bkpam2134409_9107f6d75367467ab2bf883791ac105e

Min vän lider, makten tiger

Han är sjutton, snart arton.
Han blev min vän i somras via sociala medier och vi smsar. En gång har vi fikat, som hastigast. Min vän har varit här i landet i nästan två år. Han har, som man kan säga, gått den långa vägen. Till fots Iran-Turkiet, "båt" Turkiet-Grekland, olika transportsätt vidare genom Europa -bland annat tättstående på ett tåg med andra som söker sig till överlevnad. Medan han berättar om tågfärden associerar jag omedelbart till hitlertysklands tättpackade godståg med "resenärer" till Auschwitz och liknande ställen. Men dom var ju på väg mot utplåning, min vän på väg till överlevnad, om än tättpackad, tänker jag. 

Nu väntar han på svar från Migrationsverket. Han har varit på INTERVJUN, den där viktiga och avgörande. Nattsömnen blir lidande i väntan på svar, huvudvärken har svårt att ge med sig. Den långa vägen till skolan med språkintroduktionen fyller dagsinnehållet, resten är orolig väntan. Under sin tid i Sverige har han som många andra bytt boende några gånger. Nu är det lugnt på den fronten. Han både talar och skriver svenska bra, med tanke på den korta tid han varit i landet och under de förhållanden som han har vistats här. Han är en empatisk och lyhörd ung man, min vän. Lång och stilig med ett leende som liknar ett blygt barns. Han viker inte med blicken, är fokuserd och angelägen om att vi ska ha en bra konversation. Hans mamma kan vara tolt över honom, tänker jag först. Sen säger jag det.

Oron för mamma och de syskon som är kvar i Iran plågar honom extra mycket. Särskilt vid de tillfällen han lyckas få telefonkontakt med sin mamma, som lider och gråter, men som såg till att han med hjälp av ihopsamlade medel ur fattiga fickor kom iväg till ett land som kan ge honom skydd.

Vi byter tröstens ord i våra mobila dialogfönster, vi skickar emojis och försäkran om att vi är vänner imorgon också. Och nästa dag. Min vän är glad och tacksam över de kontakter han har med den sociala service som tillkommer ensamkommande flyktingbarn.  "Dom är svenska", "dom är snälla".  Men väntan på Migrationsverkets svar tömmer honom samtidigt på kraft och livsmod.

Härom kvällen plingar min mobil fram ett sms. Han undrar vad han nu ska göra med sitt liv. Han ska åldersbestämmas. Medicinskt. Hur blir det nu? Blir arton i november, det vet han. Och han har varit i Sverige i ungefär två år. Det vet han också. Nätterna är svåra med alla tankar. Han har hittat ett sätt att dämpa sin oro. Han promenerar. Ibland upp till sex timmar.
"Är ju van att gå. Då kan man tänka mycket. Lång väg till Turkiet att gå".
Men att promenera hjälper bara tillfälligt numera.

Min vän och jag har en fin kontakt (jag har flera liknande). Det är ju inte mycket jag kan bjuda på, annat än att vara tillgänglig via min mobil. Jag kan inte förklara maktens språk, jag kan inte tjäna som byråkratitolk och mina politiska kanaler är obefintliga. Jag kan bara uttrycka förhoppningar, inte ge sådana löften som hela mitt känsloliv skulle vilja vråla ut.

Jag är hjälplöst hjälpsam, skulle man kunna säga.
"Var stark",
"Ha hopp".
"Vi finns för varandra".
"Vi hörs".
Stående fraser i mobilens dialogruta, avslutade med emoji med hjärtan till ögon.

Min vän lider, han är ung och jag är gammal. Eller, han är gammal, påtvingat brådmogen  - med flyktingens alla erfarenheter och en visdom som jag inte någonsin har behövt utveckla. Jag är en nybörjare som försöker begripa.

Idag, hittills, har sms-signalen inte ljudit. 
Jag undrar så hur han har det.






 

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar