bkpam2134409_9107f6d75367467ab2bf883791ac105e

Gängrekrytering genom småbarnsradikalisering

Om man med radikalisering menar att människor genom övertalning förmås att byta norm- och värderingssystem genom att använda sig av kriminella tillvägagångssätt eller våldsmetoder för att nå sina syften, så har jag  fått något att reflektera över.

Nu är det tio år sedan.
Jag var en av flera skolledare i en helt vanlig grundskola i ett helt vanligt område. Eleverna representerade många olika språk och skolan var rik på ambitioner, motivation, kunskap och erfarenheter.  Personal och vårdnadshavare hade goda relationer och samstämmigheten kring elevernas delaktighet och behov i skolan som arbetsplats gick att konstatera.

Men skolans värld är inte den enda existerande för eleverna. Det blev vuxenvärlden varse när tidigare okända beteenden plötsligt började framträda bland både äldre och yngre elever. 
Det inträffade till exempel att socialtjänsten hörde av sig, att polisen hörde av sig för och att oroliga föräldrar ville ha samtal eftersom deras barn hade blivit beskyllda för än det andra i skolan. Några av de händelser som då var aktuella var stenkastning mot den lokala busstrafiken. Det blev rubriker i lokalpressen och någonstans i texten minns jag det förlåtande ordet "pojkstreck". Några gärningspersoner hade inte påträffats och den än så länge försonande samhällsinställningen fick det hela att bero. Och frågan många ställde sig var om skolan skulle "behöva engagera sig" i sådant som skedde efter skoltid.
 Det är en fråga som ofta återkommer än idag och som säkert får olika svar beroende på skola.

Så gick det en tid, kanske två terminer (i skolan består tideräkningen av terminer). Elevunderlaget förnyades och nya vuxna blev skolledningens kontaktytor, både när det gällde personal och föräldrar. Ny information och påminnelser om gammalt, elevscheman och mötesscheman för föräldraråd och lovtider, ja, allt som en skola behöver dela med sig av delades. Som vanligt och enligt rutiner.

Men mitt i allt det fastställda och rutinmässigt självklara uppstod ett trendbrott. Det tog ett tag att upptäcka eftersom nya umgängesformer bland eleverna byggde på hemlighetsmakeri och osynlighet. Mobbning och andra typer av kränkningar förekom på skolan och ett engagerat arbete bidrog till att vi tillsammans med hemmen kunde få bra lösningar. Det var ett tidskrävande arbete, nödvändigt för relationsbygget i civilsamhället både på kort och lång sikt. Det viktigaste var att skapa tillitsfulla kommunikationsvägar där barn, ungdomar och deras familjer kunde uppleva positiva resultat genom sitt aktiva deltagande för att åstadkomma förändring.

Det nya, som vuxna var oförberedda på, var elevernas alternativa regler och relationsbyggen. Mobiltelefonerna hade gjort sitt intåg också  bland eleverna och chattar och kamera blev deras nya, effektiva kommunikationskanaler. Spridningen av uppgifter och idéer gick blixtsnabbt och fick ibland förödande konsekvenser. Så blev det för den flicka på mellanstadiet som efter skolans slut misshandlats av några tjejer i klassen i en intilliggande park. Misshandeln filmades och spreds via nätet. Det blev polisens och socialtjänstens sak att reda ut. Och naturligtvis blev händelsen något av en följetong i olika klasser. Det ena avsnittet lades till det andra i form av hämndaktioner, nya intriger, nya tillvägagångssätt...

Detta inträffade innan tekniken med smartphones hade utvecklats. Spridningen av filmen hade skett via en dator på biblioteket och "brorsan" hade hjälpt till eftersom det var hans telefon... Denna händelse blev en ögon- och öronöppnare då. Kanske hade detta pågått en längre tid utan närmare insyn för barnens närmaste vuxna?

Stormöten ordnades för föräldrar som kunde få information, ställa frågor och uttrycka farhågor och förväntningar till en sakkunnig panel bestående av skolrepresentanter, socialtjänst, polis, fältassistenter och föreningsrpresentanter.  Mötena var givande och många fördjupade sitt engagemang i skolans föräldraråd.  Men medan det offentligt korrekta tycker sig skapa hållbara strukturer och beredskap mot socialt fördärvliga avarter, utvecklas alternativa sociala kommunikationssätt och metoder. Det blir särskilt betydelsfullt för dem som vill ha egna domäner att utvecklas på, och då också långt ifrån det vedertagna samhällsmönstret.

