bkpam2134409_9107f6d75367467ab2bf883791ac105e

Barnbarnvakt inget för mig

Så hör dom av sig igen, mina älskade barnbarns föräldrar, lika älskade dom.

Det gäller den här gången frågan om barnvakt (igen). Frågan tröttar faktiskt ut mig, inte för att jag är önskad för mina barnbarn. Nej, det är vakttemat jag vänder mig emot.

Sååå många gånger har jag förklarat för de älskade föräldrarna att jag inte ställer upp som vakt åt mina barnbarn. Jag kan tänka mig att de tycker att jag börjar bli provocerande finstilt i kommunkationen. Men det struntar jag i eftersom jag tycker att dom börjar bli tjatiga om sitt vaktande. Men eftersom vi egetligen menar samma sak, nämligen att jag och farfar har möjligheten att ta hand om deras dyrgripar och att de i förtroende låter oss göra det, så kan det vara snubblande nära att lägga just ordet alldeles intill ordet barn. Uppdraget och förtroendet ges mer tyngd då, liksom.

För min del vill jag inte vakta. Tvärtom!
Jag vill dra ut på olika äventyr med mina barnbarn. Det betyder inte nödvändigtvis tivoli, grottforskning eller djungelsafari. Det räcker gott med fantasilandskapen, sådana vi skapar själva, läser om i böcker eller gör egna sagor om, Och när vi gör det finns inga skyddsnät och vakt brukar vara överflödigt, eftersom de inte gärna lämnar mig så länge vi delar stunderna av verklighetsupptäckter och fantasigemenskap.

Jag vill så gärna att vi ska skapa minnesvärda upplevelser tillsammans medan tid är, sådant man kan komma ihåg utan att behöva gå in i smartmobilminnet. Så, när deras föräldrar nu vill överlåta sina älsklingar, så vet de i alla fall att jag inte lägger tyngdpunkten på att vakta dem, att inte hindra dem från annat än rena farligheter.

Vi drar på äventyr, helt enkelt!

Alltså; barnvakt kan väl vara okej för föräldrar som vill vakta sina barn, men att tro att en farmor och farfar skulle nöja sig med det...
Glöm det! 


 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Bloggarkiv

Senaste kommentarer

Länkar