bkpam2134409_9107f6d75367467ab2bf883791ac105e

Till deras mammor

Sverige 31 september 2017

Till er, mammor, på andra sidan någon gräns i världen!

Jag känner att jag vill höra av mig till dig, för jag gissar att du varje dag, vecka, månad, år tänker på sonen som du lyckades få iväg över gränsen.

Det var ett mödosamt och djärvt tilltag -inte minst det där med att skrapa ihop pengar till hans "resa". För att nu inte tala om din smärtfyllda kärlek att skiljas från honom för att du, som givit honom livet, också vill se honom överleva.

Och, vet du, han klarade det!

Han är här nu, din pojke. Långt uppe i norr på jordklotet, i mitt land som du säkert har hört mycket gott om, har han börjat att finna sig till rätta.

Men det var inte lätt för honom att ta sig hit. Det som har hjälpt honom hela vägen är tanken på dig, han bär dig hela tiden i sitt hjärta.

Jag vill berätta för dig att jag har träffat honom, och du kan vara stolt över ditt barn! Han har visat mig bilder på dig. Jag har mött din blick på mobilers display, hela och sådana med krossat glas efter "resan". Du är viktig, du är vacker.

Han kanske brås på dig, på din kraft och ditt mod?

För han har redan utstått mer än någon infödd vuxen i mitt land, och han har fortfarande modet och viljan att göra dig stolt. Om än på avstånd.
Betala tillbaka genom att lyckas.
Han har stora krav på sig själv.

Du kan vara stolt över att du har utrustat honom med medkänsla, ödmjukhet och artighet. De egenskaperna har överlevt de mest djävulska upplevelser som han har med sig från strapatserna på vägen hit. Kamrater skjutna av gränspolis, någon med självmord som lösning när hopplösheten tagit strypgrepp, transportmedel och metoder så osannolika att det skulle kunna vara skräckfilm. 

Din son får stanna trygg i vårt land. Hans nya land.
Din son vet inte om han får stanna i vårt land. Det land som skulle kunna bli hans.
Det är så det är här. Du har säkert hört, och våndas precis som jag.

Du delar på avstånd hans trygghet eller otrygghet. Väntar på att någon släkting eller granne ska meddela dig att du får låna mobilen för att höra hans röst - en länk mellan längtan och saknad, ett samtal i tro och hopp - kanske någon gång i månaden. Du har gjort vad du har kunnat för ditt barn och för att försöka säkra hans fortsatta levnad.

Jag är också en mamma. Jag har också söner.

Om mitt land hade varit i samma situation som ditt, med krig, terror, förföljelse och fattigdom, så hade jag också gjort allt för att kunna skicka dem i säkerhet. Till välkomnande händer.
Till dig.

Avslutningsvis vill jag berätta att ditt barn har lärt mig så mycket om livet. När vi håller varandra i händerna så är det i en gränslös gemenskap, en tröst i allt svårt, i en övertygelse om att det ska gå bra, i en tillit till framtiden. 

Ungefär så som ditt avsked till honom måste ha sett ut, då för ett par år sedan.



Varmaste hälsningar oss mödrar emellan





 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln

-