bkpam2134409_9107f6d75367467ab2bf883791ac105e

2017

20171229_141946 20171229_141946

Så här i skarven mellan år och terminer är det läge att sortera i lådor och skåp. Så många planeringsdokument, så mycket byråkratisk administration som endast haft en kortvarig livslängd och så -utvärderingar...

Driven av prestationskravens fartblindhet kan det vara lätt att rusa förbi den faktiska innebörden av utvärderingar, trots att just dessa ska vara vägledande för det fortsatta arbetet och trots att de nog är den ärligate responsen på hur arbetsinsatsen tagits emot av dem som allting kretsar kring: eleverna.

I en mapp märkt "6A" hittar jag en klassuppsättning med utvärderingar som nu - några år senare-  gör mig både glad och rörd. Varför först nu? Jag minns inte att jag blev särskilt berörd när jag fick dem i mitt fack i lärarkorridoren. Kanske var jag för upptagen av att skapa en överblick och inte av att läsa synpunkterna lite mer ingående? En typisk pedagogsituation, om du frågar mig. Därför bläddrar jag nu igenom mapp efter mapp som jag sparat, innan jag bestämmer om jag ska slänga dem eftersom de idag inte har någon relevans för mig i just de klasserna. 


Men så inser jag att det som eleverna ger uttryck för, att det är roligt att lära på nytt sätt, att dramaunderivsningen i kommunikation och relationsbygge känns lustfyllt och betydelsefullt, att upplevelsepedagogik (learning by doing) är ett sätt att tillämpa språkkunskaper i en utvidgad form, realiserbar utanför bok och skärm. Fysisk samvaro, ögonkontakt, samtals- och lyssnarteknik, respektfullt förhållningssätt, problemlösning...

 

När jag nu, efter avslutad anställning, tar del av utvärderingar av olika slag slås jag av att undervisningen i drama i enlighet med läroplanens intentioner på olika områden är ett utmärkt pedagogiskt verktyg. Men underskattat. Som dramapedagog under drygt trettio år har jag mötts av skepsis från såväl klasslärare som skolledare. Rädslan för att ämnestillämpningen genom drama skulle stjäla tid från annan klassrumsundervisning har varit uppenbar. Något flummigt? En tidstjuv?  Mina uppdrag i skolans värld stavades länge tillfälliga projekt.

Det var först som skolledare som jag hade fördel av min pedagogiska bakgrund. På riktigt, som jag ser det. Genom att "ingripa" i klasser med "störnings"- och mobbningsproblem blev det gruppinriktade, upplevelsepedagogiska arbetssättet något självklart, naturligt. Berörda medarbetare blev delaktiga i gruppens utveckling, vilket kunde avläsas i undervisningssituationen i klassrummet.

Även elever med koncentrationssvårigheter -eller allmänt trötta- kunde med hjälp av dramaarbetet få den typ av avslappning och motivation som klassläraren gjordes uppmärksam på.

Dramapedagogik som kompletterande förhållningssätt i undervisningen borde vara ett självklart ämne i lärarutbildningen.

Om du frågar mig.


 

Läs hela inlägget »

Utan att ha något som helst vetenskapligt underlag i ämnet bus tillåter jag mig att filosofera på egen hand i detta fascinerande ämne. För det måste man väl ändå ha rätt till?

När det gäller bus kan man säga att kärt barn har många namn: pojkstreck (flickstreck finns inte än mig veterligen), rackartyg, dumheter, jävulskap, jävla påhitt,... 

Dessa ord förekommer oftast när det gäller det " riktigt unga buset". Nästa nivå  -"ungdomsbuset"- benämns ibland också pojkstreck, såvida tilltagen inte klart och tydligt, och på ett för allmänheten upprörande sätt, överskrider gränsen för kriminell handling. Då är ju risken stor att man straffas hårdare än med en åthutning, eftersom man är straffmyndig vid femton års ålder. 
Någon vuxennivå för bus finns inte. Man åker dit direkt om överträdelser mot ordningsstadga och lag har begåtts. Inte ens om förklaringen är att man ju varit alkoholpåverkad vid överträdelsen hjälper. Då blir det istället dubbelt värre.

Gränsdragningen mellan bus, pojkstreck, civil olydnad, vandalism och kriminell handling kan för den oinvigde upplevas som obestämd, luddig. Men gränsöverskridande handlingar, de som strider mot våra samhälleliga normer och värderingar och sådana som utmanar vårt förhållningssätt till desamma, förtjänar ändå att belysas från busens perspektiv också, tycker jag.


 

Idéinnehåll och kreativitet.

Redan i tidig ålder kan man få uppleva avskildhetens tänkarhörna, även kallad skamvrå. Senare i livet kan det kallas rums-/husarrest och i extremfallet cell. Det inträffar när buset får konsekvenser. Den idé som man genomfört med uttänkta strategier och stor kreativ tankemöda har visserligen fått önskad effekt på dem eller den som drabbats, men som utförare kan man få en tids ensamtillvaro, vilken antingen kan leda till insikten om trista konsekvenser för egen del eller till nya kreativa idéer efter avtjänad tillrättavisning. Allt hänger ju på vem man är och vad man vill. Och inte vill.

Till exempel kan det vara så att man inte vill att kompisen ska ha de där fina gympadojorna som man själv så länge eftertraktat utan gehör hos föräldrar. Då kan det bli till en skönhetsupplevelse och mäktig tillfredsställlse att gömma undan den ena -eller båda!- skorna för kompisen, exempelvis i gymnastiksalens omklädningsrum. Helst ska det hela ske utan vittnen, eller också tillsammans med någon annan som förstår behovet och glädjen av att kunna sabotera utan att bli upptäckt. Ibland blir man dessvärre avslöjad och det är då ensamtillvaron inträder.


Andra exempel kan vara snatteri i närbutiken, hot om våld mot kompis -även kallat "våld på skoj"- lite rån mot jämnårig eller yngre (också kallat "våld på skoj" ibland), stenkastning på bilar, bussar och tåg, fixa bilbrand, bära vapen fast man inte får (oskuldsfullt pojkstreck/missförstånd), väskryckning och misshandel av något slag. 

Om man har haft möjlighet att utveckla sin kreativitet och sin strategiska förmåga kan mna som vuxen nå viss framgång med vuxenbuset bedrägeri, till exempel. Idén här är densamma som i barnbuset, nämligen att få det man vill ha för att kunna göra vad andra gör, eller för att kunna få göra sådant som andra bara kan drömma om att få göra. 

 

Strategi och estetik

Läs hela inlägget »

Vissa saker sitter djupt, så djupt att händelser från barndomen ännu inte i vuxen ålder har hunnit frigöra sig. Jag tänker på t ex  idel besvikelser när det kommer till presenter, julklappar, betyg i skolan, och senare löneförhöjningar... Sånt som man så innerligt önskat och tyckt sig ha förtjäna -men som uteblev.

Så småningom, med stigande ålder och visdom, fick man lov att lära sig att den sorg och besvikelse, som andra åsamkat det lilla barnet, antingen var uttryck för orättvisa eller -ännu värre- avundsjuka. 

Må så vara, orsaken blir inte det avgörande i första hand. Det är känslan av förlust, av utebliven tillfredsställelse och bekräftelse som de egna förväntningarna närt i dagdrömmar och uttalade önskningar som sätter spår. 

Leksakspianot, det röda med målade svarta tangenter på de skrällande, ostämda vita i två och en halv oktav, var en jul en förväntan och ett uttalat behov. Ingen i den närmaste vuxna omgivningen kunde ha undgått detta. Och ändå: det klingande paketet under granen tilldelades den förtjusta kusinen efter släktens ymniga julbord. Det fanns inte utrymme att visa missunsamhet, särskilt inte när kusinen blev så glad och då hennes glädje smittade av sig på de vuxna som applåderade av delad förtjusning.  Medan klumpen i halsen växte trängdes tårarna i ögonvrårna utan att rinna över. Det hett åtrådda leksakspianot hade sorgligt nog gjort kusinen lycklig.

Att ens kommentera besvikelsen över julklappen som uteblev var helt uteslutet. En sådan sorts sorg passade sig inte så länge det fanns barn i Afrika som svalt. Sånt perspektiv måste man ju också ha här i världen. Man fick tygla sin längtan efter lyx. Något rött leksakspiano skulle aldrig någonsin mer stå på önskelistan.

Besvikelser och misstag ger inte sällan möjligheter till kreativa strategier. På så sätt blev det rutin att av sparade slantar köpa något man  gärna själv skulle vilja ha, slå in det fint i paket och lämna till föräldrarna när de hade bemärkelsedag. Eftersom presenten inte passade deras vuxentillvaro, så hamnade den till slut där den hörde hemma. För när önskningar och förväntningar kolliderar med besvikelser, infinner inte sällan möjligheten hos den kreativa att tillämpa färdigheten manipulation.

Känslan av orättvisa -och avundsjuka- i kampen om betyg i skolan kan leda till en livslång frustration. Möjligheten att manipulera sig till goda betyg kan ju ta formen av fusk. Men den metoden är rätt riskabel. Minnet av klasskamraterna som med triumferande leenden högt deklarerade sina betyg inför klassen, och som slöt sig samman i en självutnämnd elitklick, var också de utseendemässigt mest attraktiva. Begåvning och skönhet hörde ihop, absolut. Självkänsla, självförtroende, begåvning och skönhet var oslagbara enheter särskilt när de sammanföll i en och samma individ. Det ställdes krav på att få tillhöra. Den som inte uppfyllde kriterierna kunde åtminstone bli näst bäst eller nästnäst bäst. Betygen och skönheten bestämde grupptillhörigheten. 

Med bittra erfarenheter av att inte passa in, trots klappar i paket och på axeln, riskerar man att bli uppgiven. Motgångar -eller ouppfyllda förväntningar- kan upplevas som snytingar istället för trampoliner att öva självförtroendets saltomortaler på. Att skatta sin egen förmåga i förhållande till sin egen begåvning, sina egna förutsättningar och sitt eget skönhetsideal blir möjligt först när man vågar studsa högre och högre och säkert landa med båda fötterna.

Istället för leksakspiano bör man önska sig en trampolin!


 

Läs hela inlägget »

Det var en gång för längesedan när julafton närmade sig och förväntningarna  på nära gemenskap och tradition fyllde mina tidiga barnaår.

På den tiden gick klockorna sakta och gav ifrån sig ett ticktackande ljud. Vanligtvis låg snötäcket snyggt veckat över land och stad, på åkrar, kyrktorn och balkongräcken.

På själva julafton gick klockorna onödigt långsamt i väntan på Tomtens paketleverans. Hans fullastade släde med gåvor till alla barn som varit snälla under det gångna året lämnade sällan några spår i snön, vilket var ganska märkligt. Men sådan var nu Tomten, en överraskningarnas figur. 

Hela denna väntan hade föregåtts av en genomgripande förberedelse hemma. Mamma och pappa turades om att ha ena foten på jobbet och den andra hemma. Ibland kunde det bli jäktigt, men de lyckades alltid få ihop det till slut. Köksgolv, hallgolv, finrums-  och sovrumsgolv skurades, torkades och bonades med bonvax. Pappa fick oftast uppdraget som "bonare" eftersom han hade uppfunnit en särskild teknik. Kanske var det han som uppfann twisten? Han placerade sig med båda fötterna på bonvaxtrasan, skruvade på höfterna medan han balanserade sin framfart över golvet fäktande med armarna. Innan detta moment hade han varit ute på gården och piskat alla trasmattorna på piskställningen iklädd överrock och mammas volangförkläde. Mattorna fick ligga ihoprullade tills golven fått en respektabel glans och tills julgranen kommit på plats i finrummet. I vår lilla tvårumslägenhet hade den varje år sin givna plats mellan bokhylla och linneskåp.

När julstorstädningen var avklarad var det dags att gå ner i källaren och lyfta wellpappkartongerna med stickigt snöre runtomkring från hyllan närmast taket. Den omisskännliga doften av jul steg ur dessa kartonger: halmbocken som skulle stå under julgranen på den runda mattan av säckväv med broderade granar, tomtar, stjärnor och ännu fler granar, ljushållare att sätta de tunna stearinljusen i på grenarna, halmstjärnan till grantoppen och alla glaskulorna med änglahår som sparats i en särskild kartong. Mina och mammas korghjärtan av vaxat, flätat papper skulle fyllas med hasselnötter.

Mammas väggbonad, som hon gjort som liten, skulle som vanligt fästas över dörren till klädkammaren i hallen. På grå, tunn och blank linneduk var figurer i rött, vaxat papper fästa med klister. Med åren hade de torkat och skrynklat till sig lite, men varje år rätades de ut och fästes med nytt klister som gav en särskild doft ifrån sig. Vackra, noggrant broderade juldukar från mammas barndom stärktes, ströks och placerades ut på givna ställen i vår julscenografi.


Ett måste på julbordet var -förutom skinkan, dopp i grytan och lutfisken- den hemgjorda sillsalladen. "Jag skulle kunna nöja mig med bara den", som mamma återkommande sa. Pappa höll inte med. Inte jag heller. Svagdrickan, som burits hem i en träkagge och förvarades på balkongen för att hålla sig kall, hälldes på kanna för den som ville ha. Julaftonens höjdpunkt för min del var en 33 cl flaska med julmust. Fin etikett och röd kapsyl gav en känsla av högtidens allvar. 

Detta allvar hade också tagit sig formen av julkrubba i finrummet. En nedärvd krubba med något kantstötta keramikkameler och vise män, men en välbevarad Josef, Maria och Jesusbarnet, lystes upp på fönsterbrädan under en väl bevarad halmstjärna som hängt i fönstret sedan första advent. På en bricka med fint prydnadsgräs, sått på fuktad bomull och lite strödd sand här och där, arrangerades påminnelsen om julens allvar. Detta ackompanjerades av julsånger, gudstjänster och särskilda julprogram på radion (Stockholm-Motala). Men lite spralligare tongångar fanns förstås också. Tomtens ankomst var ju på allvar. Jag minns att jag tyckte att det var svårt att avgöra vad som var allvarligast, Jesus eller Tomten.

Eftersom köpkraften inte var lika stark som den är idag hos de flesta familjer och då snabblån var något fullständigt okänt som metod att försäkra sig om julglädje, så minns jag istället alla förberedelserna som det viktigaste. Iordningställande, karakteristiska dofter, synintryck och närvaro (om inte pappa skulle ha nattjänstgöring) med familj och släkt. Alla sagostunder i vuxnas knä eller i soffhörn med blicken fäst på halmstjärnan i fönstret på kvällen... Alla berättelser om pappas jular i snöiga Norrland där Tomten sades bo... De stegrande förväntningarna inför Tomtens paket till mig och om hur det skulle gå för Jesusbarnet...

Idag, när tiden går fortare och ljuset från digitalt lysande urtavlor ljudlöst smyger sig på, kan jag tacksamt vårda minnet från barndomen av hur det är att vänta, längta och glädjas medan tid är. Året om.
 

Läs hela inlägget »

Det sägs att endast en begränsad del av vår kommunikation är verbal, ca 7-10 procent, medan resten utgörs av kroppsspråk (gester, mimik), tonfall och -antar jag- bildspråk.

Det kan ju vara värdefullt att känna till inför tillskapandet av skolans kommande läroplaner - om procentfördelningen nu står sig. Att den verbala delen av vårt sätt att kommunicera världens alla språk bara skulle nå högst 10 procent, känns snålt tilltaget och redan tillräckligt effektivt. 

Men än finns det att knappa in på!  I vår tid, som närmast tycks rusa ifrån oss med apokaplyptisk dragningskraft, har vi (åtminstone här i landet) börjat finna ett sätt att få så mycket sagt på kortast möjliga tid. Vi har anammat förkortningsspråket som tidsbesparande genvägar för att förklara vad vi menar, för att benämna och tilltala. Tillvänjningen går relativt snabbt, åtminstone bland vuxna människor, kategori folk-i-farten.

En viss eftersläpning får man räkna med när det gäller åldriga personer, som haft för vana att tala i hela meningar och att ge sig tid att t ex uttala namn, till och med dubbelnamn, utan brådska. När det gäller barn och deras kunskapsutveckling har man hittills ansett det viktigt att ge grundläggande färdigheter i att kunna läsa, förstå det man läser och att på ett begripligt sätt både för sig själv och sin omgivning kunna återge innehåll i det man läst. Även här, jämförbart med vår åldrande befolkning men sett från andra hållet, uppstår en eftersläpning eller fördröjning. Den står barnen för, som i skolan kanske ägnar omständligt mycket tid till stavning, läsning och läsförståelse.

Det är väl ändå en tröst att övriga 90-93 procent skulle kunna omfattas av kroppspråk, tonfall och bilder! Det bådar gott för framtiden, så länge det finns människor som behöver kunna förstå varandra på något sätt -utöver förkortningar och ikon-/symbolspråk. Eller kommer vi att få ta del av plötsligt avbrutna gester, stelnade miner och uttonande tonfall? Också?
   Kanske skulle vi kanske ändå kunna nöja oss med den helt nyligen tillägnade lagomgestiken - den med pickande fingertoppar, höj-och sänkbara handleder och stirrande blick?

När det då gäller språkmiljö, den som är kopplad till uppväxtmiljö, torde det vara en angelägen uppgift för landets utbildningsväsende att bestämma sig för ett framtidsperspektiv vad gäller barns och ungdomars vuxenblivande i frågor om empatisk mognad, mellanmänskliga relationer och konstnärlig uttrycksförmåga. 
   Det framtida läroplansarbetet blir då ansvarstyngt när det gäller att ge försäkran om demokratisk delaktighet, begreppsbildning och förståelse -särskilt om medierna rapporterar att:

"Statsminister SL (S) och ledaren UK (M) bekräftar i DN, SvD och DI att den fd ledaren för (M), AKB , och EBT (KD) har utsatts enligt #metoo. Detta meddelar även SR, SVT och TV4Play samt APPEN hashtag MORE."





 

- Spaning pågår.

Läs hela inlägget »

Samtidigt som "metoo"-rörelsen lyfter på locket till det präktiga Sveriges illaluktande, moraliska avloppsbrunnar beskriver Barn-och elevombudsmannen i nyhetsmedia kränkningar av olika slag mot skolelever. Han beskriver samtidigt anmälda händelser mer som "toppen på ett isberg" än som avloppsbrunnar.

På vågen av modet från "metoo"-drabbade är det kanske läge att göra en djupdykning från skolvärldens isberg, "wetoo".

Hela den svenska skolan ska självklart inte misstänkliggöras, men i de fall kränkningar och diskriminering av barn i beroendeställning till vuxna, i ett system som som det medför plikt att delta i under många år av uppväxten, skolplikten, så förtjänar deras röster att bli hörda precis som kränkta kvinnor i "metoo".

Vad görs då för att stärka barns trygghet i skolvärlden? Från politiskt håll är det inte svårt att se avsikterna för att skapa en god skola. Skollagen är en klippa att hålla sig i för att säkra barns kognitiva och sociala utveckling. Krav är tydligt formulerade. Regelverk med ålägganden att följa och myndigheter har tillskapats för att hålla kontrollen för att landet ska ha en jämlik och jämställd skola. Så långt allt gott och väl vad gäller intentionernas väg mot resultat.

Och ändå...
All politisk vilja och handlingskraft, forskning om barn och lärande och myndighetskontroll till trots, upplever idag (och säkert långt tillbaka) elever i svenska skolor kränkningar begångna av skolpersonal. Skillnaden mot andra arbetsplatser är ju att vuxna kan flytta på sig, söka nytt jobb, om de händelsevis inte skulle trivas. Det är inte självklart för barn, såvida de de inte har en vuxen som företräder dem, tror på dem och befriar dem från plikten att fullfölja sina år på en illa fungerande arbetsplats.

"metoo"-drabbade vuxna inom teatern och andra kulturformer adresserar ett kravfyllt önskemål till sina arbetsgivare att inte skydda personer som är förövare och på så sätt tjäna pengar på deras och utsatta kvinnors yrkesvardag i form av publikintäkter, bidrag och annat. Det är bra uttryckt, för samma sak gäller ju faktiskt för skolelever. Varje elev genererar skolpeng som ska driva institutionens verksamhet och deras hemsidor vill, inför föräldrarnas val av skola för sina barn, framstå så förträffliga som möjligt. Skolinspektionens beslut och kommentarer på myndighetens hemsida kan vara graverande när en skola ska hävda sig i konkurrensen med andra. Anklagelser om övergrepp är förgörande för för såväl huvudmän -offentliga och privata- och därför måste skolpengen värnas. Det kan man göra genom en sk tystnadskultur eller genom en normaliserad syn på barn, hur de kan få behandlas och där tillvägagångssätt lätt kan överskrida alla gränser utan att vuxna ställs till svars. 

Jo, ibland -när föräldrar har tilltro till sina barns berättelser och väljer att driva problem vidare - kan det bli både rubriker och skadestånd.

Hur kan jag hävda att det förhåller sig så här? 
Som verksam i skolans värld under en trettioårsperiod, som pedagog, konsult och skolledare har jag bevittnat olämpligt uppträdande från skolpersonal riktat mot elever. Jag har mött elevers frustration när de inte blivit trodda när de klagat hos skolledningen eller att vuxna med makt valt att förminska kränkta elevers upplevelser. Lyckas man inte lugna eleven, så infinner sig föräldrarna. Situationen kan då bli plågsam i en diskussion med anklagelser, försvar, misstro och rena lögner. Efter ett sådant möte är det inte ovanligt att både elev och föräldrar blir en nagel i ögat för verksamheten och det har hänt att kränkningarna från personal har förstärkts ytterligare. 

Elever som utsätts för kränkningar av skolpersonal inför andra klass- och skolkamrater kan  i värsta fall bli lovligt villebråd för mobbning av sina jämnåriga. Sådana exempel finns det gott om. "Barn gör som vuxna gör"... Har aversionerna mot en elev manifesterat sig så att all skuld och skam förväntas bäras av den utsatta eleven, brukar skolflytt med hjälp av föräldrarna bli aktuell eller att eleven börjar skolka, en icke önskvärd utveckling när skolan är som viktigast.  

Händelser som jag som mellanchef upplevt som särskilt upprörande är när personal dragit ner byxorna på småpojkar inför barngruppen -och sedan förnekat tilltaget trots vittnen. Det har handlat om utskällningar från rasande lärare där lågstadiebarn gråtande lämnats därhän i korridorer. Det har också handlat om örfilar, knuffningar och stryk av vuxna karlar som ansett sig ha rätt att gå i självförsvar mot låg- och mellanstadiebarn...  Att utvisa barn ur klassrummet, eller att systematiskt ignorera  dem är andra metoder som nyttjats vid behov. Och det har varit vardag med nedtystad mobbning och ursäkter till föräldrar med sekretessbestämmelser i ryggen. Katalogen kan göras lång, alltför lång.

I den chefsposition jag hade var det självklart att ta upp sådana händelser med högste chef och att ingripa. Deprimerande nog blev det oftast att dra det kortaste strået. Bortförklaringar och ursäkter, dribbling med skuldfrågor som i första hand riktades mot elever och deras föräldrar- allt medan oron att verksamheten skulle få dåligt rykte och personal tvingas sägas upp på grund av indragen skolpeng malde. Konsekvenserna för ett ingripande mot olämplig skolpersonal beskrevs många gånger som rena dödsstöten för verksamheten. Lojalitet påkallades. Lojalitet som gisslandrama, samvetsnöd som skavsår...

Det var aldrig svårt att lämna de arbetsplaser med den moraliska kompass som tillät vuxnas övergrepp och trakasserier mot barn. Kanske hade jag bara otur i valet av arbetsplatser, förhoppningsvis representerar de bara undantagen.

Som pedagogkonsult har jag genom åren kunnat bidra med analyser, handlingsplaner och strategier där ledningspersonal och huvudmän  har vågat tillstå "wetoo".

Att djupdyka i de vatten som omger toppen på isberget är kanske ogörligt. Det mesta är nog redan reglerat i lagar, förordningar och preciserade regelverk. Moral, heder och tolerans är oskattbara kvalitetsnycklar för en lagstadgad verksamhet som ska hålla sig flytande och där barn ska lära sig att göra som pålitliga vuxna.
Nu och i framtiden.

 

-Låt oss kolla djupet på isberget ,nu när vi har hittat toppen!
 

Läs hela inlägget »
20171107_141233 20171107_141233
Revansch? Eller bara en innerlig önskan?
Fördelen med att bli äldre handlar om perspektiv. Ju äldre, desto mer givande att titta bakåt i mitt fall. 
Jag antar att de flesta i mogen ålder ibland ställer sig själva frågan hur livet har gått till och format den varelse man är idag.

Släktforskningsprogram av olika slag har börjat väcka intresse och får spridning i olika medier. Frågor om arv och miljö har länge styrt forskning om hur vi människor utvecklas och kastat vetenskapens ljus över personlighetsutvckling och karaktärsdrag. Inte sällan har resultat redovisats för hur man kunde bli som man blev, när man inte blev som man borde. I det senare fallet är "borde" som bekant styrt av omgivningens norm- och värdesystem. Det i sin tur betyder att det som gått snett skulle kunna få hjälp att rättas till och införlivas i gällande sociala sammanhang med en angelägen omgivnings engagemang och hängivenhet.

Det var så han resonerade, han som en gång transporterades på båt från Alnö till Lunde, från Medelpad till Ångermanland. En tvååring, med sitt genetiska arv och sin sociala miljö i bagaget, som skildes från en stor syskonskara för att som fosterbarn placeras hos ett alkoholtyngt par som krävde lägst ersättning från det allmänna för hans underhåll. Sexårig folkskola inklusive skolk, uppskattad idrottsman, springschas och odygdspåse ledde till sist, i brist på andra val, att han tog värvning som 17-åring. Karriären i Sollefteå tog slut i och med krigsslutet 1945 och efter att ha varit på rymmen i sökandet efter den biologiska pappan. 

Så här såg uppväxtmiljön ut. Var det då arvet som drev honom vidare till flykten från eländet, till studier och mellanmänskliga samhällsuppdrag? Var det arvet som hjälpte honom att ta ställning till de egna upplevelserna och erfarenheterna. Och att kunna omforma, utveckla och tillämpa dem i yrkesutövningen och i det privata samspelet med andra människor? Var det de egna upplevelserna och erfarenheterna som drev honom till okonventionella initiativ -det som idag heter att "tänka utanför boxen"- i arbetet med människor som idag tillskrivs utanförskap och utsatthet, så kallade socialfall, vanartiga ungdomar, fyllon och kriminella?

"Utanför boxen" var ett främmande uttryck under hans yrkesverksamma tid. "Visselblåsare" likaså. Därför blev det tidningsrubriker när han på Långholmen startade en tidningsverksamhet med de intagna  och dessutom filmvisning med efterföljande diskussioner med desamma. Kan det ha varit Filminstitutet som gav möjlighet till hyra av Super8-filmer och en pärm med instruktionsblad om vad filmerna handlade om? Hur som helst; När filmen "Trähästen"  hade premiärvisning inom lås och bom för en liten utvald publik blev rubrikerna "Långholmen lär fångarna att fly " - en rubrik som sköt långt över målet för vad filmverksamheten hade för innehåll och syfte. Så den fortsatte. Det visade sig att den var en bra ventil för både talträngda och frispråkiga intagna (och plitar!) att ge uttryck för känslor och synpunkter.

5-öresdekalen blev, precis som filmvisningsverksamheten, sanktionerad av högsta ledningen -i efterhand. Det vill säga processen var redan igång, idérikedomen omsatt i praktiken med framgångsrikt resultat, så då var väl allt okej, då. 5-öresdekalen var ett sätt för handlarna runt Långholmen att slippa inbrott, vilket hade drabbat dem under en tid. Genom att fästa en dekal med bilden av en 5-öring på ytterdörren visade de att de stöttade internernas verksamhet med 5 öre per intjänad krona. På 50-60 talet var detta en icke föraktlig summa. Information om kampanjen spreds via internernas egen tidning, vilket väl i viss mån bidrog till att intagna på permission undvek att olovligen ta sig in i 5-öresmärkta butiker. Lojalitet, liksom.

Det är för mig okänt hur länge kampanjen pågick, men de pengar som kom in i kombination med tiggeri (idag heter det sponsring) hos bokförlag för att inrätta bibliotek, filmhyra, skönhetsprodukter till kvinnliga intagna med kosmetologinstruktioner från företaget Shantung, krävde ett envist engagemang av en entreprenör utan egenintressen. Jo,resultatet av engagemanget gav näring till ytterligare engagemang och tilltro till människors förmåga. På så vis ett egenintresse.

Nya rubriker blev det den dag då det blev känt att en socialbyråkrat inom dåvarande Social- och Nykterhetsnämndens verksamheter vägrade att inordna sig i det nya systemet där klienter skulle benämnas med personnummer. Kanske var det sekretesskäl som utgjorde de nya direktiven, men för honom kom personnumret i andra hand, förnamn och efternamn i första. Alltid. 

Internt föll inte den rebelliske entreprenörens åsikter i god jord när han klargjorde att de som arbetade närmast de behövande, hjälpsökande på fältet borde ha högre lön än de som var ankrade vid skrivborden. En fråga om professionellt ansvar uppstod. Själv byråkrat med åren hade han svårt att förstå resonemanget om ansvar, inordnade sig men lade samtidigt alltmer tid för "hembesök", som t ex hos "uteliggarna på Högalid".

Som handledare till  lyhörda studenter från Socialhögskolan fick han modet och styrkan att driva sin linje om personligt bemötande. En och annan minns hans övertygelse om att i sin yrkesutövning vara både medmänniska och professionell i mötet med hjälpsökande (idag "utsatta"). Eget "arv och miljö" vägledde honom i övertygelse, vilja och mod.

I denne föregångares, med fötter större än mina, fotspår har jag trampat. Ibland med framgång och ibland vilsen. Jag tror inte att det har med arvet att göra, bara, utan att miljön är så annorlunda idag. Stängsel och murar för gränslösa visselblåsare och rebelliska entreprenörer reser sig myndigt i vår moderna och väl tillrättalagda tid. Arvet förvaltar jag, men i miljön går jag då och då vilse. För vad passar sig att göra? 

Handlingar "utanför boxen" kan antingen belönas eller bestraffas -allt beror på avsikten och vad den omgivande miljön tillåter. Han hade blick för det möjliga och för vad som BORDE vara det tllåtna.

 

 
Läs hela inlägget »

Jag längtar tillbaka till min barndoms Sverige.
Det är kanske omodernt och väl nostalgiskt, men det gör jag. Det innebär inte att jag idag, som vuxen, är missbelåten med samhällsutvecklingen i stort. Men i ett avseende avundas jag inte barns och ungas ständiga exponering vad gäller våld och genuin ondska idag -såväl i verkliga livet som via media och underhållningsvåld.           
                                                                                                                                                                                                                                                                     Pappa Sören och jag, 1956

Låt mig förklara varför
genom att ta mig själv som exempel. Det blir en tillbakablick på ca ett halvt sekel då barndomen ingalunda gick fri från otäckheter, men till skillnad från idag drabbade på ett mer oskuldsfullt sätt. En tid då rädsla utvecklade självbevarelsedrift och eget ansvar. Åtminstone för min del.

Andra världskriget hade fått en ände ett decennium tidigare och en optimistisk framtidssyn genomsyrade tillvaron. Krigets alla avskyvärdheter dominerade inte dagspress eller radiosändningar (tv fick vi 1957 hemma hos oss) och nyanlända svenskar hade fått sin tillflykt hos oss sedan de lämnat hemlandets diktatur bakom sig. Några blev mina klasskamrater så småningom.


Men det från krigsvåld förskonade Sverige kunde inte stoltsera med att vara förskonat från ondska, brott och läskigheter av annat slag. Det fick jag uppleva på nära håll som dotter till en pappa som arbetade på fångvårdsanstalten Långholmens rättspsykiatriska avdelning. Men det var inte hans anställning där som i första hand reglerade min inställning till faror som lurade runt ett barn på den tiden. Det var till exempel Damen i svart, som i fullmånenätter enligt ryktet sågs klänga sig över Skogskyrkogårdens höga stenmur, osagt varför hon gjorde det. Men själva beskrivningen var så kuslig att det inte var värt att fråga varför.

Sedan var det Fula gubben, som beskrevs som en trevlig prick med lömska avsikter. En man med godis som ville locka flickor, sådana som jag, ut i skogen och göra dem illa. Kanske döda dem, rentav. Därför skulle man aldrig, aldrig följa med någon okänd hur mycket godis han än  hade eller hur trevlig han än var. Och man skulle definitivt inte följa med i någon okänd persons bil, då kunde det sluta mycket illa. Sådana nyheter kunde man i sparsam omfattning få tillgång till via löpsedlar och nyhetssändningar på radion och senare via  tv:s enda kanal. 

Pappas arbete med kriminella
präglade i hög grad mina fantasier om vilka risker han utsatte sig själv och sin familj för. Det var till exempel när han skulle bistå vid en förflyttning av en av den tidens värsta brottslingar enligt dagspressens svarta rubriker, Sigvard Thurneman, den fruktade Salaligans ledare. Han skulle förpassas från fängelset till Säters fasta paviljong - en händelse som i mitt barnasinne skulle kunna leda till att jag aldrig skulle få träffa min pappa igen. Eller då flickmördaren Olle Möller också nämndes hemma i samband med med mediarapportering.

Det fanns kvällar då det kunde ringa och banka på dörren till vår lägenhet i hyreshuset. Grannarna höll förmodligen andan när våra sena besökare visade sig vara permitterade intagna som ville "snacka med Sören". Det var skrämmande upplevelser som jag delade med mamma -särskilt om sådant här kunde inträffa när pappa själv var på nattpass. Obehaget avhjälptes i någon mån av den säkerhetskedja som sattes på insidan av vår ytterdörr i kombination med ett titthål. Först långt senare insåg jag hur bräckligt detta skydd var, en säkerhetskedja i fanéren... 
Pappa lärde oss vad vi skulle säga till besökarna i dörrspringan och vi fick numret till polisen. Det har jag inget minne av att vi behövde använda.

På väggarna i mitt hem idag har jag fina porträtt tecknade efter fotografier av mig som liten flicka, utförda av intagna på rättspsykiatriska avdelningen. Vänliga gåvor till min pappa. En annan sida som jag då fick uppleva av de människor som min pappa gick till jobbet för att möta.

De vuxnas beskrivningar av allt fasansfullt som kunde hända om man inte lydde dem, skapade en inre föreställningsvärld av ondskan, och råden för hur man skulle bete sig var ju ganska enkla att följa  eftersom det mesta runtomkring annars var gott. Gott och ont, rätt och fel... det gavs en överskådlighet att rangordna handlingar och klara anvisningar för eget agerande.

I söderförorten, där jag växte upp, var den sociala kontrollen välutvecklad. Det innebar att grannarna, kompisarnas föräldrar, med lätthet kunde tillrättavisa mig och skvallra för föräldrarna om jag gjort något opassande eller otillåtet. Det värsta som kunde hända var tillsägelse inom hemmets lyckta dörrar och spända, men snabbt övergående leenden mellan de vuxna. Tillättavisarna och de tillrättavisade. För mina missgärningar sågs naturligtvis som en brist i min uppfostran och drabbade mina föräldrar på ett pinsamt genant sätt. Vid andra tillfällen kunde det vara mina föräldrar som fick stå för tillrättavisningar. På detta sätt hölls man under kontroll under en stor del av uppväxten. Normer och värderingar om hur man skulle uppföra sig var vedertaget allmängods. En hemanmärkning från skolan kunde av många upplevas som helt förkrossande.

