bkpam2134409_9107f6d75367467ab2bf883791ac105e

Reklamstinn och smartladdad eller Smithål ur nätmaskorna

Det är när du blir tilfångatagen, sittande i bunden vid skärmens artificiella ljus, som gör ditt lilla ansikte nästan genomskinligt, som jag vill rymma med dig.

Det är när du laddad med digital information och artificiella belöningssystem jagar varelser med smart telefon, som knappt ryms i din lilla hand, som jag vill befria dig.

Det är när evighetsserier blir din verklighet och vardagen kallas för odramatisk cliffhanger - en trist sak där det dag efter dag aldrig händer något särskilt- som jag vill lösgöra dig från ett gryende missförstånd.

I din digitala tillvaro framstår jag kanske som en alien, en obegripligt trist figur som gör anspråk på din tid och ditt tålamod när jag helt enkelt ber att få hålla dig i handen och gå på promenad en liten stund.

Då fantiserar jag om att du -om än med lite tvekan- lämnar skärm och display och erbjuder mig din lilla, alltjämt knubbiga hand.

Till en början känns det lite konstigt. Vad ska vi prata om? Vad kan vara intressant för dig? Jo, så klart, det som kan fånga din uppmärksamhet! Och jag kan peka och pröva vad som kan tänkas beröra dig.  Istället för att du sitter stilla och med blicken följer skeenden i snabba bildväxlingar är det du och jag som rör oss medan det mesta runt omkring är stilla. Så stilla att vi hinner fästa blicken, undra och spekulera tillsammans.

Kanske tycker du att jag är gammalmodig, att jag släpar dig tillbaka till en tid som inte angår dig där vi nu utan brådska går sida vid sida. Men det är då jag med glädje kan förklara att vi inte är tillbaka till "förr i tiden", eftersom det vi gör nu ligger sida vid sida med det som händer på din skärm och i din telefon. Fast det här är på riktigt, i ditt eget liv och i mitt. Att det är vi som hittar på det vi vill uppleva och upptäcka tillsammans. Det kan bli vår "serie", varje promenad kan avslutas med en cliffhanger som gör längtan till morgondagens upplevelser nästan outhärdlig. Och så kan vi hålla på, en liten stund varje dag. Jag kan bli din cliffhanger! Hoppas att du vill!

 

Om vi lägger oss på rygg i gräset tillsammans och tittar upp, rakt upp i himlen, förbi trädkronorna, och studerar molnens lek i vinden... Det är lustigt med moln, de kan snabbt ändra form och föreställa saker... sedan kan de lösas upp och föreställa nya saker. Ja, du har rätt i att det blir som ett tv-spel, ungefär.  Men när det gäller molnen just här och nu, så får vi bestämma vad de handlar om.

Längs vår skrovliga promenadväg, som nu är försedd med djupa spår i lera, vattenpussar och knastrande grus under våra skosulor, är det lätt att tröttna på det grålortiga och färglösa. Men eftersom vi skärper våra ögon och öron som finkalibrerade instrument upptäcker vi en kamouflagefärgad varelse. Den står alldeles stilla mitt i vattenpölen. Vi står också alldeles stilla för att inte skrämmas. En fågelunge, säger du. Du har rätt. Men vilken sort? frågar jag. En fågel, svarar du. Kanske har den fallit ner från trädet, spekulerar du vidare. Titta noga på den och om ihåg hur den ser ut ber jag, så tittar vi i fågelboken när vi kommer hem. Då får vi veta vilken sorts fågel det är. Vi kan googla, säger du. Eller titta i min fågelbok, svarar jag.

Så vandrar vi, du och jag, i tid och rum från solig dag med lekande moln över trädtopparna 
mot kvällen som får himlen att se ut som en eldsvåda och träden som sotiga statyer. Du kommer på tanken att vilja måla något om en sådan himmel. Jag delar din lust att göra det. Vi tar väl fram papper och kritor när vi kommer hem? föreslår du. Kanske... Vi lämnar grusvägen och går ljudlöst över det mjuka, fuktiga gräset och lämnar den första gemensamma realityupplevelsen bakom oss. Du har pausat din digitala verklighet och kan återgå till den med ett tangenttryck medan scenariot utanför fönstret rullar på, utan stopp. Som din cliffhanger tar jag fram fågelboken som vi kan bläddra i tillsammans när du pausar nästa gång.

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar