bkpam2134409_9107f6d75367467ab2bf883791ac105e

Från Afghanistan till Pakistan via mitt knä

Det var på hösten för tio år sen ungefär och det var sen eftermiddag. Det regnade. Arbetsdagen började lida mot sitt slut och jag satt i samtal med en kollega på min expedition när de plötsligt stod i dörröppningen. En nätt kvinna, sannolikt i min egen ålder, halvneg och log med en mun som saknade tänder i överkäken och med en vänligt, vädjande blick. Tätt intill henne stod en liten, spenslig flicka, allvarlig och med stora vaksamma ögon. Kanske var hon i tioårsåldern. Kollegan och jag reste oss genast och bad dem sitta ner i rummet, vi tog i hand och log lite ömsesidigt generat eftersom vi inte kunde varandras språk. 

Min arbetsplats var då en så kallad mångkulturell skola i Stockholm. Med det menades ortens medborgare och övriga invånare som hade ett annat modersmål än svenska och bekände sig till skiftande religioner. Det hörde till vanligheterna att vårdnadshavare dök upp och hade önskemål vad gäller skola, så det var en helt normal situation även denna eftermiddag. Men ändå inte.

Kvinnan och flickan var för mig helt okända, och först genom att ta kontakt med en socialsekreterare, vars namn stod på en handskriven lapp som kvinnan lämnade över, klarnade situationen något. Efter en stunds gemensam väntan anslöt också en tolk som skulle hjälpa oss att hantera den uppkomna situationen på växelvis svenska, dari eller persiska. Jag minns inte vilket nu.
   Det visade sig vara en mormor med sitt barnbarn som flytt från krigets Afghanistan. Flickans föräldrar sades vara döda och övriga släktingar skingrade. Flickan behövde få gå i skolan.  Utan att ha någon närmare kunskap om flyktingar från Afghanistan då (Somalia var mer känt, och många elever kom från Somalia och hade här fint socialt stöd från vuxet nätverk), fick jag rådrum med min chef och socialsekreterare om hur jag skulle göra. Det stod klart att flickan skulle få börja i vår förberedelseklass tillsammans med andra elever som skulle komma in i svenska språket.

Märkliga frågor fick aktualitet: Fick hon vara här? Var hon ett "gömt" barn?  Hade hon varit ett "apatiskt" barn? Hade hon rätt att gå i skolan? Skulle hon "skyddas" på något sätt..?
   Processen hade sin gång och flickan började i förberedelseklass. Det var inte mycket som blev känt för mig om hennes livssituation, fritid eller annat utanför skolan. Det jag visste var att hon kom och flitigt deltog i undervisningen. Efter ett halvår ingick hon till fullo i ordinarie klass. Svenska språket behärskade hon lika väl som de flesta andra flerspråkiga eleverna. Hon fick kompisar och uppträdde som vilken levnadsglad elev som helst i den nya gemenskapen. Det som känts osäkert inledningsvis kring den nya flickan normaliserades och skolarbetet flöt som det skulle. Ett tag.
   Flickan fick uppleva ett svenskt sommarlov och påbörja nästa årskurs när beskedet kom:

Avvisning.
Bort.
Ut.

Jag kan inte återge det kaos som uppstod. Jag kan inte redovisa för alla de myndighetspersoner som hade sagt sitt. Jag fick då veta att mormoderns och flickans asylansökan avslagits en gång tidigare. Jag visste inte att det framkommit att föräldrarna kanske faktiskt levde, men hade velat ge sin dotter ett nytt liv. Jag visste inte hur chockad flickan skulle bli av den försök till räddande lögn som burit henne på flykt, den om att föräldrarna skulle vara döda -men istället var vid liv. Men i ett miserabelt liv i krigets Afghanistan.
   Jag kan beskriva den närmast fysiska smärta jag upplevde när jag tänkte på föräldrarnas och mormoderns desperata försök, att genom offer försöka ge flickan en framtid och ett liv utan krig. 

Så var det dags.

Jag minns att jag satt i skolsköterskans mottagning med flickan uppkrupen i mitt knä. En förpubertal och hittills livfull flicka med nyvunnet självförtroende som nu krampaktigt och skräckfylld klamrade sig fast i mig. Det var jag och hon. Det var bara att vara. Inget att säga. Vad skulle det ha varit? Att allt skulle bli bra?

Vi satt så en hel förmiddag.
Lärare och klasskamrater var olyckliga.
Allt gick så fort.
Vad kunde man göra?

Okunniga och inte fullt informerade om hela proceduren kring avvisningen skyndade vi oss att köpa in en mobiltelefon och kontantkort. Klasskamraterna och några lärare skrev sina e-postadresser för att fortsättninsvis hålla kontakten. Detta lades i en liten blank påse med handtag av rosa snoddar och dekorerad med glittrande fjärilar. 

Jag har förträngt hur vi lösgjorde oss från varandra, hur hennes stela lilla kropp med likblekt ansikte och med rödkantade ögon under svettiga stora hårlockar lämnade mitt knä. Det blev kallt. Och ändå var det en solig vårdag utanför fönstret som stod öppet och släppte in de vardagsljud som fyller en skolgård under rast.

Jag hade haft en mors dotter i mitt knä, en mor som skilts från sin egen mor och dotter i hopp om överlevnad och en framtid i frihet. Maktlöshet och övergivenhet i kombination med ilska och frustration överföll mig där jag satt. Mänskliga rättigheter... Barnkonventionen... Värdegrundsarbetet... planer, planer och åter planer som upprättas i skolan för att ge barn en värdig framtid. Betydelsefullt och meningslöst i en hopplös förening.

Efter en tid blev det tyst från henne. En klasskamrat hade haft den sista kontakten och då fått veta att flickan inte var i Afghanistan, utan i Pakistan. Utan att förstå något av regelverk kring avvisningar och inte heller om olika folkgruppers frivilliga eller ofrivilliga val av boplats, har jag däremot inte svårt att leva mig in i separationer, drömmar, förhoppningar och farhågor som fyller människor på flykt till livet, om så bara till överlevnad till och med. Det är inte heller svårt att leva sig in i den saknad och maktlöshet som drabbar den som avvisas till utgångsläget och kanske något ännu värre.

Och allra värst är det att försöka leva sig in i att jag skulle ha kunnat vara mormodern. I ett helt omvänt perspektiv.

Fortfarande, efter alla dessa år, kommer jag på mig att undra över var hon är nu, flickan som ville ha ett liv och en framtid i Sverige och som under sin korta tid här levde upp till alla förväntningar som ställdes på henne.

Bor hon i Pakistan?
Är hon själv mamma?
Har hon fått utbildning och jobb?
Har hon kvar mobiltelefonen och alla e-postadresser?

Nu, tio år senare, har jag återfått kontakt med några unga människor från Afghanistan. Det har skett via sociala medier. Jag har fått frågan "hej hur mår du" och sedan har det fortsatt. Inte via mitt knä, utan numera på digital väg. Vi har aldrig träffats på annat sätt. Jag är "en röst i natten" för några unga, rädda pojkar som saknar sina mammor.

Sånt är det inte svårt att leva sig in i.

 

Senaste inläggen

Bloggarkiv

Länkar