bkpam2134409_9107f6d75367467ab2bf883791ac105e

Att likrikta mångsidighet - eller att bygga på en enda röra

En jättelåda med en uppsjö av bitar att sätta samman till något meningsfullt om målbild och passningsbelägenhet finns... 

Vilket utforskande!
Vilka möjligheter!

Jag skulle genast hänge mig åt att bygga någonting, till exempel... en skola! 

Jag börjar med att föreställa mig varför det ska bli just den här skolan som jag ska bygga. Tankarna, de inre bilderna, virvlar glatt omkring när jag föreställer mig ivriga små och halvstora människor som med obegränsad nyfikenhet fantiserar och diskuterar samarbete kring samhällsbyggen, kommunikationsvägar och skönhetsvärden. 

Här föreställer jag mig det tysta rummet för eftertanke, surret i salen där idéer och åsikter går från mun till mun, platsen för glada segerrop vid lyckad upptäckt - och en vrå för att uttrycka missnöje eller för att försjunka en stund i indignation.

Tiden ska antingen rusa eller stå still, precis så som den kan upplevas i hängivna ögonblick när man är något på spåren och närmar sig ett efterlängtat resultat.

I den här skolan byggs framtid.

Inte för någon annan planet än jorden, än så länge, utan för just den plats där de små och halvstora människorna bor. Eftersom de har mer framtid framför sig än jag, som ju har varit vuxen bra länge nu, så tänker jag att de nog har väldigt intressanta idéer om hur saker och ting kan bli. Kan få bli. Ska bli.

När tankarna har virvlat färdigt för min inre syn, och jag tittar ner i min legolåda, dalar plötsligt entusiasmen och misstron tar vid. För är det något man verkligen har prövat på här i vårt land, så är det att växelvis forma och omforma skola. Att släppa loss små och halvstora människors tankar, frågor, idéer och visioner har så många gånger lett till en enda röra. För de vuxna.

För de små och halvstora människorna behöver ju ledas av erfarna och kunniga vuxna. Och de vet precis vad som ska gälla när man bygger framtid. De har planer och scheman lagda minut för minut och de måste ibland slita hårt för att fösa de unga människorna mot redan fastställda resultatkrav.

För framtidens skull.

Jag lämnar motvilligt min legolåda med färgglada, mångsidiga, olika stora byggbitar och försöker föreställa mig mina flersidiga tankar i en redan befintlig form. En mer ordnad sådan. En i detalj färdigstrukturerad miljö med tydliga avgränsningar och schematekniska finesser. 

Jag gör mitt bästa för att behålla min ursprungliga, expansiva tanke på den röra av möjligheter som behövs för framtidsbygget. Men mötet mellan de små och halvstora idéerna och frågeställningarna stöter på hinder i den färdigställda formen. Väggarna är för höga, till och med så höga att de hindrar nyfikenheten att få slänga en blick över kanten till nästa rum, och nästa, och nästa...

Den mer iordningställda formen tämjer mina vilda, lustfyllda tankar, så jag tar några färgglada, mångsidiga och olika stora byggbitar ur min legolåda och häller dem istället i den färdiga formen.

Tänker att jag med nyfikenhet får se framtiden an.








 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln