bkpam2134409_9107f6d75367467ab2bf883791ac105e

Kan man tänka sig något bättre än att få tillhöra -eller åtminstone få vara delaktig i - olika generationers liv och leverne? Jag har länge önskat att få bidra till att skapa en känsla av sammanhang, av nyfikenhet och livslust även bland gamla. Inte för att jag själv har en så särskilt stor betydelse, men tillsammans med andra som har till uppgift att på olika sätt vårda eller ha omsorg om gamla, skulle det kännas meningsfullt att kunna bidra.

Därför hälsar jag välkommen till min kompletterande sida - från barnomsorg till äldreomsorg- på adressen:

www.duochjag.hemsida24.se

Läs hela inlägget »

Man behöver varken vara elak eller alltför fantasifull när man funderar över framtida kompetensförsörjning åt samhälls-maskineriet. Men uppenbart är för närvarande att beställar- och utförarmodellen tycks skapa problem i produktionsleden. Det handlar om den mänskliga faktorn. Psykisk ohälsa hos barn och ungdomar verkar vara en oväntad nyhet. Något tycks vara på tok bland de blivande utförarna i framtida produktion och det sägs börja redan i skolan.

Kan det vara sant? I så fall, hur har det blivit så? En hemmasnickrad reflektion tar form.

Språket har en vidunderlig förmåga att åstadkomma människans anpassning till nya villkor. När så kallade mjuka verksamhetsområden, det vill säga sådana som har fokus på direkt mänskliga livsbetingelser, börjar att tillämpa teknokratiska och ibland rent militanta begrepp
bör man börja dra öronen åt sig.

Hörde jag rätt när planerare av en skolgård diskuterade placeringen av vegetationselement?  Det vill säga träd, buskar och annat grönt. Ska jag darra lite när verksamhetsstaben kallar till möte? Vad kan dölja sig bakom titlarna första linjechef och humanproducent när jag vill få information om barnomsorgen där jag bor? Och hur ska eleven på bästa sätt förstå att kriterierna för måluppfyllelse måste kvalitetssäkras och noggrant dokumenteras för att hållbart kunna konkurrensutsättas inför vårdnadshavarens val av skola åt sitt barn? Eller förskola också, faktiskt.

Den självsäkra och affärsmässiga tonen kan låta förtroendeingivande när skolorna är satta att marknadsföra sig. På något sätt verkar det som om anropet, det företagsmässiga, ska kunna garantera efterfrågan på det som är varje elevs plikt att försöka lära sig: att läsa, att räkna, att förstå sammanhang i tid och rum. För det handlar om tillgång och efterfrågan. Och valfrihet för vårdnadshavare. Valfrihet råder också för pedagoger och ledning. Antingen följer man skollagen och läroplanen som kommunanställd eller så följer man dem i "fri form". Den enda som inte har rätt att välja skolgång -eller inte- är eleven. 

Eftersom all undervisning ska försöka vara evidensbaserad, så ska elevens förmåga att tillgodogöra sig kunskaper och färdigheter relateras till redan gjorda upptäckter, resultat och slutsatser. Som ett sorts eko från historisk tid men också -tack och lov- som en plattform att bygga vidare på med nya tankar och idéer. Kanhända kan de bli till nytta i framtiden. Läroplaner kommer och går medan lärosätena anpassar sig i förvissningen om att tjäna framtida behov av välutbildad arbetskraft. 

Som tur är ägnas nog inte så mycket uppmärksamhet i skolan åt den dunkla framtid som förestår. Kanske upptäcker elever det utmanande scenariot på egen hand, vid sidan av undervisningen. Det gäller ju till exempel sådant som en oviss arbetsmarknad, för vem kan med säkerhet förutsäga hur den kommer att se ut om tio, tjugo år. Men skolan ska ju vara spjutspetsen mot framtiden och som sådan ska den leverera. Produkten är de barn och unga som med största tillit till lärargenerationens formuleringar och löften följer kriterierna för måluppfyllelse, i förhoppningen att kunna godkännas i avvaktan på ytterligare godkännanden och kanske ett jobb.

I väntan på en framtid som ingen kan göra några bestämda utfästelser om, lever drömmar och längtan om förverkligande bland unga. Något annat vore konstigt. Men kraven på måluppfyllelser på i stort sett alla plan - skolresultat, personlig utveckling, prestationsförmåga, tillhörighet och idetitetsskapande - kan bli vem som helst övermäktiga.

Tänk om dagens affärsmässighet och ekonomiska kalkyler skulle leda till en ny skolform: företagsskolan. Företagen äger då eleven, som naturligtvis har samma skolplikt som idag, och formar sin framtida medarbetare redan från grunden. Värderingar kan givetvis skifta mellan de olika företagen och vårdnadshavare väljer då efter både löfte om företagsutveckling och värdegrund för sitt barn.

Kanske skulle en del barn och unga då kunna slippa sin psykiska ohälsa och existentiella ångest tack vare en trygg placering i tillvaron. Var och en är någon. Var och en har en tillhörighet. Var och en utvecklas personligt och kunskapsmässigt inför sin livstidsanställning inom företaget.
Framtiden och karriären säkrad.
Som varumärke!

 

Läs hela inlägget »

Och om tre dagar är det val igen. Om tre dagar röstar svenska folket, som varje val tidigare, om skolan. "VÅRD -SKOLA -OMSORG" har det sedan generationer tillbaka stått på valaffischerna, Nu är det alltså dags igen. Vi är inte nöjda med "välfärden", dvs kösystemen till sjukvården, skolresultaten, äldreangelägenheter eller omsorgen om funktionsnedsatta medborgare. Därför nya affischer och nya mediadebatter, löften om mera pengar till "utsatta" områden och verksamheter i en aldrig sinande ström från något enda riksdagsparti. Det lovade man ju förra valet också. Och alla val dessförinnan. Och ändå tycks det inte ha blivit bättre, ändå är svenskarna missnöjda (eller övertalas att vara det). Eftersom jag förlagt hela mitt yrkesverksamma liv till skola och ledarskap för barn och unga, tänkte jag uppehålla mig en stund vid älsklingsämnet Barn & Unga.

"Kugga eller plugga?" frågar Liberalernas affischer. Moderaterna frågar väljarna om de vill ha lugn, ro och trygghet för sina barn i skolan. Sedan tunnar det ut med affischer om skolan. åtminstone där jag bor. Frågorna är naturligtvis ledande, det måste de ju vara i valtider. Vlken vårdnadshavare skulle inte svara ja på dem? Men lovar politikerna något? Hur skulle de kunna göra det? Genom att ge utfästelser om högre löner och större karriärkliv för skolpersonal? Ska barn, unga och deras vårdnadshavare kunna se fram emot än bättre skolresultat för att lärarna blir fler i klassrummen, med högre löner och evidensbaserad ämnesundervisning? Det kan hända att det hjälper, men något ytterst väsentligt saknas när det gäller synen på lärarrekrytering och yrket som sådant: hängivenhet och framtidstro.

Vem vill bli lärare, och varför? Vem vill bli skolledare, och varför? Vem vill vara elev, och varför? I det sistnämnda fallet: för att de måste! Vi har ju skolplikt för eleverna. En viktig politisk infallsvinkel borde vara frågan om motivation för samtliga inblandade. Varför skola överhuvudtaget? Inför vilken framtid då? När den vuxna skoldebatten främst kommit att handla om betyg, vinster, skolval och religion finns det inte så mycket utrymme för reflektion kring frågorna "varför och hur". Frågan "vad" som ska utföras i skolan är politiskt formulerad och följs upp på myndighetsnivå. Hur skolpersonal hanterar detta "vad" som ska göras skiftar naturligtvis. Frågan är hur delaktiga eleverna får bli när det gäller att tycka kring "hur" de blir bemötta, undervisade , stimulerade och motiverade.

Min förväntan är att de som ikläder sig ett yrke som ska leda till att varje barn med skolplikt under tio års tid av sitt liv, ska känna det som en personlig tillgång att gå i skolan, Det är min absoluta övertygelse att skolor med  vuxna vägvisare. som själva leds i sin
profession genom en utpräglad förmåga att samarbeta, är välutrustade med hängivenhet, engagemang och lojalitet gentemot alla de barn och unga, som de åtagit sig att vägleda mot vuxenlivet, kommer att få se glädjande resultat av sitt arbete.

Den stora pedagogiska utmaningen blir att med hjälp av frågorna "varför" och "hur" mot bakgrund av de politiska utropen "ska" och "detta" skapa framtidstro  hos eleverna och deras vårdnadshavare, dem som valaffischerna vänder sig till.

Uppgiften är så mycket större än en förbättrad lärarkarriär byggd på ekonomiska principer. Den handlar om förväntningar på framtiden, egna och andras, och vilka insatser man som pedagog och ledare är beredd att göra baserat på engagemang, hängivenhet och lojalitet riktad till barnen.

Det finns skolor som föresatt sig att lyckas på dessa grunder. Och det finns skolor som har långt kvar. Mycket långt.


Det är inte främst skolan som institution det handlar om nu. Det är synen på barn och unga och de vuxna, som i egenskap av förebilder har en optimistisk syn på framtiden -värd att intressera sig för.

Läs hela inlägget »
"Bara på lek".
Leksaksfigurer har generellt sett burit oskuldens prägel. Lite tidsfördriv för "kidsen" om än med autentiskt stoff. Typ "cowboys och indianer", typ "Barbie och Ken". Låt vara att cowboys och indianer kan kännas avlägset för en nordbo och därför vara helt okej att leka kamplekar om, typ döda med gevär eller med pilbåge. Typ leka att indianerna är de onda. Liksom förutsätta det.
    Låt vara att Barbie och Ken är väl plastigt fashionabla könsrollsobjekt att ge till "kidsen", men helt okej att leka mode, smink och kärleksintriger med. Typ socialiseringsupptäckter.

     Låt vara att tennsoldater varit ett gammalt tidsfördriv att sätta i händerna åt "kidsen" för att kunna leva sig in i "ont och gott", "vi och dom", makt och underkastelse och därför helt okej som "lek- och lär" -material. 

Det kan verka långsökt att sätta lek och verklighet i samband med varandra. Men leken har en förunderligt stark pedagogisk kraft. Genom lek prövar man tidigt konsekvenser av normer och värderingar, av dominans och underkastelse, av lust och frihet. Leksaksmarknaden inklusive internet försörjer våra behov av stimulans redan från tidig ålder, och urskiljningsförmågan när det gäller användandet av attiraljer kan ibland komma att kräva historiska kunskaper.

Nu är det inte alls sagt att det som händer idag, denna SVARTA LÖRDAG den 25 augusti 2018, när nazister marscherar undet Tyr-runan i centrala Stockholm, skulle ha något med lekförebilder att göra. Tvärtom. Kanske kommer det inom kort nya leksaker med deras symboler och värderingar som något att ge till "kidsen", bara på lek. Verkligheten sätter sina avtryck i produkter åt barnen att hantera på egen hand.

Brytningstiden är nu, då det på allvar är dags att tidigt i barns liv vara närvarande som vuxen -hemma, i förskolan och i skolan för att hjälpa till i urvalet av normer och värderingar som gynnar och stärker det som kännetecknar vår demokratiska hållning och övertygelse.

Det börjar redan med leken!
Läs hela inlägget »

Integrera, inkludera, förena...
... vardagsbegrepp för hur vi människor ska placeras i olika tillhörigheter. Politiska ställningstaganden styr genom ekonomismens tidsålder över hur människors relation till varandra ska värderas och hanteras.

Således beskrivs idag integration som lösningen mot kriminalitet i så kallade utsatta områden. Som om kriminalitet skulle vara något nytt.

Således beskrivs fattigdom som hemmahörande i främst utsatta, socioekonomiskt svaga områden. Som om fattigdom skulle vara något nytt och bara i särskilda områden.

Således beskrivs barn med annorlundaskap som något som ska inkluderas eller separeras in i eller ur en grupp. Behov och metod i proportion till budget. 

Således växer sig avstånden allt större i samhällets sorteringsverk där alltmer kliniska språkbegrepp ska rymma såväl klargöranden som understatements.


Segregera, exkludera, utestänga...
... är idag inga politiskt korrekta verb att uttala i det sociala samhällsmaskineriet. De är underförstådda i det pågående arbetet för integration, inkludering och förening. Vad som är vad i den processen avgörs av pengar och synen på hur de ska tilldelas oss människor emellan.

Men vårt språk är rikare och mer lättåtkomligt än ekonomismens. I vår mellanmänskliga kommunikation ryms tillhörighet genom ord, tonfall, minspel och kroppskontakt. I vår strävan att få vara tillsammans, dela samvaro och skapa det hyggliga samhället är det vi , du och jag, som när vi möts inte behöver tänka på pengar när vi delar respekt, vänlighet, tillmötesgående. För detta enkla finns gränslösa uttryck i blickar, leenden, handslag och olika hälsningsfraser. 

Ekonomismen värderar oss människor olika. Några får mer och ska ha det. Andra får mindre, och det är ju synd. Pengar står som gränsvakter för var vi får ha vår hemvist i livet medan politikerna utifrån ekonomismens principer försöker göra oss nöjda och toleranta.


Men människan är ju
mer än så. Samhällets sorteringsverk får oss att uppvisa olika sidor av oss själva, en del såsom inte lojala med rådande samhällsidé andra som pålitliga och utvecklingbara medborgare.
     Gemensamt för oss alla är ändå behovet av att få uppleva ett sammanhang där det egna livet vill bli bekräftat, älskat och respekterat. Sådana grundläggande behov ingår inte i ekonomiska kalkyler och kan därför inte stillas med hjälp av pengar, Däremot bär vi alla på ett innehav av kapital byggt på erfarenheter, längtan och drömmar som vi kan dela med oss av utifrån våra olika språkliga möjligheter. 


Vi är närmare att kunna "vara tillsammans" än vad vi tror. Vi är varandras tillhörigheter när inte språkbarriärer och pengar står emellan oss. Utopiskt optimistiskt kanske i det stora hela, men rent mellanmänskligt har vi redan alla de redskap som behövs för att uttrycka medmänsklighet.

Låt inte politiskt språkbruk begränsa vår känsla av tillhörighet, integrerad eller segregerad, inkluderad eller inte, förenad eller utanför så länge vi har en egen förmåga att ge varandra en känsla av sammanhang.



 

Läs hela inlägget »

Nu är tiden på året som vi tar nya tag. Ungefär som vid nyår. Så här efter sommarsemestern är det lätt att föresätta sig saker. Lova sig själv att... Bestämma sig för att... Man gör sig redo för startblocken som ska ge avstamp för det årslånga loppet fram till nästa sommarsemester.

Men det gäller inte för alla. Några har "semester" året runt på grund av arbetslöshet, sjukdom eller pensionering. Ledighet rymmer olika perspektiv. För barn och ungdomar i skolåldern är säkerligen skolstarten något som skapar både förväntningar och farhågor, på samma sätt som för vuxna som kanske ska börja ett nytt jobb. Hur ska stämningen bli? Ska jag bli väl mottagen? Vad förväntas av mig och vilka förväntningar kan jag rimligen ha på andra?

Samhällsmaskineriet rasslar på med val, ny lagstiftning, nya mediarubriker. Men vardagslivet i de traditionella verksamheterna, de mjuka som familjeliv, skola, vård och omsorg, möter det vanliga mellanmänskliga utbytet av framgågar, motgångar, fördomar och vidsynthet. 

LedarLabbet Barnperspektivet är också redo för ett nytt verksamhetsår.

Välkommen hit!


 

Läs hela inlägget »

Skolans produktionsinriktning börjar nå häpnadsväckande resultat.

Offentliga skolor -de kommunala brukar kallas så- drivs med skattemedel och har av staten anvisade regelverk och kunskapsmål.

Friskolor -ibland felaktigt kallade privata- drivs också med skattemedel och med samma av staten angivna regelverk och kunskapsmål.

Den uppkomna kunskapsindustriella utvecklingen i landet är att jämföra med statligt ägda bolag och det privata näringslivet med barnet som insats.

Produktutvecklingen handlar om våra barn och ungdomar, kunskapsbärarna i nutid och framtid. De olika skolformerna, eller produktionsenheterna, kämpar idag om de bästa råvarorna för att kunna kvalitetssäkra de färdiga produkterna.

