bkpam2134409_9107f6d75367467ab2bf883791ac105e

Det var en gång en jul...

Det var en gång för längesedan när julafton närmade sig och förväntningarna  på nära gemenskap och tradition fyllde mina tidiga barnaår.

På den tiden gick klockorna sakta och gav ifrån sig ett ticktackande ljud. Vanligtvis låg snötäcket snyggt veckat över land och stad, på åkrar, kyrktorn och balkongräcken.

På själva julafton gick klockorna onödigt långsamt i väntan på Tomtens paketleverans. Hans fullastade släde med gåvor till alla barn som varit snälla under det gångna året lämnade sällan några spår i snön, vilket var ganska märkligt. Men sådan var nu Tomten, en överraskningarnas figur. 

Hela denna väntan hade föregåtts av en genomgripande förberedelse hemma. Mamma och pappa turades om att ha ena foten på jobbet och den andra hemma. Ibland kunde det bli jäktigt, men de lyckades alltid få ihop det till slut. Köksgolv, hallgolv, finrums-  och sovrumsgolv skurades, torkades och bonades med bonvax. Pappa fick oftast uppdraget som "bonare" eftersom han hade uppfunnit en särskild teknik. Kanske var det han som uppfann twisten? Han placerade sig med båda fötterna på bonvaxtrasan, skruvade på höfterna medan han balanserade sin framfart över golvet fäktande med armarna. Innan detta moment hade han varit ute på gården och piskat alla trasmattorna på piskställningen iklädd överrock och mammas volangförkläde. Mattorna fick ligga ihoprullade tills golven fått en respektabel glans och tills julgranen kommit på plats i finrummet. I vår lilla tvårumslägenhet hade den varje år sin givna plats mellan bokhylla och linneskåp.

När julstorstädningen var avklarad var det dags att gå ner i källaren och lyfta wellpappkartongerna med stickigt snöre runtomkring från hyllan närmast taket. Den omisskännliga doften av jul steg ur dessa kartonger: halmbocken som skulle stå under julgranen på den runda mattan av säckväv med broderade granar, tomtar, stjärnor och ännu fler granar, ljushållare att sätta de tunna stearinljusen i på grenarna, halmstjärnan till grantoppen och alla glaskulorna med änglahår som sparats i en särskild kartong. Mina och mammas korghjärtan av vaxat, flätat papper skulle fyllas med hasselnötter.

Mammas väggbonad, som hon gjort som liten, skulle som vanligt fästas över dörren till klädkammaren i hallen. På grå, tunn och blank linneduk var figurer i rött, vaxat papper fästa med klister. Med åren hade de torkat och skrynklat till sig lite, men varje år rätades de ut och fästes med nytt klister som gav en särskild doft ifrån sig. Vackra, noggrant broderade juldukar från mammas barndom stärktes, ströks och placerades ut på givna ställen i vår julscenografi.


Ett måste på julbordet var -förutom skinkan, dopp i grytan och lutfisken- den hemgjorda sillsalladen. "Jag skulle kunna nöja mig med bara den", som mamma återkommande sa. Pappa höll inte med. Inte jag heller. Svagdrickan, som burits hem i en träkagge och förvarades på balkongen för att hålla sig kall, hälldes på kanna för den som ville ha. Julaftonens höjdpunkt för min del var en 33 cl flaska med julmust. Fin etikett och röd kapsyl gav en känsla av högtidens allvar. 

Detta allvar hade också tagit sig formen av julkrubba i finrummet. En nedärvd krubba med något kantstötta keramikkameler och vise män, men en välbevarad Josef, Maria och Jesusbarnet, lystes upp på fönsterbrädan under en väl bevarad halmstjärna som hängt i fönstret sedan första advent. På en bricka med fint prydnadsgräs, sått på fuktad bomull och lite strödd sand här och där, arrangerades påminnelsen om julens allvar. Detta ackompanjerades av julsånger, gudstjänster och särskilda julprogram på radion (Stockholm-Motala). Men lite spralligare tongångar fanns förstås också. Tomtens ankomst var ju på allvar. Jag minns att jag tyckte att det var svårt att avgöra vad som var allvarligast, Jesus eller Tomten.

Eftersom köpkraften inte var lika stark som den är idag hos de flesta familjer och då snabblån var något fullständigt okänt som metod att försäkra sig om julglädje, så minns jag istället alla förberedelserna som det viktigaste. Iordningställande, karakteristiska dofter, synintryck och närvaro (om inte pappa skulle ha nattjänstgöring) med familj och släkt. Alla sagostunder i vuxnas knä eller i soffhörn med blicken fäst på halmstjärnan i fönstret på kvällen... Alla berättelser om pappas jular i snöiga Norrland där Tomten sades bo... De stegrande förväntningarna inför Tomtens paket till mig och om hur det skulle gå för Jesusbarnet...

Idag, när tiden går fortare och ljuset från digitalt lysande urtavlor ljudlöst smyger sig på, kan jag tacksamt vårda minnet från barndomen av hur det är att vänta, längta och glädjas medan tid är. Året om.
 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln

-