bkpam2134409_9107f6d75367467ab2bf883791ac105e

Hej Didi från klass 6A

20171229_141946 20171229_141946

Så här i skarven mellan år och terminer är det läge att sortera i lådor och skåp. Så många planeringsdokument, så mycket byråkratisk administration som endast haft en kortvarig livslängd och så -utvärderingar...

Driven av prestationskravens fartblindhet kan det vara lätt att rusa förbi den faktiska innebörden av utvärderingar, trots att just dessa ska vara vägledande för det fortsatta arbetet och trots att de nog är den ärligate responsen på hur arbetsinsatsen tagits emot av dem som allting kretsar kring: eleverna.

I en mapp märkt "6A" hittar jag en klassuppsättning med utvärderingar som nu - några år senare-  gör mig både glad och rörd. Varför först nu? Jag minns inte att jag blev särskilt berörd när jag fick dem i mitt fack i lärarkorridoren. Kanske var jag för upptagen av att skapa en överblick och inte av att läsa synpunkterna lite mer ingående? En typisk pedagogsituation, om du frågar mig. Därför bläddrar jag nu igenom mapp efter mapp som jag sparat, innan jag bestämmer om jag ska slänga dem eftersom de idag inte har någon relevans för mig i just de klasserna. 


Men så inser jag att det som eleverna ger uttryck för, att det är roligt att lära på nytt sätt, att dramaunderivsningen i kommunikation och relationsbygge känns lustfyllt och betydelsefullt, att upplevelsepedagogik (learning by doing) är ett sätt att tillämpa språkkunskaper i en utvidgad form, realiserbar utanför bok och skärm. Fysisk samvaro, ögonkontakt, samtals- och lyssnarteknik, respektfullt förhållningssätt, problemlösning...

 

När jag nu, efter avslutad anställning, tar del av utvärderingar av olika slag slås jag av att undervisningen i drama i enlighet med läroplanens intentioner på olika områden är ett utmärkt pedagogiskt verktyg. Men underskattat. Som dramapedagog under drygt trettio år har jag mötts av skepsis från såväl klasslärare som skolledare. Rädslan för att ämnestillämpningen genom drama skulle stjäla tid från annan klassrumsundervisning har varit uppenbar. Något flummigt? En tidstjuv?  Mina uppdrag i skolans värld stavades länge tillfälliga projekt.

Det var först som skolledare som jag hade fördel av min pedagogiska bakgrund. På riktigt, som jag ser det. Genom att "ingripa" i klasser med "störnings"- och mobbningsproblem blev det gruppinriktade, upplevelsepedagogiska arbetssättet något självklart, naturligt. Berörda medarbetare blev delaktiga i gruppens utveckling, vilket kunde avläsas i undervisningssituationen i klassrummet.

Även elever med koncentrationssvårigheter -eller allmänt trötta- kunde med hjälp av dramaarbetet få den typ av avslappning och motivation som klassläraren gjordes uppmärksam på.

Dramapedagogik som kompletterande förhållningssätt i undervisningen borde vara ett självklart ämne i lärarutbildningen.

Om du frågar mig.


 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar