bkpam2134409_9107f6d75367467ab2bf883791ac105e

Framtiden längs stigen av nyfikenhet, upptäckter, erfarenheter och ny kunskap

Mycket att uppleva och ta ställning till innan man måste vara långledig

Vad  kan man bli värd i vikt och betydelse när man blir stor?

Hoppas någon har tid med mig...

Ur boken "ROBOTTIDER - medan kärleken får vänta. Om barns uppväxtvillkor i masskulturens spår." (Didi Örnstedt, förf / Björn Sjöstedt, konstnär, författare. Utgiven på BILDA förlag, 1990).


 

...så att jag kan längta efter att få växa

SVENSK BARNDOM

De kommer därifrån och hit.
Vi har varken sett eller hört talas om dem tidigare.
De är okända, annorlunda, inte alls som vi.
Dessutom låter de konstigt, omöjliga att förstå
Och de tänker tydligen stanna här...

Vi tog oss därifrån och hit.
Vi lyckades hitta ett nytt hemland.
Vi har blivit väl mottagna och vill bidra till landet.
Vi vill lära oss det nya språket.
För vi ska ju stanna här.


 

NYHETER

"Medan hon dör" är en roman byggd på självbiografiskt stoff. Den har hämtat reflektioner, föreställningar och vanföreställningar utifrån barnperspektiv, från såväl barns som vuxnas utsiktspunkter under ett drygt halvsekel.
    En förhoppning är att boken ska kunna tjäna som underlag för givande samtal i t ex bokklubbar, i förälda-/pedagogutbildningar men också kunna vara en vandring av upplevelser med sig själv som barn  och vuxen under många decennier - och kanske fortfarande, i nutid.
     Synen på barn - vuxenrelation är föränderlig över tid, men häpnadsväckande mycket verkar bestå ända in till döddagar.


"Medan hon dör"   ges ut på Vulkan förlag om några veckor. Den kommer att finnas i såväl tryckt som e-bok, Vulkan Förlag 


Det går också att beställa  boken direkt från mig genom att fylla i nedanstående formulär, så kontaktar jag dig via din e-postadress inför leveransen. 

Ange antal ex i meddelanderutan.

Prisuppgift: 189 kr (inkl. moms) + porto

Bästa hälsningar
Didi Örnstedt

 

Läs hela inlägget »

Bloggsidan
BYGGA FRAMTID

 

Är banden mellan mor och dotter av ett särskilt slag?
Kan gamla beteendemönster och upplevelser leva kvar långt upp i åldern som obearbetade minnen, såväl tragiska som komiska?
Kan barnperspektivet överleva som något manifesterat, orubbligt både på gott och ont i en relation - ända intill döden?
Vore det fel att känna lättnad och befrielse istället för sorg och saknad när en mamma dör?
Eller kan tiden verka som en osynlig, nästan omärkbar guide till försoning?

Får man skriva om sådant?

Jag har gjort det i romanform och boken hoppas jag snart kunna dela med mig av.
Frågan är: kvinnor, gamla kvinnor - vem bryr sig om dem som föder och lämnar över från generation till generation?

Jag fascineras!

 
Läs hela inlägget »

Fara på färde, gränssättning, analys, samhällsnytta... Antipandemiskt förhållningssätt världen över... Stängda nationsgränser och inhemska begränsningar för mänsklig interaktion...

Migrationssituationen?
Nej, coronaviruset covid-19.

Tänk att det skulle krävas en hotfullt drabbande mänsklig virussmitta med nationalekonomiska än mer hotfulla konsekvenser för att upptäcka och bekräfta vikten och betydelsen av medborgerlig samexistens. Rädda sig den som kan! Nationell samling! Land för land! Gränsskydd så att människor i produktion ska kunna överleva! Friska människor som ser till att ekonomierna gränslöst kan förflyttas världen över och få börserna att inte förblöda!

I samstämmigt solidariskt förhållningssätt världens kontinenter emellan ser Sverige till att värna sin egen befolkning - såväl till hälsa som nationalekonomiskt. I likhet med varje nations intresse av överlevnad sätter Sverige samhällsfunktioner genom integrerade mänskliga relationer i centrum - och ansvarar för sitt lands bästa först. Här finns inga lönsamma förutsättningar att särskilja människor. Man slösar inte på sin befolknings ärliga vilja att att bidra till landets bästa.  Detta får omvärlden att i detta läge tacka sina sverigevänner. Precis som vi uppskattar de globala insatser som på samma sätt görs, land för land, kontinent för kontinent. Eller hur planetenvänner?

Läs hela inlägget »

Det var ett tag sedan jag var här i bloggen, för under ett drygt år har jag befunnit mig i utlandstjänst. Eller rättare: det känns som om jag har varit det. Det är en dryg halvtimmes promenad, eller åtta minuter med bil, från min ytterdörr till Rinkeby. Väl där kände jag mig till en början som en invandrare med svårigheter att få ögonkontakt med människor jag möter, än svårare att kommunicera ett hej. Det förväntas liksom inte att en sån som jag skulle kunna vara kontaktsökande och därmed skulle uppskatta ett hälsningsutbyte. Men det dröjde inte länge förrän jag kände mig som en riktig rinkebybo.

Uppdraget var att som volontär medverka till att utveckla en verksamhet för och med utlandsfödda kvinnor, främst från Afrika och Mellanöstern. Eftersom jag under femton års tid arbetat som skolledare på bl a Järvafältet där elevunderlaget representerade många olika språk, blev det på ett sätt en trevlig återkontakt med några av dem - nu med deras mammor och systrar. Men flertalet kvinnor var nya bekantskaper för mig. 

I skolan var kontakten med vårdnadshavare tämligen formaliserad eftersom fokus var på elevens behov och utveckling. I sådana sammanhang tyckte jag mig vara väl införstådd i elevernas levnads- och familjeförhållanden, vilket var nödvändigt för att veta vilka förväntningar skolan kunde ha på vilket stöd hemmet kunde erbjuda. En del missförstånd hörde till vardagen och möten med vårdnadshavare och tolk kunde höra till vanligheterna.

I min nya roll som volontär i Kunskapshust i Rinkeby blev jag snabbt varse hur lite jag i själva verket kände till om de hemförhållandena och levnadsvillkor som eleverna i allmänhet kom från. Naturligtvis fanns det ingen gemensam nämnare för allas hemförhållanden - utom i så fall kärleken till barnen och drömmen om att det skulle gå dem väl i skolan och senare. Mötet med mammor, nyblivna mammor och gravida kvinnor med önskningar för sina barns framtid blev omtumlande på många olika sätt. Språksvårigheterna var jag ju bekant med och blygheten att prata svenska för det "kunde ju bli fel". Denna hämning föranledde många att år efter år hålla sig till varandra och sitt modersmål medan deras barn "tog hand om svenskan". Här hade vi många saker att diskutera - på svenska, så gott man kunde och hade mod till.

Sociala nätverk, främst kvinnor emellan, skapade förståelse för hur släktförhållandena såg ut och dynamiken inom släkten.  Matvanor, skönhetsknep, familjekontakter i hemlandet, barnbekymmer och glädjeämnen, bröllop och separationer, våld och kriminalitet var gemensamma samtalsämnen vid sidan av kunskapsspridningen om det svenska samhällets alla möjligheter till delaktighet och inflytande.

En påtaglig skillnad till mina ursvenska väninnor bestod mina nya bekantskaper av en öppen hjärtlighet och generositet. Att äta utan att bjuda var det aldrig tal om. Omtanke, deltagande och öppet visade känslor tilltalade mig som har behov av tydlighet,

Efter ett år avslutade stadsdelsförvaltningen i Rinkeby-Kista verksamheten som drevs av Somaliska Mediaföreningen i Rinkeby under kvinnligt ledarskap. Det var sorgligt eftersom jag börjat få kunskap och insikt i frågor som jag från mitt begränsde skolperspektiv inte haft en aning om. 

Med mina nya erfarenheter ser jag fram emot nya möten, samtal och framtidsinriktade idéer.

 

Läs hela inlägget »

Man behöver varken vara elak eller alltför fantasifull när man funderar över framtida kompetensförsörjning åt samhälls-maskineriet. Men uppenbart är för närvarande att beställar- och utförarmodellen tycks skapa problem i produktionsleden. Det handlar om den mänskliga faktorn. Psykisk ohälsa hos barn och ungdomar verkar vara en oväntad nyhet. Något tycks vara på tok bland de blivande utförarna i framtida produktion och det sägs börja redan i skolan.

Kan det vara sant? I så fall, hur har det blivit så? En hemmasnickrad reflektion tar form.

Språket har en vidunderlig förmåga att åstadkomma människans anpassning till nya villkor. När så kallade mjuka verksamhetsområden, det vill säga sådana som har fokus på direkt mänskliga livsbetingelser, börjar att tillämpa teknokratiska och ibland rent militanta begrepp
bör man börja dra öronen åt sig.

Hörde jag rätt när planerare av en skolgård diskuterade placeringen av vegetationselement?  Det vill säga träd, buskar och annat grönt. Ska jag darra lite när verksamhetsstaben kallar till möte? Vad kan dölja sig bakom titlarna första linjechef och humanproducent när jag vill få information om barnomsorgen där jag bor? Och hur ska eleven på bästa sätt förstå att kriterierna för måluppfyllelse måste kvalitetssäkras och noggrant dokumenteras för att hållbart kunna konkurrensutsättas inför vårdnadshavarens val av skola åt sitt barn? Eller förskola också, faktiskt.

Den självsäkra och affärsmässiga tonen kan låta förtroendeingivande när skolorna är satta att marknadsföra sig. På något sätt verkar det som om anropet, det företagsmässiga, ska kunna garantera efterfrågan på det som är varje elevs plikt att försöka lära sig: att läsa, att räkna, att förstå sammanhang i tid och rum. För det handlar om tillgång och efterfrågan. Och valfrihet för vårdnadshavare. Valfrihet råder också för pedagoger och ledning. Antingen följer man skollagen och läroplanen som kommunanställd eller så följer man dem i "fri form". Den enda som inte har rätt att välja skolgång -eller inte- är eleven. 

Eftersom all undervisning ska försöka vara evidensbaserad, så ska elevens förmåga att tillgodogöra sig kunskaper och färdigheter relateras till redan gjorda upptäckter, resultat och slutsatser. Som ett sorts eko från historisk tid men också -tack och lov- som en plattform att bygga vidare på med nya tankar och idéer. Kanhända kan de bli till nytta i framtiden. Läroplaner kommer och går medan lärosätena anpassar sig i förvissningen om att tjäna framtida behov av välutbildad arbetskraft. 

Som tur är ägnas nog inte så mycket uppmärksamhet i skolan åt den dunkla framtid som förestår. Kanske upptäcker elever det utmanande scenariot på egen hand, vid sidan av undervisningen. Det gäller ju till exempel sådant som en oviss arbetsmarknad, för vem kan med säkerhet förutsäga hur den kommer att se ut om tio, tjugo år. Men skolan ska ju vara spjutspetsen mot framtiden och som sådan ska den leverera. Produkten är de barn och unga som med största tillit till lärargenerationens formuleringar och löften följer kriterierna för måluppfyllelse, i förhoppningen att kunna godkännas i avvaktan på ytterligare godkännanden och kanske ett jobb.

I väntan på en framtid som ingen kan göra några bestämda utfästelser om, lever drömmar och längtan om förverkligande bland unga. Något annat vore konstigt. Men kraven på måluppfyllelser på i stort sett alla plan - skolresultat, personlig utveckling, prestationsförmåga, tillhörighet och idetitetsskapande - kan bli vem som helst övermäktiga.

Tänk om dagens affärsmässighet och ekonomiska kalkyler skulle leda till en ny skolform: företagsskolan. Företagen äger då eleven, som naturligtvis har samma skolplikt som idag, och formar sin framtida medarbetare redan från grunden. Värderingar kan givetvis skifta mellan de olika företagen och vårdnadshavare väljer då efter både löfte om företagsutveckling och värdegrund för sitt barn.

Kanske skulle en del barn och unga då kunna slippa sin psykiska ohälsa och existentiella ångest tack vare en trygg placering i tillvaron. Var och en är någon. Var och en har en tillhörighet. Var och en utvecklas personligt och kunskapsmässigt inför sin livstidsanställning inom företaget.
Framtiden och karriären säkrad.
Som varumärke!

 

Läs hela inlägget »

Och om tre dagar är det val igen. Om tre dagar röstar svenska folket, som varje val tidigare, om skolan. "VÅRD -SKOLA -OMSORG" har det sedan generationer tillbaka stått på valaffischerna, Nu är det alltså dags igen. Vi är inte nöjda med "välfärden", dvs kösystemen till sjukvården, skolresultaten, äldreangelägenheter eller omsorgen om funktionsnedsatta medborgare. Därför nya affischer och nya mediadebatter, löften om mera pengar till "utsatta" områden och verksamheter i en aldrig sinande ström från något enda riksdagsparti. Det lovade man ju förra valet också. Och alla val dessförinnan. Och ändå tycks det inte ha blivit bättre, ändå är svenskarna missnöjda (eller övertalas att vara det). Eftersom jag förlagt hela mitt yrkesverksamma liv till skola och ledarskap för barn och unga, tänkte jag uppehålla mig en stund vid älsklingsämnet Barn & Unga.

"Kugga eller plugga?" frågar Liberalernas affischer. Moderaterna frågar väljarna om de vill ha lugn, ro och trygghet för sina barn i skolan. Sedan tunnar det ut med affischer om skolan. åtminstone där jag bor. Frågorna är naturligtvis ledande, det måste de ju vara i valtider. Vlken vårdnadshavare skulle inte svara ja på dem? Men lovar politikerna något? Hur skulle de kunna göra det? Genom att ge utfästelser om högre löner och större karriärkliv för skolpersonal? Ska barn, unga och deras vårdnadshavare kunna se fram emot än bättre skolresultat för att lärarna blir fler i klassrummen, med högre löner och evidensbaserad ämnesundervisning? Det kan hända att det hjälper, men något ytterst väsentligt saknas när det gäller synen på lärarrekrytering och yrket som sådant: hängivenhet och framtidstro.

Vem vill bli lärare, och varför? Vem vill bli skolledare, och varför? Vem vill vara elev, och varför? I det sistnämnda fallet: för att de måste! Vi har ju skolplikt för eleverna. En viktig politisk infallsvinkel borde vara frågan om motivation för samtliga inblandade. Varför skola överhuvudtaget? Inför vilken framtid då? När den vuxna skoldebatten främst kommit att handla om betyg, vinster, skolval och religion finns det inte så mycket utrymme för reflektion kring frågorna "varför och hur". Frågan "vad" som ska utföras i skolan är politiskt formulerad och följs upp på myndighetsnivå. Hur skolpersonal hanterar detta "vad" som ska göras skiftar naturligtvis. Frågan är hur delaktiga eleverna får bli när det gäller att tycka kring "hur" de blir bemötta, undervisade , stimulerade och motiverade.

Min förväntan är att de som ikläder sig ett yrke som ska leda till att varje barn med skolplikt under tio års tid av sitt liv, ska känna det som en personlig tillgång att gå i skolan, Det är min absoluta övertygelse att skolor med  vuxna vägvisare. som själva leds i sin
profession genom en utpräglad förmåga att samarbeta, är välutrustade med hängivenhet, engagemang och lojalitet gentemot alla de barn och unga, som de åtagit sig att vägleda mot vuxenlivet, kommer att få se glädjande resultat av sitt arbete.

Den stora pedagogiska utmaningen blir att med hjälp av frågorna "varför" och "hur" mot bakgrund av de politiska utropen "ska" och "detta" skapa framtidstro  hos eleverna och deras vårdnadshavare, dem som valaffischerna vänder sig till.

Uppgiften är så mycket större än en förbättrad lärarkarriär byggd på ekonomiska principer. Den handlar om förväntningar på framtiden, egna och andras, och vilka insatser man som pedagog och ledare är beredd att göra baserat på engagemang, hängivenhet och lojalitet riktad till barnen.

Det finns skolor som föresatt sig att lyckas på dessa grunder. Och det finns skolor som har långt kvar. Mycket långt.


Det är inte främst skolan som institution det handlar om nu. Det är synen på barn och unga och de vuxna, som i egenskap av förebilder har en optimistisk syn på framtiden -värd att intressera sig för.

Läs hela inlägget »
"Bara på lek".
Leksaksfigurer har generellt sett burit oskuldens prägel. Lite tidsfördriv för "kidsen" om än med autentiskt stoff. Typ "cowboys och indianer", typ "Barbie och Ken". Låt vara att cowboys och indianer kan kännas avlägset för en nordbo och därför vara helt okej att leka kamplekar om, typ döda med gevär eller med pilbåge. Typ leka att indianerna är de onda. Liksom förutsätta det.
    Låt vara att Barbie och Ken är väl plastigt fashionabla könsrollsobjekt att ge till "kidsen", men helt okej att leka mode, smink och kärleksintriger med. Typ socialiseringsupptäckter.

     Låt vara att tennsoldater varit ett gammalt tidsfördriv att sätta i händerna åt "kidsen" för att kunna leva sig in i "ont och gott", "vi och dom", makt och underkastelse och därför helt okej som "lek- och lär" -material. 

Det kan verka långsökt att sätta lek och verklighet i samband med varandra. Men leken har en förunderligt stark pedagogisk kraft. Genom lek prövar man tidigt konsekvenser av normer och värderingar, av dominans och underkastelse, av lust och frihet. Leksaksmarknaden inklusive internet försörjer våra behov av stimulans redan från tidig ålder, och urskiljningsförmågan när det gäller användandet av attiraljer kan ibland komma att kräva historiska kunskaper.

Nu är det inte alls sagt att det som händer idag, denna SVARTA LÖRDAG den 25 augusti 2018, när nazister marscherar undet Tyr-runan i centrala Stockholm, skulle ha något med lekförebilder att göra. Tvärtom. Kanske kommer det inom kort nya leksaker med deras symboler och värderingar som något att ge till "kidsen", bara på lek. Verkligheten sätter sina avtryck i produkter åt barnen att hantera på egen hand.

Brytningstiden är nu, då det på allvar är dags att tidigt i barns liv vara närvarande som vuxen -hemma, i förskolan och i skolan för att hjälpa till i urvalet av normer och värderingar som gynnar och stärker det som kännetecknar vår demokratiska hållning och övertygelse.

Det börjar redan med leken!
Läs hela inlägget »

Integrera, inkludera, förena...
... vardagsbegrepp för hur vi människor ska placeras i olika tillhörigheter. Politiska ställningstaganden styr genom ekonomismens tidsålder över hur människors relation till varandra ska värderas och hanteras.

Således beskrivs idag integration som lösningen mot kriminalitet i så kallade utsatta områden. Som om kriminalitet skulle vara något nytt.

Således beskrivs fattigdom som hemmahörande i främst utsatta, socioekonomiskt svaga områden. Som om fattigdom skulle vara något nytt och bara i särskilda områden.

Således beskrivs barn med annorlundaskap som något som ska inkluderas eller separeras in i eller ur en grupp. Behov och metod i proportion till budget. 

Således växer sig avstånden allt större i samhällets sorteringsverk där alltmer kliniska språkbegrepp ska rymma såväl klargöranden som understatements.


Segregera, exkludera, utestänga...
... är idag inga politiskt korrekta verb att uttala i det sociala samhällsmaskineriet. De är underförstådda i det pågående arbetet för integration, inkludering och förening. Vad som är vad i den processen avgörs av pengar och synen på hur de ska tilldelas oss människor emellan.

Men vårt språk är rikare och mer lättåtkomligt än ekonomismens. I vår mellanmänskliga kommunikation ryms tillhörighet genom ord, tonfall, minspel och kroppskontakt. I vår strävan att få vara tillsammans, dela samvaro och skapa det hyggliga samhället är det vi , du och jag, som när vi möts inte behöver tänka på pengar när vi delar respekt, vänlighet, tillmötesgående. För detta enkla finns gränslösa uttryck i blickar, leenden, handslag och olika hälsningsfraser. 

Ekonomismen värderar oss människor olika. Några får mer och ska ha det. Andra får mindre, och det är ju synd. Pengar står som gränsvakter för var vi får ha vår hemvist i livet medan politikerna utifrån ekonomismens principer försöker göra oss nöjda och toleranta.


Men människan är ju
mer än så. Samhällets sorteringsverk får oss att uppvisa olika sidor av oss själva, en del såsom inte lojala med rådande samhällsidé andra som pålitliga och utvecklingbara medborgare.
     Gemensamt för oss alla är ändå behovet av att få uppleva ett sammanhang där det egna livet vill bli bekräftat, älskat och respekterat. Sådana grundläggande behov ingår inte i ekonomiska kalkyler och kan därför inte stillas med hjälp av pengar, Däremot bär vi alla på ett innehav av kapital byggt på erfarenheter, längtan och drömmar som vi kan dela med oss av utifrån våra olika språkliga möjligheter. 


Vi är närmare att kunna "vara tillsammans" än vad vi tror. Vi är varandras tillhörigheter när inte språkbarriärer och pengar står emellan oss. Utopiskt optimistiskt kanske i det stora hela, men rent mellanmänskligt har vi redan alla de redskap som behövs för att uttrycka medmänsklighet.

Låt inte politiskt språkbruk begränsa vår känsla av tillhörighet, integrerad eller segregerad, inkluderad eller inte, förenad eller utanför så länge vi har en egen förmåga att ge varandra en känsla av sammanhang.



 

Läs hela inlägget »

Nu är tiden på året som vi tar nya tag. Ungefär som vid nyår. Så här efter sommarsemestern är det lätt att föresätta sig saker. Lova sig själv att... Bestämma sig för att... Man gör sig redo för startblocken som ska ge avstamp för det årslånga loppet fram till nästa sommarsemester.

Men det gäller inte för alla. Några har "semester" året runt på grund av arbetslöshet, sjukdom eller pensionering. Ledighet rymmer olika perspektiv. För barn och ungdomar i skolåldern är säkerligen skolstarten något som skapar både förväntningar och farhågor, på samma sätt som för vuxna som kanske ska börja ett nytt jobb. Hur ska stämningen bli? Ska jag bli väl mottagen? Vad förväntas av mig och vilka förväntningar kan jag rimligen ha på andra?

Samhällsmaskineriet rasslar på med val, ny lagstiftning, nya mediarubriker. Men vardagslivet i de traditionella verksamheterna, de mjuka som familjeliv, skola, vård och omsorg, möter det vanliga mellanmänskliga utbytet av framgågar, motgångar, fördomar och vidsynthet. 

LedarLabbet Barnperspektivet är också redo för ett nytt verksamhetsår.

Välkommen hit!


 

Läs hela inlägget »

Skolans produktionsinriktning börjar nå häpnadsväckande resultat.

Offentliga skolor -de kommunala brukar kallas så- drivs med skattemedel och har av staten anvisade regelverk och kunskapsmål.

Friskolor -ibland felaktigt kallade privata- drivs också med skattemedel och med samma av staten angivna regelverk och kunskapsmål.

Den uppkomna kunskapsindustriella utvecklingen i landet är att jämföra med statligt ägda bolag och det privata näringslivet med barnet som insats.