Självutnämnda ledare, eller sådana som på kännbara sätt har fått förtroendet, uppenbarades efter ett tag i de lokala lekarna, som t ex NADISH (se Wikipedia)
     
"Leken" går ut på att en ledare skaffar sig slavar som ska utföra uppdrag utan att bli upptäckt. Uppdragen kan vara avancerade (snatta, sabotera, hota, misshandla eller förtala, t ex). Om det kommer till ledarens kännedom att man golat väntar bestraffning, som kan vara av mycket obehagligt slag, så pass obehagligt att barnet inte skulle våga att prata med någon vuxen överhuvudtaget. 
     Att "leken" hade fått fäste ända ner i lågstadiet, blev en obehaglig upptäckt. Äldre elever utnyttjade yngre, barn och ungdomar utanför skolan hade inflytande bland annat via sina mobiler och en märklig stämning kunde sprida sig. Okoncentrerade elever, många sena ankomster, skolk, polisbesök, rådslag med interna sakkunniga och socialtjänst. Och så hemmen, förstås!

Det blev uppenbart att vårdnadshavare kunde vara lika förförda av  lättsamma bortförklaringar om "lekens" innehåll och metoder som vi i skolan. Men när elever på mellanstadiet ertappats med att stjäla, röka, vara budbärare och liknande mot belöning (och bestraffning om man golade) och när sittningar tillsammans med dem som ändå vågade lätta sitt hjärta i närvaro av sina vårdnadshavare uppdagade att barnen agrade på riktigt, åt till och med vuxna personer, uppstod bestörtnig. ."Leken" nadish var slående lik verklighetens rekryteringsvägar -att i kriminella kretsar använda barn som inte är straffmyndiga för sina olagliga angelägenheter -och på ett kanske välkänt lekfullt sätt. 

Vilka belöningar väntade barnen? Vilka bestraffningar? Hur såg tillgången på närvarande vuxna ut i hemmen? Ibland var äldre syskon betrodda ansvaret för de yngre syskonens uppfostran, ibland var det synnerligen engagerade vårdnadshavare som deltog i problemlösningssituationer kring de egna barnen. Det blev uppenbart hur olika förutsättningarna ser ut för barn i hemmet och hur otillräckliga skolans insatser kan vara utan en tillitsfull kommunikation med barnens föräldrar eller vårdnadshavare. Former för att reda ut problem och skapa nya utgångslägen finns runt om i civilsamhället förutsatt att inte rädsla, skam eller skuld hindrar vuxna i kommunikationen för barns bästa.

För att börja från början:
Redan de minsta barnen behöver veta att vuxna lyssnar och att det som sägs verkligen betyder något. Redan de minsta barnen behöver lära vårt samhälles normsystem och våra gemensamma värderingar kring rätt och fel. Redan de minsta barnen behöver sina föräldrars eller vårdnadshavares klokhet att lära dem detta. Förskolan och skolan stöder hemmen i detta genom kunskapsmål och träning i social kompetens. 

Våra barn ska kunna vara motståndskraftiga mot framtida gängradikalisering, till ett outlaw-samhälle. De våldsattacker som nu sker får mig att fundera -hade jag kunnat förebygga något på ett bättre sätt i skolan med mina kollegor? Är det kanske någon av "mina" elever som mött döden i något värre än nadish, så här tio år senare? Eller har kanske någon av dem åtagit sig ett omänskligt uppdrag att ta död på någon tidigare vän?

Var vuxenvärlden för aningslös, för svag inför barnens lättsamma förklaringar, för upptagen av de egna vardagsbestyren utanför uppgiften att vara en närvarande vuxen för sina barn?


Frågorna sätts i nytt perspektiv särskilt när det har gått en tid. Men även om man inte får svar på allt så måste övertygelsen finnas stark - att det aldrig är för sent att delta i bygget av ett människovärdigt samhälle!


 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar