bkpam2134409_9107f6d75367467ab2bf883791ac105e

Läshuvud eller bara statistiskt underlag?

Man pratar idag i abstrakta termer om våra barn och deras möjligheter att tillgodogöra sig utbildning. Populära uttryck är "utanförskap", "socioeko-nomisk utsatthet", "segregation"... Detta gäller t ex i de fall där skolor uppvisar dåliga, mätbara resultat i jämförelse med områden som präglas av "tillhörighet", "välstånd" och "framgångsfaktorer". Och utifrån detta byggs nya politiska strategier för "skolutveckling", "lyft" och "måluppfyllelse".

Men kan man inte med detta nyspråk göra barn och ungdomar en oförsvarlig otjänst genom att utgå ifrån bostadsområden och generella, demografiska beskrivningar? Kan det ibland uppfattas så, att skolor som uppvisar "dåliga resultat" i hög grad kan förklara detta med elevernas klasstillhörighet? Barn till skiftarbetande, arbetslösa eller sjukliga föräldrar? 

Kan slentrianmässiga förklaringar, upprepade i det oändliga, bidra till synen på de barn som bor i ett särskilt område har sämre förutsättningar än andra att bli duktiga i skolan beroende på klasstillhörighet? För visst kan vi väl kalla saker och ting vid även gamla namn såsom att socioekonomisk är detsamma som samhällsklass? Och skulle barns förmåga att utveckla kognitiva färdigheter nödvändighvis ständigt behöva relateras till deras samhälleliga klasstillhörighet? Skulle deras drömmar om en meningsfull framtid vara förpassade till dålig självkänsla relaterade till deras uppväxtmiljö?

Självklart inte.

Låt oss se tillbaka några decennier. Låt oss, som nu tillhör pensionärsgenerationen, minnas hur det en gång var. Det går då inte att bortse ifrån den blixtsnabba samhällsutvecklingen i en nutida jämförelse, främst på teknikens och informationsteknikens områden. Men, ändå.

Låt oss gå så långt tillbaka som till 50- och 60-talet. 

Söderförorten skröt med sina långa, nybyggda hyreshus med tillhörande gårdar, lekparker och cykelställ. Parkering, för dem som hade bil, fick man ordna längs gatorna. Skolan man tillhörde under de första åren låg ungefär trehundra meter från porten där man bodde. Med stigande ålder ökade promenadvägen till skolan och nådde ungefär en kilometer. 

I dessa stolta, nybyggda hyreshus bodde inga familjer med överdådiga ekonomiska resurser. Tvärtom, faktiskt, många gånger. Lägenheterna bestod i genomsnitt av två rum och kök och kunde rymma fyrabarnsfamiljer. Några storslagna lägenheter hade tre rum och kök. Badrum med fönster och badkar, balkong och fint källarförråd var ett nyhetens behag för många.

I slutet av 50-talet och början av 60-talet fick många nya grannar från t ex Italien och Ungern. Många nya, spännande dofter från deras kök med för oss ovanliga kryddor spred sig då i trapphusen. Nyfikenheten och de nya bekantskaperna förenades i skolan och på fritiden. Men i skolan gjordes ingen åtskillnad på oss - såvida inget särskilt illa inträffade och eleven placerades i sk obs-klass.

Det var på mellanstadiet som gångvägen blev längre till skolan. Den låg på gränslinjen mellan de stolta hyreshusen och de malliga villorna och radhusen med egna trädgårdar, bärbuskar och fruktträd. De välbärgade. De som säkert hade barn som skulle få fina jobb en gång i tiden. De som säkert hade barn som skulle få de bästa betygen tack vare att de hade föräldrar som hade råd att ha egna hus, till och med.

Men så blev det inte!

Klasstillhörigheten blev inte avgörande, var inte någon enda generell faktor som präglade vår skola. Vi hade läshuvuden. Vi hade viljestarka föräldrar. Vi hade kämpaglöd och bibliotek. Vi hade rättvis och orättvis betygsättning. Vi konkurrerade, mobbade och fjäskade. Och oavsett var vi kom ifrån - om det var från hyreshusen eller villaområdet i vårt skolupptagningsområde - passerade vi de första nio åren med skiftande erfarenheter och olika drömmar om framtiden. 

Skolan kunde av många upplevas som ett helvete, en skärseld som man måste ta sig igenom utan att bli vidbränd. Men den var samtidigt den sammanhållande länken till familjen som såg med allvar på läxor och prov. Inte alla förstås, men i princip. Det fanns inte så mycket som störde samtalet om hur skoldagen hade varit. Utom kanske förälders skiftarbete och sömnbehov olika dagar. Telefonsamtalen kostade pengar redan då, så alltför mycket pratande begränsades. Och det fanns bara en telefon i hushållet, försedd med sladd och kontakt monterad i väggen.Tv kom sent, radion var en viktig informationskälla, dagstidningar likaså.

Föräldrar och andra vårdnadshavare hade inte så många egna flyktvägar för stimulans som dagens. Jo, det kunde vara biobesök, danskväll (med grannen som barnvakt), restaurangbesök någon gång... Vuxna var tillgängliga på gott och ont och inte försvunna i egna tanke- eller pratbubblor via öronsnäckor och skärmar. Kan det ha spelat roll för alla oss som hade läshuvuden i en arbetarklassmiljö (och tjänstemannabarnen i villaområdet)?

Jag vill tro det. Jag vill absolut tro att den närvaro som de representerade både fysiskt, mentalt och emotionellt kunde påverka den egna viljan och kamplusten. Sådant som idag kallas "grit". Och att skolan hade kompetenta lärare som inte gjorde klasskillnad på oss elever, vilket naturligtvis gjorde sitt till. Och så hade vi ju den sociala kontrollen. Vuxna samarbetade. vilket kunde vara jobbigt inte minst under pubertetens frigörelseförsök. Många av barndomsvännerna från hyreshusområdet i söderförorten förverkligade sina drömmar och fick framgång i sina yrken.

Låt oss idag slippa malas sönder i statistikernas och politikernas beskrivningar av alla de negativa tillstånd som drabbar människor från "socioekonomiskt svaga" områden. Låt oss istället utgå från att det överallt vilar resurser som väntar på tillfälle att få växa i förverkligande inför framtiden!

Det är inte bristen på läshuvuden som skapar klasskillnader. Det är synen på möjligheten till utveckling beroende på uppväxtmiljö. Slentrianmässigt framförda fördomar, helt enkelt.

Redan långt tillbaka hette det "skolan är expert på undervisning", "föräldern är expert på sitt barn". Kanske kan man idag göra tillägget vem är "expert på föräldern" -oavsett härkomst, titel, samhällsuppdrag och bankkonto?

Den som ska ge barnet sin hängivna tid och sin egen tilltro till framtiden. Eller är det så att den tid som barn kunde få av vuxna tidigare inte finns för barn idag -trots teknikens utveckling för att underlätta i vardagen?







 

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln

-