Marknadsföringen sker på traditionellt kommersiella grunder där måhända de offentliga enheterna kommer lite på efterkälken eftersom de av tradition inte hävdar vinstintressen. Till skillnad från en och annan modern kunskapskoncern, som nu har låtit börsnotera sig, är man av tradition inte lika nogräknad med råvarorna, deras härkomst, deras språkkunskaper, deras hemförhållanden med föräldrars utbildningsnivå. Här styr det traditionella tänkandet fortfarande, om än med ett ibland lystet sneglande på de välbärgade produktionsenheterna som lyckas med att både behålla och utvidga sin kundkrets.


Upphandlingar av tjänster till de olika produktionsenheterna 
får betydelse för hur råvarorna kan förädlas under det dryga decennium som produktutvecklingen sker per kull. Konkurrensen är hårdvaluta även om man idag inte vet vilka framtidsmål de färdiga produkterna ska sträva mot eller uppfylla. Managementgrupperna i de olika enheterna känner press på att lyckas med hjälp av skattemedel, regelverken och måluppfyllelserna. Pressen är lätt igenkännbar i båda enheternas hantering av råvarorna,. I de traditionella offentliga enheterna kan medlen kännas otillräckliga och därför hota kvaliteten. I de moderna, näringslivsbaserade, kan vinsterna hotas om man slösar. Resultatet kan i värsta fall bli detsamma för de olika enheterna under förädlingsprocessen av råvarorna. I det ena fallet räcker inte skattemedlen för framtida kunskapsinventering. I det andra fallet riskerar produktionsenheten att förlora riskkapital, som i sin tur ska garantera vinster och kunskapsinvesteringar om nya bolagsformer hos ägarna. I det ena fallet räknar man med att föräldrarnas utbildningsnivå ska kunna vara behjälplig när det gäller att forma råvaran till välfungerande slutprodukt och därmed slippa slösa i onödan av tillgängliga egna medel. I det andra fallet blir det mer av Kajsa Warg "man tager vad man haver", och lyckas lika väl med produktutvecklingen. 

Råvarorna framställda på samma sätt
det vill säga genom kärleksakt mellan människor som bidrar till framtiden genom att sätta barn till världen. Till skillnad från de politiskt styrda produktionsenheterna är det inte den nya, lilla människans framtida funktion som är av betydelse.

Inte först och främst.

Det är överlevnaden, förhoppningen om en tillfredsställelse i vardagen, en önskan om ett kärleksfullt liv. Dessa önskningar ska från barnets tidiga ålder jämkas ihop med samhällets krav på kunskapsförädling genom konkurrensutsättning.

Först och främst.

Det är då som produktionsenhetrnas sorteringsverk börjar rassla: duger, duger inte, potential, tveksamt, extra resurser, kostnad, åtgärd.


Staten och de olika produktionsenheterna 
har än så länge inte fäst något avseende vid hur rent mänskliga förmågor som empati, inlevelseförmåga, medmänsklighet och tolerans ska kvalitetssäkras. De tjänster som tillsätts i verksamheterna värderas i kunskap omsatta i pengar. Det är bra så länge uppföljnings- och utvecklingssamtal med de anställda också omfattar klart definierade mellanmänskliga kvaliteter, att de dokumenteras och kvalitetssäkras för en fortsatt anställning.

Det finns inga sekunda råvaror.
Allt kan förädlas med kunskap, omtanke, engagemang och solidarisk moral.

 

Läs hela inlägget »

...eller inte...

Eller: VEM SKULLE INTE KUNNA BLI SJUK?

Rapporterna duggar tätt om hur ungdomar mår idag. Psykisk ohälsa sägs öka och orsakerna till detta letar man efter. 

Det är i sammanhanget inte långsökt att då efterforska hur det kan ha blivit så här. Ingen vill ju att unga människor ska må dåligt. De ska ju representera framtiden, bli en garanti för att befolka och utveckla en tänkt arbetsmarknad, att bli den äldre generationens omhändertagande vårdare (innan robotarna helt tagit över).


Det finns de som fnyser åt problemet
och menar att "dagens ungdom" är bortskämd, söndercurlad av i sin tur sönderstressade föräldrar och dessutom drabbad av politikernas söndring kring skolans form och innehåll. En marginell grupp - flyktingbarn och ungdomar- har sin egen problematik som nog får vänta med att behandlas till efter valet i september.
     En del kan nog också den digitala tillvaron med sociala medier spela in... Utredningar får tillsättas och forskning inledas eller avslutas...


Det finns de som ännu inte verkar vara medvetna 
om att de växer upp mitt i ett paradigmskifte där världsbilder kolliderar med full kraft, den analoga tiden med den digitla och där den analoga har kommit att representera tröghet och bristande insikter medan den digitala erbjuder obegränsade möjligheter till kunskap, information och desinformation. Det är nu upp till den enskilda att reda ut vad som kan vara av värde för den egna identiteten vad gäller värderingar och livsinnehåll.

"När man tänker på barna..."

... som redan Hasse&Tage skaldade utifrån sin tids reflektioner kan man undra om det finns någon liknande reflektion idag. Kanske saknas det tid för sånt? Kanske sitter både barn, ungdomar och vuxna i samma båt? Kanske lever vi i en tid då anpassning är det nya uppväxtvillkoret - oavsett ålder eller politisk tillhörighet? Oavsett etniskt ursprung och oavsett skolform... Vi ska bli digitala, globalt lojala och individuellt ansvarstagande. Och det är forskning, framstegsindustri som guidar oss.

Så, om vi tänker på "barna"...
...bara helt kort. Hur sjutton ska de tänka? Även om skolan ändrar läroplaner och antalet utbildningsår så befinner de sig, just i detta nu, i valet av vad som kan vara viktigt för dem.

Europas alper och Afrikas huvudstäder, Sveriges statsskick och världsreligionerna, stavningsregler, uttal och grammatik, normer, disciplin och ordningsregler...  Se här, saker att bli bedömd för, skickligheten i den kognitiva förmågan inför en annu inte utstakad, utlovad arbetsmarknad . Bekräftelse och kanske framtida berömmelse  i den analoga tidens tröga världsuppfattning -om än med digitala hjälpmedel.

Bekräftelse, berömmelse och bedömning på den digitala arenan, den generösa scenen som är till för alla bortom tankar på en framtida arbetsmarknad, åtminstone just nu, vem skulle väl avstå möjligheten att få vara med?

Bloggar, poddar, Facebook, Instagram, chatrooms av olika slag är också guider för självförverligande och framtidrömmar. Dessutom erbjuder sociala medier snabbare och mer bekräftande svar än ett svar -genom handuppräckning- från en lärare, till exempel. En fördel med den nya tillgängligheten är att man till och med kan sköta sin utveckling hemifrån, eller varsomhelstifrån, utan att behöva ta sig till skolan.

Här, tyvärr, kan problem börja forma sig. I den analoga världen får man som elev frånvaronotering, bedömning fastställd i form av betyg när det gäller kunskap och färdigeter utifrån den politiskt fastställda läroplanen. Berömmelsen kan upplevas som mycket avlägsen i värsta fall. Det blir tungt. Förväntningar -egna och andras... Vad har allt för betydelse? Egentligen? 

Medan "barna" funderar på detta kämpar de politiska ambitionerna på för att förändra utbildningssystemet i vårt samhällsmaskineri. Den digitala behovsapparaten, å sin sida, ställer välvilligt upp med sina lösningar för en bättre välfärd och snabbt tillfressställda framtidsmål. Men smakar det, så kostar det.


För egen del
nynnar jag dagligen på Sarah Leanders gamla slagdänga  "Det är skönt att man inte längre är ung..."

 

Läs hela inlägget »
Det är när du blir tilfångatagen, sittande i bunden vid skärmens artificiella ljus, som gör ditt lilla ansikte nästan genomskinligt, som jag vill rymma med dig.

Det är när du laddad med digital information och artificiella belöningssystem jagar varelser med smart telefon, som knappt ryms i din lilla hand, som jag vill befria dig.

Det är när evighetsserier blir din verklighet och vardagen kallas för odramatisk cliffhanger - en trist sak där det dag efter dag aldrig händer något särskilt- som jag vill lösgöra dig från ett gryende missförstånd.

I din digitala tillvaro framstår jag kanske som en alien, en obegripligt trist figur som gör anspråk på din tid och ditt tålamod när jag helt enkelt ber att få hålla dig i handen och gå på promenad en liten stund.

Då fantiserar jag om att du -om än med lite tvekan- lämnar skärm och display och erbjuder mig din lilla, alltjämt knubbiga hand.

Till en början känns det lite konstigt. Vad ska vi prata om? Vad kan vara intressant för dig? Jo, så klart, det som kan fånga din uppmärksamhet! Och jag kan peka och pröva vad som kan tänkas beröra dig.  Istället för att du sitter stilla och med blicken följer skeenden i snabba bildväxlingar är det du och jag som rör oss medan det mesta runt omkring är stilla. Så stilla att vi hinner fästa blicken, undra och spekulera tillsammans.

Kanske tycker du att jag är gammalmodig, att jag släpar dig tillbaka till en tid som inte angår dig där vi nu utan brådska går sida vid sida. Men det är då jag med glädje kan förklara att vi inte är tillbaka till "förr i tiden", eftersom det vi gör nu ligger sida vid sida med det som händer på din skärm och i din telefon. Fast det här är på riktigt, i ditt eget liv och i mitt. Att det är vi som hittar på det vi vill uppleva och upptäcka tillsammans. Det kan bli vår "serie", varje promenad kan avslutas med en cliffhanger som gör längtan till morgondagens upplevelser nästan outhärdlig. Och så kan vi hålla på, en liten stund varje dag. Jag kan bli din cliffhanger! Hoppas att du vill!

 

Om vi lägger oss på rygg i gräset tillsammans och tittar upp, rakt upp i himlen, förbi trädkronorna, och studerar molnens lek i vinden... Det är lustigt med moln, de kan snabbt ändra form och föreställa saker... sedan kan de lösas upp och föreställa nya saker. Ja, du har rätt i att det blir som ett tv-spel, ungefär.  Men när det gäller molnen just här och nu, så får vi bestämma vad de handlar om.

Längs vår skrovliga promenadväg, som nu är försedd med djupa spår i lera, vattenpussar och knastrande grus under våra skosulor, är det lätt att tröttna på det grålortiga och färglösa. Men eftersom vi skärper våra ögon och öron som finkalibrerade instrument upptäcker vi en kamouflagefärgad varelse. Den står alldeles stilla mitt i vattenpölen. Vi står också alldeles stilla för att inte skrämmas. En fågelunge, säger du. Du har rätt. Men vilken sort? frågar jag. En fågel, svarar du. Kanske har den fallit ner från trädet, spekulerar du vidare. Titta noga på den och om ihåg hur den ser ut ber jag, så tittar vi i fågelboken när vi kommer hem. Då får vi veta vilken sorts fågel det är. Vi kan googla, säger du. Eller titta i min fågelbok, svarar jag.

Så vandrar vi, du och jag, i tid och rum från solig dag med lekande moln över trädtopparna 
mot kvällen som får himlen att se ut som en eldsvåda och träden som sotiga statyer. Du kommer på tanken att vilja måla något om en sådan himmel. Jag delar din lust att göra det. Vi tar väl fram papper och kritor när vi kommer hem? föreslår du. Kanske... Vi lämnar grusvägen och går ljudlöst över det mjuka, fuktiga gräset och lämnar den första gemensamma realityupplevelsen bakom oss. Du har pausat din digitala verklighet och kan återgå till den med ett tangenttryck medan scenariot utanför fönstret rullar på, utan stopp. Som din cliffhanger tar jag fram fågelboken som vi kan bläddra i tillsammans när du pausar nästa gång.

Läs hela inlägget »

...ska jag bygga ett eget hus...

... och så gör jag en hönsgård...

Eller så blir jag plåtslagare...

... eller sjöman... Men då måste jag ju ha en båt...

...kanske blir jag drakskötare...
...för jag kan bli en massa saker när jag blir stor...

Läs hela inlägget »
Bilder används under Creative Commons från Mediatejack, chispita_666, familymwr, Phil Roeder, lumaxart, Gwyrosydd, joa6k, CarbonNYC [in SF!], Tony Fischer Photography, peterme, Loco Steve, eleni pap, yellow book, Claudio Gennari ..."Cogli l'attimo ferma il tempo", sandyiitg

Senaste inläggen