"Den tidiga tonårstiden ställde särskilda krav på social kompetens, att passa in. När man var på väg till ett vuxenblivande var förebilderna särskilt intressanta. Som flicka gällde ett kvinnligt beteende, ett brådmoget uppträdande med hjälp av moderiktig utstyrsel och smink. Ett och annat bloss i ett gathörn eller bakom en husvägg tillsammans med killar var också ett tecken på mognad. På skoldanser fick man räkna med att ställa upp på att hångla och att tycka att det var något eftersträvansvärt, eftersom det var ett tecken på att man var efterfrågad, att man dög. Att gå på skoldans innebar för mig något onödigt ont på väg mot social anpassning som vuxen ."  (Ur romanen, "Medan hon dör")

När det gäller skolvalet är valfriheten inte kompatibel med likvärdigheten och jämlikheten så länge som vårdnadshavare får avgöra valet för sitt barn. 

När friskolorna startade med olika profiler, och med samma skolpeng som de kommunala skolorna, lades samtidigt grunden för en ny marknad.  Läroplaner och kursplaner är kartan oavsett skolform och kriterier för hur eleven ska komma i mål är formulerade, lika för alla. Läroplan och kursplan anger vad skolan ska utrusta eleven med och varför. Men HUR, tillvägagångssättet bör vara för en lyckosam målgång är en pedagogiska angelägenhet för varje skolenhet.  Men man får förstås inte göra hur som helst ändå. Statliga Skolinspektionen gör nedslag på verksamheter som inte beter sig anständigt utifrån givna riktlinjer. Det gäller såväl kommunala skolor som friskolor.

Det finns en märklig skillnad på sättet att driva skola i landet.  Den kommunala verksamheten omfattas av offentlighetsprincipen, en värdefull tillgång för medborgarna, medan friskolor kan drivas av föreningar, stiftelser och bolag där uppgifter om verksamheten förblir "hemliga". Huvudmannaskapet får här en avgörande betydelse för hur verksamheten drivs. Skolinspektionen har att korrigera när något går fel, vilket måste innebära ett omfattande arbete. I värsta fall kan verksamheter gått i oönskad riktning under lång tid och bli svåra att komma till rätta med.

Eftersom skolverksamheten bedrivs med skattemedel och ska vara framåtsyftande för vidareutbildning och arbetsmarknad, borde väl skolan ändå vara likvärdig för alla? Inte bara sägas försöka att vara det?

Vårdnadshavare med egna erfarenheter av svensk skolgång har större möjligheter att göra optimala val för sina barn, medan andra inte har det. Då tänker jag främst på invandrade familjer som inte är införstådda med vare sig skolsystem eller arbetsmarknadens villkor, och som väljer en "egen" förskola eller friskola som drivs av landsmän, på det egna modersmålet och med traditionstänkande från det tidigare hemlandet.
     Språkutvecklingen för vuxna börjar inte på SFI för alla. För vårdnadshavare med barn i förskole- och skolåldern borde den få sin självklara start tillsammans med barnen.

Barnens skolgång får i olyckliga fall konsekvensen att tillgången till "det svenska"  blir förbehållet de redan införstådda medan andra "tar det säkra före det osäkra" och skriver in sina barn i svensk friskola, med normer, värderingar och traditioner som starkt skiljer sig från svensk lagstiftning och traditioner i värsta fall.

Om tanken med skolgången i Sverige är att utbilda kommande generationer inför en framtida arbetsmarknad, så är det väl ändå anmärkningsvärt att barn redan från sexårsåldern riskerar en ojämlik skolgång  beroende på vårdnadshavarens bakgrund (inte bara av socioekonomiska skäl!), självförtroende och framtidstro.

Så, istället för att ha en myndighet som ska överblicka , korrigera och avsluta de många olika verksamhetsformerna - gör lika från början. Sträva inte efter likvärdighet och jämlikhet. Skapa detta istället! En politisk uppgift för den som vågar, orkar och vill.

En enkel väg att gå , om än förenat med mycket arbete , är att förstatliga skolväsendet, avskaffa hemlighetsmakeriet och förhindra genom styrdokumenten tillkortakommanden och missuppfattningar. Svenska språket är den självklara utgångspunkten (för både barn och vuxna) för samhörighet och dialog genom skolans försorg för dem som ska växa och leva i det svenska samhället. Se över formerna för tilldelning av medel (skolpeng/annat sätt) och verka för en närhetsprincip för barnens bästa. Pedagogiska spörsmål hanteras av skolledning och pedagoger,  på jämlika mandat över hela landet.

 Svensk förskola och skola ska vara den naturliga och självklara punkten för dialog,  gemenskap och delaktighet.  För den som växer i språket och tillit till  samhället finns inte rädsla för något främmande och hotfullt. Det handlar inte om att bli berövad sin identitet, sitt ursprung. Det handlar om möjligheten och förmågan att utveckla den i ett nytt sammanhang, i ett nytt land. 

Med andra ord: återta ledningen av det framtidskapital som barnen utgör inför en  kommande arbetsmarknad och avskaffa den segregation som skolväsendet idag gör sig skyldigt till!
 

Man får passa sig när man sticker ut!
Kanske får man ändå kalla det för en bedrift när man fortfarande, efter 23 år, är ett avskytt objekt genom sin produkt, debattboken "De övergivnas armé - en bok om rollspel" (Norstedts, 1997). Medförfattaren, Björn Sjöstedt, har genom åren beskrivits som min "sidekick" och har därför -trots att påståendet är felaktigt- förskonats från de uppdämda känslor som boken väckte och som kom att leda till en inledningsvis utsatt tillvaro för min egen del, som författare.

Bokens tillkomst har sin utgångspunkt i en genomgång och analys av innehåll och metoder i den nya hobby för barn och unga som hette (och fortfarande heter) rollspel och lajv. På samma sätt som jag och min kollega under vår yrkesverksamma tid som konstnär och pedagog, anlitade av bl a dåvarande Barnmiljörådet och inköpsavdelningar på ett av våra största varuhus, intresserade oss för hur leksakskoncept utvecklades i formgivning och begreppsvärldar under 1980-90 -talet, liksom också barns lekbeteende, så kom den framväxande rollspelshobbyn också att bli ett intressant område att studera. Inte konstigt egentligen för personer med vår yrkesmässiga bakgrund: professionellt arbete med frågor om barnkultur.

För att göra en lång historia kort: boken var en av de första böckerna som piratkopierades - i två versioner. Den ena i original med omslag, den andra som redigerat worddokument med förvanskat innehåll, dessutom ( vilken möda, vilket jobb!). Det blev en uppgift, en kostsam sådan, för förlaget och Svenska Förläggareföreningen att få bort den från Geocities server i USA. Polisen hade då inte tekniska möjligheter att vidta åtgärder, men självklart anmäldes händelsen.

Den framväxande ungdomsorganisationen för rollspelare kom att bli landets största med många miljoner i statsbidrag. Att författaren på uppmaning från representanter inom rörelsen skulle bli av med förtjänst på sin bok, och att hon skulle kartläggas och till och med önskas skjuten, var inget som på något djupare sätt berörde ledningen för den bidragande Ungdomsstyrelsen. Eftersom innehållet och kommentarern i boken högljutt och bestämt hänfördes till moralpanikens välkända och fruktade skamvrå, blev situationen i arbete och vardag av ett minst sagt påfrestande slag. På nätet kunde vi följa rekommendationer om att boken skulle stjälas från Akademibokhandeln och från bibliotek. Eftersom det uttrycktes tankar kring att eliminera den kvinnliga författaren, bistod polisen oss med sin närvaro under våra föreläsningar.

Den som googlar på bokens titel, eller på mitt namn, hittar tonläget på recensioner och sypunkter. Aftonbladets kulturkommentator då var en av de första som recenserade boken. Vi hade svårt att få grepp om hans synpunkter och kontaktade honom därför för att få klarhet. Men det blev svårt, eftersom det var hans spelande son som skrivi recensionen i hans namn. Wikipedia har vi givit upp för länge sedan, eftersom "någon" redigerar våra rättelser, och då inte till vår fördel.

Det tog oss 10 år att studera spelkoncept (svenska och amerikanska främst), delta som observatörer på mässor och konvent, följa utvecklingen på lajvområdet (är ju dramapedagog, så det fanns mycket som var intressant), diskutera med spelare och föräldrar till spelare. Oåtkomliga och ovilliga till dialog var däremot organisationens och branschens företrädare.

Hur som helst, boken blev berömd på et oväntat sätt. Innehåll och "lek"-/spelbeteende är nu förlagt till nätspel och inte lika utsatt för klåfingrig insyn och kulturdebatt. Det är den nya barn- och ungdomskulturens arena, den som vuxna i alla tider uppmanats att hålla sig borta ifrån. Branschintressen vs moralpaniker...

När nu nästa bok, med titeln "Medan hon dör", som är av ett helt annat slag och där jag står som ensam författare, publiceras är det bara att hoppas att mina tidigare, kränkta nätföljare inte ttor att det är min död  det handlar om. Det är min mammas. Och det är på riktigt.

Den som eventuellt blivit nyfiken på vad som orsakat en flera decennier lång indignation genom boken "De övergivnas armé" kan köpa den direkt av mig för 60 kr. Jag har sparat några ex. Uppenbarligen en raritet.