bkpam2134409_9107f6d75367467ab2bf883791ac105e

Ondska, brott och rädsla i backspegeln

Jag längtar tillbaka till min barndoms Sverige.
Det är kanske omodernt och väl nostalgiskt, men det gör jag. Det innebär inte att jag idag, som vuxen, är missbelåten med samhällsutvecklingen i stort. Men i ett avseende avundas jag inte barns och ungas ständiga exponering vad gäller våld och genuin ondska idag -såväl i verkliga livet som via media och underhållningsvåld.           
                                                                                                                                                                                                                                                                     Pappa Sören och jag, 1956

Låt mig förklara varför
genom att ta mig själv som exempel. Det blir en tillbakablick på ca ett halvt sekel då barndomen ingalunda gick fri från otäckheter, men till skillnad från idag drabbade på ett mer oskuldsfullt sätt. En tid då rädsla utvecklade självbevarelsedrift och eget ansvar. Åtminstone för min del.

Andra världskriget hade fått en ände ett decennium tidigare och en optimistisk framtidssyn genomsyrade tillvaron. Krigets alla avskyvärdheter dominerade inte dagspress eller radiosändningar (tv fick vi 1957 hemma hos oss) och nyanlända svenskar hade fått sin tillflykt hos oss sedan de lämnat hemlandets diktatur bakom sig. Några blev mina klasskamrater så småningom.


Men det från krigsvåld förskonade Sverige kunde inte stoltsera med att vara förskonat från ondska, brott och läskigheter av annat slag. Det fick jag uppleva på nära håll som dotter till en pappa som arbetade på fångvårdsanstalten Långholmens rättspsykiatriska avdelning. Men det var inte hans anställning där som i första hand reglerade min inställning till faror som lurade runt ett barn på den tiden. Det var till exempel Damen i svart, som i fullmånenätter enligt ryktet sågs klänga sig över Skogskyrkogårdens höga stenmur, osagt varför hon gjorde det. Men själva beskrivningen var så kuslig att det inte var värt att fråga varför.

Sedan var det Fula gubben, som beskrevs som en trevlig prick med lömska avsikter. En man med godis som ville locka flickor, sådana som jag, ut i skogen och göra dem illa. Kanske döda dem, rentav. Därför skulle man aldrig, aldrig följa med någon okänd hur mycket godis han än  hade eller hur trevlig han än var. Och man skulle definitivt inte följa med i någon okänd persons bil, då kunde det sluta mycket illa. Sådana nyheter kunde man i sparsam omfattning få tillgång till via löpsedlar och nyhetssändningar på radion och senare via  tv:s enda kanal. 

Pappas arbete med kriminella
präglade i hög grad mina fantasier om vilka risker han utsatte sig själv och sin familj för. Det var till exempel när han skulle bistå vid en förflyttning av en av den tidens värsta brottslingar enligt dagspressens svarta rubriker, Sigvard Thurneman, den fruktade Salaligans ledare. Han skulle förpassas från fängelset till Säters fasta paviljong - en händelse som i mitt barnasinne skulle kunna leda till att jag aldrig skulle få träffa min pappa igen. Eller då flickmördaren Olle Möller också nämndes hemma i samband med med mediarapportering.

Det fanns kvällar då det kunde ringa och banka på dörren till vår lägenhet i hyreshuset. Grannarna höll förmodligen andan när våra sena besökare visade sig vara permitterade intagna som ville "snacka med Sören". Det var skrämmande upplevelser som jag delade med mamma -särskilt om sådant här kunde inträffa när pappa själv var på nattpass. Obehaget avhjälptes i någon mån av den säkerhetskedja som sattes på insidan av vår ytterdörr i kombination med ett titthål. Först långt senare insåg jag hur bräckligt detta skydd var, en säkerhetskedja i fanéren... 
Pappa lärde oss vad vi skulle säga till besökarna i dörrspringan och vi fick numret till polisen. Det har jag inget minne av att vi behövde använda.

På väggarna i mitt hem idag har jag fina porträtt tecknade efter fotografier av mig som liten flicka, utförda av intagna på rättspsykiatriska avdelningen. Vänliga gåvor till min pappa. En annan sida som jag då fick uppleva av de människor som min pappa gick till jobbet för att möta.

De vuxnas beskrivningar av allt fasansfullt som kunde hända om man inte lydde dem, skapade en inre föreställningsvärld av ondskan, och råden för hur man skulle bete sig var ju ganska enkla att följa  eftersom det mesta runtomkring annars var gott. Gott och ont, rätt och fel... det gavs en överskådlighet att rangordna handlingar och klara anvisningar för eget agerande.

I söderförorten, där jag växte upp, var den sociala kontrollen välutvecklad. Det innebar att grannarna, kompisarnas föräldrar, med lätthet kunde tillrättavisa mig och skvallra för föräldrarna om jag gjort något opassande eller otillåtet. Det värsta som kunde hända var tillsägelse inom hemmets lyckta dörrar och spända, men snabbt övergående leenden mellan de vuxna. Tillättavisarna och de tillrättavisade. För mina missgärningar sågs naturligtvis som en brist i min uppfostran och drabbade mina föräldrar på ett pinsamt genant sätt. Vid andra tillfällen kunde det vara mina föräldrar som fick stå för tillrättavisningar. På detta sätt hölls man under kontroll under en stor del av uppväxten. Normer och värderingar om hur man skulle uppföra sig var vedertaget allmängods. En hemanmärkning från skolan kunde av många upplevas som helt förkrossande.

Var det bra eller dåligt?
Så här i efterhand kan jag inte låta bli att betrakta den kollektiva fostran utifrån dåtidens gängse normer och värderingar som god. Auktoritära vuxenövergrepp lät förvisso också låta höra av sig lite här och där och många barn for illa av detta, då som nu. Vuxenvärlden fick i många fall triumfera med maktfullkomliga metoder som idag är bannlysta i lag. Aga, inlåsningar, särbehandling...

Med egna upplevelser från en annan tid
i kombination med att vara resenär i samhällsutvecklingen så här långt, har jag först när jag tittar bakåt upptäckt vad som drivit mig i mina yrkesval. Det är tron på varje människas eget ansvar mot sig själv och mot andra -och att det det faktiskt är möjligt att betvinga rädsla och misstro. Och att ensam ibland kan vara stark, men inte alltid. Det har lett mig till att som pedagog arbeta med barn och vuxna i generationsövergripande verksamheter som skolledare i grundskolan, projektledare i brottsförebyggande arbete i skolan, som stödperson inom Brottsofferjouren, som övervakare och projektledare inom kriminalvården/Röda Korset, föreläsare och utbildare inom förskola och skola, utbildning av närpoliser och befälsutbildning i polisorganisationen och författare. I alla sammanhang har inriktningen varit bemötande människor emellan oavsett titel, ålder eller andra etikettsliknande beteckningar.

Det är en rik katalog av upplevelser
som jag fått möjlighet fylla på min yrkesbana. Nu är jag farmor till små barn och följer med nyfikenhet deras upplevelser av världen och livet. Det ställer större krav idag att förstå sammanhang och att känna delaktighet, eftersom det lokala perspektivet i min barndoms söderförort idag har växt till en global arena med allt som ska sorteras, bearbetas och tas ställning till. Det gäller inte minst vår tids oroligheter runt om i världen där vuxna som förebilder och rådgivare har blivit allt suddigare i konturerna och där min barndoms förort har smittats med misstro och rädsla människor emellan. Vuxna som inte vågar tillrättavisa för att riskera att kränka, en social kontroll utifrån lättbegripliga gemensamma normer och värderingar...

Men vi har ju val att göra,
tänker jag. Men vad vet vi om varandra på vår nätomslutna, globala arena? I kraft av ålder, erfarenhet och nyfikenhet deltar jag i samtal där vi kan rådgöra med varandra och där barn inte ska behöva leva i tron att clowner är onda.








 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln

-