bkpam2134409_9107f6d75367467ab2bf883791ac105e

http://www.sprakservice.se/media/9557/intervjuguide_utredningssamtal_barn.pdf

MIGRATIONSVERKETS INTERVJUGUIDE FÖR SAMTAL MED ASYLSÖKANDE BARN

Jag tänker på mina asylsökande vänner från Iran och Afghanistan, de som lyckats ta sig hit, åtskilda från föräldrar och syskon. De som riskerade livet för att få behålla det. De som önskas ett fortsatt liv av sina mödrar, som själva i saknad och förhoppningar för sina barns skull kämpar för överlevnad, kvar i "hemlands"misär.

Förhoppningarna ställs till svenska Migrationsverket, de tjänstemän som har att besluta utifrån lagar och regelverk. De som inför mötet med ensamkommande barn har ett utarbetat intervjuunderlag för att "med bästa vilja i världen"

Om jag lever mig in i den intervjusituation mitt underåriga barn skulle kunna hamna i, i ett främmande land, så skulle jag ge vad som helst för att få vara nära när sessionen är över. Visst, god man, juridiskt biträde och tolk är närvarande -men inte en mamma. 

Om man går igenom bifogade intervjuguide (kanske tillämpas den, eller någon snarlik -på rutin?) är det inte svårt att förstå den oro som medföljer barnet efter intervjun. På ett ställe i denna guide ska tjänstemannen föreslå en paus för att själv kunna dra sig tillbaka och tänka igenom vad som sagts, för att efter pausen kunna skapa ytterligare klarhet genom kompletterande frågor om det skulle behövas. Tjänstemannen har strategierna och slutsatserna på sin sida.

Det har inte mina vänner.
Efter en intervju (och det kan bli flera) brottas tankarna med varandra om vad som sagts, vad som förståtts eller missförståtts, om separationen från hemland och förälder varit förgäves, om den påfrestande och riskabla flykten varit att kasta bort sitt liv för ingenting. Tilliten till att något gott väntade framme vid målet var bara en hägring under flykten.

Frågorna virvlar runt nattetid, koncentrationen i vardagen kräver sitt när de varje dag åker långa vägar till sin gymnasieplats för språkträning. Huvudvärk, sömnproblem, gråtattacker, läkarbesök... Tankar på dem de lämnat, känslan av att ha grusat mammas förhoppningar om att få ett liv någon annanstans. Skräcken att skickas till ett land där de blivit födda, men som familjen flytt ifrån. 

Vi pratar om sånt här, mina vänner och jag. 
Jag är ingen professionell stödperson, bara en vän -"lika min mamma", som en av dem brukar säga. Det är en fin känsla att bli betraktad så. Samtidigt blir det en känslomässig balansgång.

Särskilt när det börjar bli dags för skelettillväxtgenomgång. För snart är det dags.

De levnadshistorier som mina vänner, underåriga pojkar, har lämnat i händerna på Migrationsverkets tjänstemän verkar inte duga.
Eller, jo... kanske ändå..? 
Vad säger man, när pojkarna som varit i landet i drygt två år, meddelar att det återstår knän och tänder. Kroppsdelar som en punkt i ett utredningsunderlag. 

Kan man se på knäna om man fyllt arton år? Varför fick jag inte röntga när jag kom?  Varför tror dom inte på mig?

Berättigade frågor, men vad svarar man?

Jag kan inte förklara handläggningens olika turer. Det får proffsen göra. 
Jag kan bara säga att jag finns för dig när du behöver.

Som en mamma, vilken som helst,

 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar