bkpam2134409_9107f6d75367467ab2bf883791ac105e

Hur sjutton ska dom orka eller Var det inte bättre förr?

Nyhetssändning rapporterar om stulna elevdatorer inför skolstarten. Besvikelse bland elever, stora kostnader för skolan. Skolledningen kommenterade eländet och ett par mellanstadieelever intervjuades om hur de kände inför det inträffade. Den ena uttryckte besvikelse över att efterlängtad dator inte fanns på plats medan den andra tillfrågades över den inträffade bristen på arbetsredskapet. Det förväntade svaret hade nog varit svårigheterna att inte ha tillgång till ordbehandlingsprogram eller att kunna söka information. Istället blev repliken: "Då måste man skriva för hand. Det är faktiskt jobbigt. Man blir trött".

Lillsyrran och jag (båda 60 +) tog del av nyheten samtidigt i tv-soffan. Syrran är specialpedagog och min egen bakgrund är skolledare och dramapedagog. Den unge elevens kommentar drabbade oss uppenbarligen, eftersom vi snabbt slängde en blick på varandra, suckade och drog igång jämförelser med vår egen barndoms- och ungdomstid. Vi kände oss synnerligen kompetenta att göra denna minnespromenad, vi som upplevde världen redan innan vi fick en tv-apparat med en kanal i vardagsrummet 1957.

Fastän åldersskillnaden är stor mellan oss, och våra barndomsminnen ligger sparade inom olika intresseområden, så har vi våra minnen av leken, lekkulturen, lekkommunikationen och socialisering genom leken gemensam.

Hon lekte med dockor. Jag gjorde inte det...
Hon bytte bokmärken. Jag skrev "aforismer".
Hon hade tjejkompisar. Jag lekte med killar.
Hon red. Jag var allergisk mot hästar (är fotfarande).
Hon hade långt lockigt hår. Jag hade kort dito.
Hon dansade jazzbalett på Balettakademiden. Jag friidrottade och spelade basket.
Hon tog sånglektioner hos operasångare Sven-Erik Jacobsson. Jag gjorde detsamma.

Trots dessa skillnader var det inte specialaktiviteterna som förenade oss i minnena. Det var uppväxtmiljön i söderförorten, den som var plattformen för oss 50-talister.

- Minns du voltstången. Där kunde man gunga "båt", snurra varv efter varv snabbt i knävecken, göra bakåtvolt och framåtvolt, sätta händerna i backen hängande i knävecken och gå ner handstående...
- Ja, och vi hade ju en voltstång med tre olika höjder... Undrar hur många som vet vad volttång är idag...
-Och hela sandplatån mitt emellan huslängorna... med voltstång, sandlådor, bänkar, gungbräda...
- Ja, men de vanliga gungorna fick man ju gå ner till parken vid mjölkaffären för att gunga på och då måste man ju först ha tillstånd av vuxen för att gå över vägen...
- Minns du alla vresrosbuskar? Dom luktade så himla starkt och gott, röda, rosa och vita...
- ...och när det blev nypon tog vi ut fröna, "klipulvret" och smög oss på kompisar bakifrån och la innanför kragen på dom... Och så gjorde vi ju alla...
- Minns du  tändsticksaskarna, dom små, som vi sparade för att fånga nyckelpigor i från vresrosbuskarna...
- ... och som vi bäddade ner på blad i askarna innan vi släppte dom igen... efter det att vi räknat de svarta prickarna på vingarna..
- Halli-hallå, minns du den leken? Och syltburkarna? Och land och rike..?  Vi kånkade på varandra som syltburkar, vi tränade nog varenda muskel. Den där sandlekparken samlade ju alla oss ungar på gården och leken kunde avbrytas att någon måste gå hem och äta eller så... 
- Och bergen med en klyfta emellan som man kunde slänga sig i lina för att ta sig från det ena till det andra... och minns du bergknallen utanför kompisens port där det liksom var en hylla i berget och man kunde leka affär... Stenar var mynt och löv var sedlar... Tonfall hos "expedit" och "kund" tränade vi bra på. Det var ju bara att gå till mjölkaffären och lyssna på de vuxna.
- Jag minns kälkbacken från sandlekparken ner mot piskställningarna där man piskade sina trasmattor. Och att man fick åka skidor själv genom skogen, bara man sa vart man skulle.

- Himmel, så många detaljer som flyter upp!
- Och så gick vi i skolan på lördagar också, bara halva dagen. Minns du? Då hade man rolig timme och fick ta med nån godisbit.
- Ja, men jag fick gå i hållningsgymnastik en timme på lördagar för att jag hade så dålig handstil...
Syster specialpedagogen tystnar och stirrar på mig ett ögonblick.
-Va? Det måste ha varit före min tid... 

Nyhetssändningen är för länge sedan slut och vi har stängt av tv:n för att försjunka i våra minnen och hur vi upplevde dem då. Lite kaxigt konstaterar vi att vi besitter en livskompetens i kraft av år ålder, men också genom alla de lekupplevelser vi har med oss. Kanske har de format våra yrkesval? Men samtidigt inser vi att världen idag har sikte på nya kompetenser för att utveckla framtiden. 

Ur vårt barndomsperspektiv börjar vi resonera om det inte var bättre förr. Vissa saker, åtminstone. Barn fick vara barn och vuxna fick vara vuxna. Några barnsligare än andra, tack och lov. Men det fanns begränsningar för vad man skulle behöva "ta in", man hann omsätta instruktioner, pröva dem, följa dem, revoltera mot dem utan att ha ett källkritiskt förhållningssätt till information, så där alldeles omedelbart. Rykten och myter fick man växa i, och skolan fick då en alldeles särskild betydelse när det gällde att sprida klarhet.

Det är meningsfullt att bli äldre -inte för att döma sin samtid- för då kan man jämföra saker och ting. Till exempel att barn har samma grundbehov oavsett tidsålder, men att olika tidsåldrar värderar barns behov olika.










 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar