bkpam2134409_9107f6d75367467ab2bf883791ac105e

Kosingen, karriären och kidsen

Cv+lönelyft = motiverade och framgångsrika elever!

Det är en uppfattning man kan få när man följer medias något ytliga skolbevakning, frågan om läraryrkets status och hur denna status behöver återupprättas. Efterfrågan på utbildade lärare är idag skriande och i väntan på beslut om statushöjningen måste ju de tomma lärartjänsterna fyllas.

Kidsen måste ju få sin undervisning. Det är lag på det.

Bemanningsföretag har fattat vitsen och tillhandahåller på sina håll både behöriga och obehöriga lärare till en inte föraktlig lön (och bemanningsföretagens egen förmedlingsavgift). Andra åter, som inte har råd att anlita bemanningsföretag, får ibland göra avkall på kravet om behörighet för att anställa lärare.

Kidsen ska ju ha sin undervisning. Det är lag på det. 
Dessutom har de närvaroplikt.

Tillströmningen till Lärarhögskolorna har varit skral på senaste tiden. Ryktet går -inte minst i media- att jobbet som lärare suger. Skolledarnas status talas det inte så ofta om i media, de som är ytterst ansvariga för att kidsen ska få sitt, att Skolinspektionen ska bli nöjd, att föräldrarna är så nöjda att de inte flyttar sina barn till en annan skola och därigenom orsaka att elevpengen går förlorad.

Att anställa lärare är en konst.
Intervjuarbetet och referenserna - och gärna några provlektioner före anställning- är vägledande, men inte avgörande. Det är hållbarheten hos lärarens profession som avgör, och den visar sig över tid - i skolans kretslopp över terminer och skolår. 

Kidsen ska ju ha sin undervisning. Det är lag på det.

Kan lösningen i skolans nationella åtgärdsprogram för bättre måluppfyllelse och ökad motivation hos landets elever alltså stå att finna i pedagogers och skolledares fylligare cv:n och högre löner?  Kan utsikterna till en karriär i skolans värld stå att finna i status och mer pengar i plånboken?

Blir kidsens resultrat bättre då? I så fall vad väntar då statsbudgetens väktare på?

Svensk skolas status i relation till andra länders är ett kärt debattämne. "Skola i världsklass" är ett begrepp att leva upp till. Ibland går det bra, ibland mindre bra och i något fall riktigt dåligt.

Jag, för min del, tror nu inte att lärarstatus hänger på lönen, enbart. Jag tror att lärarflykten från den ena arbetsplatsen till den andra med syfte att höja sin årsinkomst -och samtidigt få det att knyta sig i magen på en skolledning som ska få elevpengen att räcka till- också handlar om en jakt på yrkesstatus. Mer pengar, högre status. en rastlös jakt på social tillfredsställe. Denna statusjakt är inte i första hand kopplad till kidsens framsteg i skolan, den egna lärargärningens kvalitet över ett antal år (innan man ger upp), utan är ett led i längtan att snabbt klättra på en karriärstege som inte är värd namnet på grund av för billigt virke i stegribborna.

Istället tror jag på den sortens status som är kopplad till en yrkesheder, en stolthet över det gensvar lärare får när kidsen gör framsteg tack vare en pedagogisk hängivenhet, en uthållighet på plats där kidsen känner sig sedda, förstådda, trygga -tack vare sin lärare. Sådana kvaliteter framgår sällan i ett cv. 

Istället blir jag lugnad när facktidskrifter från skolans värld presenterar en "älskad lärare", som verkat uthålligt och envist med att förverkliga målen med undervisningen och kidsens självförtroende, där de känt sig sedda, bemötta och trygga.
   Måtte denna lärare se sin karriär som framgångsrik och måtte hon bli mycket väl avlönad!

Intervjuer jag tagit del av har ytterst sällan utgått från upplevelser som lärare delat med sina elever i undervisningssammanhang och som framhålls som kvaliteter i arbetet. Mötet med eleverna och vilka möjligheter den nya anställningen skulle ge tillfälle till att utveckla sådana positiva erfarenheter och arbetssätt har inte direkt stått i centrum. Högskolepoäng, tilläggskurser, tidigare anställningar, specialuppdrag och annat som ska befrämja karriären, den förväntade befordringsgången.
   Kidsens perspektiv på varför den sökande kan ses som en bra lärare riskerar att förbigås.

Kosing och karriär är viktiga förutsättningar för att leda skola och för att vilja jobba där.
Men borde inte kapplöpningen mellan olika arbetsplatser där löneförhandlingarna står i centrum snart upphöra, till förmån för kidsens möjlighet att få kontinuitet i sin vardag, på sin arbetsplats? Kanske närvaroplikt även för lärare? Sisådär tre år, ett stadium åtminstone, och med en anständig lön i förhållande till arbetsuppgiften och en rimlig löneutveckling därtill? För kidsen har väl inte bara blivit en förevändning för oseriösa vuxna att värna sin karriär? Och de flesta skolor betingar ju dessutom ungefär samma arbetsbörda och förpliktelser. 

Kidsen ska få sin undervisning. Det är ju lag på det.

Detta var en grinig reflektion, kanske inte helt rättvisande generellt sett. En del begrepp klingar ibland nedlåtande, tycker ja själv, men samtidigt  används de ju i vardagslag .
Jag tänker då på "kosing" kopplat till "kids". På fint språk heter det ju budget och elever.
Men ordet "karriär"  besitter en sorts strålglans och suktar både stor och liten.









 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln

-