bkpam2134409_9107f6d75367467ab2bf883791ac105e

Jag är här nu! Här är jag!

-Hur mår ni, mina systrar? Jag saknar er. Jag älskar er! Hur är det med mamma? Och lillebror? Jag har så många frågor.

Med mig är det bra, ja. Jag har varit lite sjuk. Det var en lång resa. Men nu är jag bra igen. Gud, jag lever ju fortfarande!

 - Har pappa kommit tillbaka?  Och vår grannes pojke, vet ni var han är?  Har dom skickat honom till Syrien? Får mamma den medicin hon behöver?  Och lillebror, kan ni ordna glasögon så att han kan gå i skolan igen? Gud, ni behöver mig, men jag är så långt borta.

Jag vet att mamma och mormor vill komma hit. Jag har pratat med mamma förra månaden. Men hon förstår inte riktigt. Det är inte så lätt. Inte ens för mig som är här. Jo, jag mår bra. Är lite trött, bara, för jag har svårt att sova. Men jag bor i ett bra hus nu, med bra säng och en tv. Jag har bott på olika ställen här. Jag får lite pengar av landet här så jag kan ringa till er ibland. Och jag får gå till skola och lära mig svenska språket. Jag tänker på er hela tiden.

 - Kan mamma också låna grannens mobil ibland? Precis som ni? Jag har ringt, men inte fått nåt svar. Är hon frisk nu? Jag saknar mamma. Jag skulle ju hjälpa henne och er.

Det är ensamt här, många människor, men ensamt. Det är fint, också. Europa är inte alls så  som vi har fått lära oss.Det är inte alls onda människor som lever här. Jag har bara träffat snälla personer och har fått mycket hjälp. Gud, du ska veta att att jag inte mådde bra när jag kom. Mina vänner, som jag skulle resa med, försvann på vägen. En orkade inte längre och en blev skjuten vid gränsen. Och jag kunde inte hjälpa.  Men vi var många i båten och jag spydde hela vägen. Men jag drunknade inte, Gud! Det var nog meningen att jag skulle komma hit.
För här är jag ju!


- Har storasyster gift sig ? Jag fick en jättefin bild till mobilen. Jag hoppas att han blir snäll mot henne. Visst kom dom till  Grekland? Måtte det gå dom väl där! Har ni några böcker att läsa? Kan mamma läsa än? 

Jag har lärt mig att läsa och skriva lite på svenska. Ibland är det svårt att lära sig språket för jag känner inte så många svenskar. Men i skolan kan jag öva. Och jag lyssnar mycket på tv och när svenskar pratar med varandra. Här i landet vill dom att man ska kunna deras språk för att få stanna här. Och jag övar, Gud vet att jag övar!
     Men så har dom nåt konstigt också. Jag måste träffa folk som frågar mig om vad jag heter. Jag säger vad jag heter. Dom frågar mig hur gammal jag är. Jag säger att jag är sexton år. Jag försöker att svara på svenska, för dom verkar inte förstå. Jag har ju persisk tolk med mig, men det går inte så bra, eftersom dom inte verkar förstå ändå. Så jag säger på svenska. Då säger dom att jag inte är sexton år och låter mig åka till sjukhus. Där får dom kolla mina knän och mina tänder. Nästa gång som jag kommer till dom som bestämmer, så säger dom att jag är mer än arton år. Jag förstår inte. Jag vet ju hur gammal jag är. Mamma vet också. Nästa månad blir jag ju arton. Då får vi tårta här där jag bor nu till och med.

-Om jag mår bra? Om jag inte vill komma hem? Om ni kan komma till mig snart? 


Jag vill svara er ärligt nu. Jag mår bra i kroppen, men inte i själen. Jag har huvudvärk när själen krånglar. Då vill jag bara sova och orkar inte äta. På nätterna kan jag inte sova när det är mörkt och tyst. Då tänker jag på allt. Allt. Jag har snälla människor här som ser när jag inte mår bra och dom tar mig till doktor. Men jag tänker och tänker. Gud, vad jag tänker! Vad ska det bli av mig? Jag längtar så efter er alla, men jag kan inte komma till Iran. Vi flydde ju dit från Afghanistan när jag var liten. Vår familj är ju flyktingar där, eller hur?
   När jag träffar kompisar i stan så berättar dom att många som kommit hit ska skickas till Afghanistan. Fast dom inte känner någon där. Och att dom kan skickas till Syrien och kriga. Då blir jag rädd. Vad ska jag göra där om dom skickar dit mig? Jag tänker och tänker. Nu har dom som bestämmer sagt att jag inte får stanna här eftersom dom säger att jag har varit arton år länge. Förstår ni? Ingenting är rätt. Varför ljuger dom om mig? Jag har kämpat för mitt liv och det var inte värt nåt. Det är många snälla människor i det här landet som protesterar och vill hjälpa. Men jag tänker och tänker.
     Men jag hoppas på Gud. Jag läser Bibeln här. Det är ungefär som Koranen hemma. Jag hoppas att Europas Gud ska hjälpa mig. Då kan jag hjälpa tillbaka. Jag vill bli polis här, för dom hjälper människor. Dom är inte som militärer. Dom hjälper att förstå rätt och fel. 
     Snart ska jag komma tillbaka till dom som bestämmer. Gud måste hjälpa mig att få dom att ångra sig. Om dom skickar mig till Afghanistan blir jag ju ensamkommande, som jag kallas här, där också. Och så har jag ju hunnit att bli arton år här och måste klara mig själv vart jag än kommer. Men då är jag ju en vuxen flykting. Ensamkommande igen, för jag känner ju ingen. Det tar aldrig slut. Jo, om jag tvingas att bli soldat. Då tar det ju slut.
     Så, mina systrar och lillebror som jag älskar och saknar, nu har ni hört mitt svar. Det är kanske inte så lätt att förstå allt. Men säg inget till mamma, hon blir bara så orolig. Hon kämpade så för att jag skulle kunna få ett säkert liv. Nästa månad kanske jag har något annat att berätta, om Gud vill.

All min kärlek till er!
    

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar