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka tanken att jag skulle stå inför mellanstadiebarnen... Skulle jag säga det jag nu tänker? 
Ja, det skulle jag nog. Men det skulle gå på högst en kvart. För sedan ska ju de själva göra jobbet.

"Kunskapen om ditt liv äger du själv. Det spelar ingen roll hur gammal du är när du berättar om vad du vet om dig själv, men en gammal människa har förhoppningsvis hunnit tänka mer över sina upplevelser, sina erfarenheter, än en ung människa.  

Att utveckla livskunskap är att lyssna till andra människor, att se och försöka förstå handlingar och händelseförlopp så länge man lever. Det är vägen till att förstå sig själv -nog så svårt- och andra. Att förstå livet, att kunna  ALLT om det, är en mäktig uppgift. Men om alla människor skulle dela sina upplevelser och erfarenheter så skulle vi kunna få en hygglig bild över livets förutsättningar, uppkomst och utveckling. Här finns det många åsikter om hur det har gått till och hur det ska bli, så då gäller det att lyssna och lära extra noga för att kunna välja hur det stämmer med ens eget liv. 

Att leva är att vara nyfiken, att vilja veta, att känna, att söka... Och då gäller det att lämna plats åt varandra, för varje människa har sin uppgift att komma på saker om sig själv och om andra. 
Låter det självklart? Låter det svårt? 
Vilket som:
Se till att vara nyfiken, se till att vilja veta mer, se till att söka reda på sådant som du har nytta och glädje av... och kom ihåg att lämna plats åt människor nära dig. Om alla här gör det så finns det ju plats för dig också.

Ibland tänker jag på olikheter och likheter. Kommer ni ihåg slogan "Vi gillar olika"?
Tänk om vi skulle skapa en ny slogan? -"Olika gillar lika"!
Men då tänker jag inte på  hur olika vi ser ut, vi  som tillhör människosläktet, utan på vad vi alla behöver som människor. Det kan ni prataa med varandra om sedan , på lektionen i svenska eller so till exempel. Jag gissar att ni kommer  fram till att även om vi är olika, så gillar vi mycket lika. Och då måste det ju räcka till alla. Hur det ska gå till är kanske en fråga i matematiken.

Jag vill ge er en bild som liknelse:
Tänk er fjärilssläktet! Så många olika skönheter som fladdrar omkring och  några -helt olika- slår sig ner på samma blomma för att hämta näring. Vilken vacker syn!
Färgsprakande gör de naturen rik och bidrar -trots sina olikheter i färg och form, precis som vi i människoslaäktet! - till naturens  mirakel.
På vilket sätt?  Det kan vara en fråga för biologitimmarna -eller  kanske filosofi, om ni har det. 

Och ni:
glöm inte att pråla som fjärilar och se till att ni får plats på samma blomma! Det räcker åt alla här, gläds åt att ni är bra och vackra och  -vad ni gör- kom ihåg att berätta det för varandra! Det kan man göra på rasten  eller under en särskild liten stund  som läraren väljer.
Och om ni vill, påminn varandra om det här med fjärilarna!

Lycka till med att skaffa kunskap livet ut!"


När jag lyssnar till min inre röst tänker jag att detta kanske är väl känslosamt för mellanstadiebarn. Men å andra sidan, barn är inte dumma. De är som små seismografer och uppfattar om en vuxen är ärlig och uppriktig. Jag fullföljer mitt tankeexperiment.
 
Jag håller mitt lilla tal för mellanstadiebarnen. Jag gör det gratis (ja, bortsett från det arbete det kostat mig att samla både erfarenhet, kunskap och mod under ett långt liv att göra just detta). Samtidigt slår det mig att varje lärare ju kan hålla sitt eget livskunskapstal på en kvart och följa upp frågeställningar på de vanliga lektionerna. Elevernas frågor om livet blir kunskapsbärande för alla och ryms snnolikt inom läroplanen.

Och tänk, om samma procedur skulle kunna omsättas i kollegiet?










 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln

-