bkpam2134409_9107f6d75367467ab2bf883791ac105e

Kanske kan dom bli ett varumärke

Man behöver varken vara elak eller alltför fantasifull när man funderar över framtida kompetensförsörjning åt samhälls-maskineriet. Men uppenbart är för närvarande att beställar- och utförarmodellen tycks skapa problem i produktionsleden. Det handlar om den mänskliga faktorn. Psykisk ohälsa hos barn och ungdomar verkar vara en oväntad nyhet. Något tycks vara på tok bland de blivande utförarna i framtida produktion och det sägs börja redan i skolan.

Kan det vara sant? I så fall, hur har det blivit så? En hemmasnickrad reflektion tar form.

Språket har en vidunderlig förmåga att åstadkomma människans anpassning till nya villkor. När så kallade mjuka verksamhetsområden, det vill säga sådana som har fokus på direkt mänskliga livsbetingelser, börjar att tillämpa teknokratiska och ibland rent militanta begrepp
bör man börja dra öronen åt sig.

Hörde jag rätt när planerare av en skolgård diskuterade placeringen av vegetationselement?  Det vill säga träd, buskar och annat grönt. Ska jag darra lite när verksamhetsstaben kallar till möte? Vad kan dölja sig bakom titlarna första linjechef och humanproducent när jag vill få information om barnomsorgen där jag bor? Och hur ska eleven på bästa sätt förstå att kriterierna för måluppfyllelse måste kvalitetssäkras och noggrant dokumenteras för att hållbart kunna konkurrensutsättas inför vårdnadshavarens val av skola åt sitt barn? Eller förskola också, faktiskt.

Den självsäkra och affärsmässiga tonen kan låta förtroendeingivande när skolorna är satta att marknadsföra sig. På något sätt verkar det som om anropet, det företagsmässiga, ska kunna garantera efterfrågan på det som är varje elevs plikt att försöka lära sig: att läsa, att räkna, att förstå sammanhang i tid och rum. För det handlar om tillgång och efterfrågan. Och valfrihet för vårdnadshavare. Valfrihet råder också för pedagoger och ledning. Antingen följer man skollagen och läroplanen som kommunanställd eller så följer man dem i "fri form". Den enda som inte har rätt att välja skolgång -eller inte- är eleven. 

Eftersom all undervisning ska försöka vara evidensbaserad, så ska elevens förmåga att tillgodogöra sig kunskaper och färdigheter relateras till redan gjorda upptäckter, resultat och slutsatser. Som ett sorts eko från historisk tid men också -tack och lov- som en plattform att bygga vidare på med nya tankar och idéer. Kanhända kan de bli till nytta i framtiden. Läroplaner kommer och går medan lärosätena anpassar sig i förvissningen om att tjäna framtida behov av välutbildad arbetskraft. 

Som tur är ägnas nog inte så mycket uppmärksamhet i skolan åt den dunkla framtid som förestår. Kanske upptäcker elever det utmanande scenariot på egen hand, vid sidan av undervisningen. Det gäller ju till exempel sådant som en oviss arbetsmarknad, för vem kan med säkerhet förutsäga hur den kommer att se ut om tio, tjugo år. Men skolan ska ju vara spjutspetsen mot framtiden och som sådan ska den leverera. Produkten är de barn och unga som med största tillit till lärargenerationens formuleringar och löften följer kriterierna för måluppfyllelse, i förhoppningen att kunna godkännas i avvaktan på ytterligare godkännanden och kanske ett jobb.

I väntan på en framtid som ingen kan göra några bestämda utfästelser om, lever drömmar och längtan om förverkligande bland unga. Något annat vore konstigt. Men kraven på måluppfyllelser på i stort sett alla plan - skolresultat, personlig utveckling, prestationsförmåga, tillhörighet och idetitetsskapande - kan bli vem som helst övermäktiga.

Tänk om dagens affärsmässighet och ekonomiska kalkyler skulle leda till en ny skolform: företagsskolan. Företagen äger då eleven, som naturligtvis har samma skolplikt som idag, och formar sin framtida medarbetare redan från grunden. Värderingar kan givetvis skifta mellan de olika företagen och vårdnadshavare väljer då efter både löfte om företagsutveckling och värdegrund för sitt barn.

Kanske skulle en del barn och unga då kunna slippa sin psykiska ohälsa och existentiella ångest tack vare en trygg placering i tillvaron. Var och en är någon. Var och en har en tillhörighet. Var och en utvecklas personligt och kunskapsmässigt inför sin livstidsanställning inom företaget.
Framtiden och karriären säkrad.
Som varumärke!

 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-