bkpam2134409_9107f6d75367467ab2bf883791ac105e

Konfiskerat av pedagogiska skäl.

Jag gör en observation i årskurs 2.
Vi har fått några nyanlända elever till vår skola och lärare önskar mina ögon och min delaktighet i undervisningen för att sedan kunna diskutera lektionsupplägg och annat. 

Jag har ingen fördjupad kunskap om varje enskild elev, utan jag utgår från lärarens sätt att möta hela klassen, hur instruktioner ges, hur klassrumsregler efterföljs, hur turtagning, bemötande och kommunikationen fungerar.

Det är en helt vanlig klass med helt vanliga barn och en helt vanlig "fröken" som nu har halvklassundervisning i svenska. Ena klasshalvan här, den andra på fritids.

Just detta lektionspass tycks handla om enstaviga ord som "bär", "blå", "grön" och annat som har med växter att göra. Samtidgt har ämnet integrerats med bild. Det förstår jag när eleverna får i uppgift att på ett papper rita blåbärsris med färgpenna ("grön") och att lägga till små blåbär("blå") med hjälp av minimala korkar som doppas i fingerfärg. Detta visar sig för många av eleverna vara en riktig prövning i finmotorik. En flicka väljer att måla blåbär med en blå färgpenna. Hon gör det omsorgsfullt och noggrant. Läraren korrigerar henne vad gäller materialvalet och ber flickan att använda korkarna istället. Det "går fortare att stämpla" bären på riset.

I en annan bänk i klassrummet sitter Alexander. Han har kommit nyligen till Sverige, bostadsområdet och klassen. Han kan ganska bra svenska men har inte hunnit "etablera så många kamratkontakter än", enligt läraren. Detta upplever hon som ett litet problem, för "alla ska ju ha nån att vara med". Alexander har inte satt ett enda spår på sitt papper. Inget grönt ris och inga stämplade korkblåbär. Istället halvligger han över bänken och vrider och vänder på en liten träbit. Han gör inget annat väsen av sig än att han stör med att inte göra sin uppgift. Läraren ber honom därför ett par gånger att stoppa undan träbiten och otåligheten i hennes röst får bänkkamraterna att hjälpa till med tillrättavisningen. Då blundar Alexander och med träbiten i ena handen håller han samtidigt för öronen. 

Nu har läraren, kanske tyngd av observationstillfället, fått nog och går därför till eleven och frigör träbiten ur hans hand. Därefter går hon med bestämda steg till sin skrivbordshurts och stoppar träbiten i lådan. "Man måste hörsamma och visa respekt", klargör läraren för barnen. Några fnittrar, andra stämplar färdigt. Alexander har inget att visa när alstren ska samlas in för att sedan sättas upp på klassrumsväggen på temat BÄR. 

När det är dags för rast har barnen bråttom ut.
Utom Alexander. 
Jag sluter upp invid honom i klassrumsdörren och frågar vad det var för pinne han hade haft med sig. Alexander förklarar att han gärna vill ha tillbaka den eftersom den tillhör hans marsvin. Jag får veta att träbiten hade bitmärken från marsvinet. Det var därför den såg så "skräpig" ut. Men det gjorde ingenting, enligt Alexander. Marsvinet som hette Tess var hans bästa vän, och jag fick en detaljerad redogörelse för hur marsvin ska skötas och vad dom ska utfodras med. Dessutom var hans marsvin en alldeles särskild sort: hon var ett virvelmarsvin. På hemvägen skulle han plocka groblad och maskrosblad ("grön") till Tess. Kanske skulle hon också få en större låda att vara i. Han funderade mycket på det. 

Han villeatt jag skulle be "fröken" att han skulle få tillbaka Tesspinnen, eftrsom den var ett sällskap åt honom.

Jag funderade på det uppföljande samtalet med läraren som var planerat till eftermiddagen. Kanske skulle jag föreslå att marsvinspinnen skulle få lite särskild uppmärksamhet när den lyftes ur hennes hurtslåda och samtidigt ge Alexnder den uppmärksamhet som han som marsvinsexpert förtjänade. 

Det skulle då också kunna ske på en svensklektion (var annars?) inför en lärare som kunde få nya, egna temaidéer med hjälp av sina specialkunniga elever och inför klasskamrater som inte fnittrade medan dom lydigt stämplade blåbär.



 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-