Produktutvecklingen handlar om våra barn och ungdomar, kunskapsbärarna i nutid och framtid. De olika skolformerna, eller produktionsenheterna, kämpar idag om de bästa råvarorna för att kunna kvalitetssäkra de färdiga produkterna.

Marknadsföringen sker på traditionellt kommersiella grunder där måhända de offentliga enheterna kommer lite på efterkälken eftersom de av tradition inte hävdar vinstintressen. Till skillnad från en och annan modern kunskapskoncern, som nu har låtit börsnotera sig, är man av tradition inte lika nogräknad med råvarorna, deras härkomst, deras språkkunskaper, deras hemförhållanden med föräldrars utbildningsnivå. Här styr det traditionella tänkandet fortfarande, om än med ett ibland lystet sneglande på de välbärgade produktionsenheterna som lyckas med att både behålla och utvidga sin kundkrets.


Upphandlingar av tjänster till de olika produktionsenheterna 
får betydelse för hur råvarorna kan förädlas under det dryga decennium som produktutvecklingen sker per kull. Konkurrensen är hårdvaluta även om man idag inte vet vilka framtidsmål de färdiga produkterna ska sträva mot eller uppfylla. Managementgrupperna i de olika enheterna känner press på att lyckas med hjälp av skattemedel, regelverken och måluppfyllelserna. Pressen är lätt igenkännbar i båda enheternas hantering av råvarorna,. I de traditionella offentliga enheterna kan medlen kännas otillräckliga och därför hota kvaliteten. I de moderna, näringslivsbaserade, kan vinsterna hotas om man slösar. Resultatet kan i värsta fall bli detsamma för de olika enheterna under förädlingsprocessen av råvarorna. I det ena fallet räcker inte skattemedlen för framtida kunskapsinventering. I det andra fallet riskerar produktionsenheten att förlora riskkapital, som i sin tur ska garantera vinster och kunskapsinvesteringar om nya bolagsformer hos ägarna. I det ena fallet räknar man med att föräldrarnas utbildningsnivå ska kunna vara behjälplig när det gäller att forma råvaran till välfungerande slutprodukt och därmed slippa slösa i onödan av tillgängliga egna medel. I det andra fallet blir det mer av Kajsa Warg "man tager vad man haver", och lyckas lika väl med produktutvecklingen. 

Råvarorna framställda på samma sätt
det vill säga genom kärleksakt mellan människor som bidrar till framtiden genom att sätta barn till världen. Till skillnad från de politiskt styrda produktionsenheterna är det inte den nya, lilla människans framtida funktion som är av betydelse.

Inte först och främst.

Det är överlevnaden, förhoppningen om en tillfredsställelse i vardagen, en önskan om ett kärleksfullt liv. Dessa önskningar ska från barnets tidiga ålder jämkas ihop med samhällets krav på kunskapsförädling genom konkurrensutsättning.

Först och främst.

Det är då som produktionsenhetrnas sorteringsverk börjar rassla: duger, duger inte, potential, tveksamt, extra resurser, kostnad, åtgärd.


Staten och de olika produktionsenheterna 
har än så länge inte fäst något avseende vid hur rent mänskliga förmågor som empati, inlevelseförmåga, medmänsklighet och tolerans ska kvalitetssäkras. De tjänster som tillsätts i verksamheterna värderas i kunskap omsatta i pengar. Det är bra så länge uppföljnings- och utvecklingssamtal med de anställda också omfattar klart definierade mellanmänskliga kvaliteter, att de dokumenteras och kvalitetssäkras för en fortsatt anställning.

Det finns inga sekunda råvaror.
Allt kan förädlas med kunskap, omtanke, engagemang och solidarisk moral.

 

Läs hela inlägget »
Bilder används under Creative Commons från lumaxart, Gwyrosydd, joa6k, CarbonNYC [in SF!], Tony Fischer Photography, peterme, Loco Steve, eleni pap, yellow book, Claudio Gennari ..."Cogli l'attimo ferma il tempo", sandyiitg, Peter-Ashley