Var det bra eller dåligt?
Så här i efterhand kan jag inte låta bli att betrakta den kollektiva fostran utifrån dåtidens gängse normer och värderingar som god. Auktoritära vuxenövergrepp lät förvisso också låta höra av sig lite här och där och många barn for illa av detta, då som nu. Vuxenvärlden fick i många fall triumfera med maktfullkomliga metoder som idag är bannlysta i lag. Aga, inlåsningar, särbehandling...

Med egna upplevelser från en annan tid
i kombination med att vara resenär i samhällsutvecklingen så här långt, har jag först när jag tittar bakåt upptäckt vad som drivit mig i mina yrkesval. Det är tron på varje människas eget ansvar mot sig själv och mot andra -och att det det faktiskt är möjligt att betvinga rädsla och misstro. Och att ensam ibland kan vara stark, men inte alltid. Det har lett mig till att som pedagog arbeta med barn och vuxna i generationsövergripande verksamheter som skolledare i grundskolan, projektledare i brottsförebyggande arbete i skolan, som stödperson inom Brottsofferjouren, som övervakare och projektledare inom kriminalvården/Röda Korset, föreläsare och utbildare inom förskola och skola, utbildning av närpoliser och befälsutbildning i polisorganisationen och författare. I alla sammanhang har inriktningen varit bemötande människor emellan oavsett titel, ålder eller andra etikettsliknande beteckningar.

Det är en rik katalog av upplevelser
som jag fått möjlighet fylla på min yrkesbana. Nu är jag farmor till små barn och följer med nyfikenhet deras upplevelser av världen och livet. Det ställer större krav idag att förstå sammanhang och att känna delaktighet, eftersom det lokala perspektivet i min barndoms söderförort idag har växt till en global arena med allt som ska sorteras, bearbetas och tas ställning till. Det gäller inte minst vår tids oroligheter runt om i världen där vuxna som förebilder och rådgivare har blivit allt suddigare i konturerna och där min barndoms förort har smittats med misstro och rädsla människor emellan. Vuxna som inte vågar tillrättavisa för att riskera att kränka, en social kontroll utifrån lättbegripliga gemensamma normer och värderingar...

Men vi har ju val att göra,
tänker jag. Men vad vet vi om varandra på vår nätomslutna, globala arena? I kraft av ålder, erfarenhet och nyfikenhet deltar jag i samtal där vi kan rådgöra med varandra och där barn inte ska behöva leva i tron att clowner är onda.








 

Läs hela inlägget »

Det är kompetensutveckling kring ämnet mobbning, om hur man hanterar uppkomna situationer och hur man kan arbeta förebyggande mot kränkningar av olika slag.

Platsen är en grundskola och ett lärararbetslag utgör deltagarna. Skolledningen är stundvis med liksom representanter för elevhälsan.

Utbildningsdagen har föregåtts av inläsning av skolans likabehandlingsplan  och ett besök av mig under en dag. Jag har rört mig runt i byggnader och på skolgård, men av störst intresse har personalrum och lärararbetsrum varit.

Fokus på vuxna också.

Intresset för utbildningsdagen hade växt fram efter beslut från skolledningen att skolan behövde en rejäl genomlysning för att komma till rätta med mobbning, skolk och bristande arbetsro på sina håll. Gensvaret från skolpersonalen var väl sisådär, man gjorde ju redan allt man kunde, vissa elever betraktades som oförbätterliga och några hade uppfattningen att det hela bottnade i sådana omfattande samhällsproblem att det var onödigt att ens försöka  åstadkomma förbättringar. Istället hade man försett en del klasser med elevassistans av olika slag. Sådana som skulle ta hand om elever som "utvisades" och vara följare på raster -något som visade sig fungera dåligt eftersom berörda elever inte gillade övervakningen. Såg det som kränkande, utpekande, även om avsikten med det hela var väl motiverad.

Hursomhelst, vi samlas för att göra nya upptäckter på lite oväntade håll. Mina iakttagelser i personalrummen har gett ett bra underlag till att diskutera ett förändringsarbete. Skolan har upprättat en aktuell och tydlig likabehandlingsplan -byggd på elevers uppträdande och tilltag.

Nu närmar vi oss de vuxna som ska verka enligt denna plan.

Vi väljer att arbeta kring situationsexempel som lärarna beskriver. Gruppdiskussioner och gemensamma sammanfattningar beskriver åsiktsskillnader i gruppen. Brister och tillkortakommanden får rovdjursvingar i rummet medan likabehandlingsplanens målsättning och förslag till åtgärder värmer hyllan för dokument.

För att ta oss vidare ur meningsskiljaktigheter, försvarstal och talande tystnad går vi vidare med att gestalta de olika situationer, som gruppen verbalt konfronterats kring, med hjälp av rollspel.

Bland ett antal beskrivna situationer tar vi upp bemötande.

Ett av scenarierna handlar om eleven som ständigt kommer för sent till lektionerna. En av deltagarna vill ikläda sig rollen som eleven, en annan agerar lärare medan övriga är klassen. Tre olikja sätt att bemöta den senkommande inför resten av klassen ledde till upptäckter. Läraren, som spelat elev, beskriver känslosamt sina upplevelser -allt ifrån mobbad (med klassen på lärarens sida) till ignorerad och repekterad.  "Lärarens" upplevelser av sitt agerande är inte lika genomgripande. 

I det efterföljande samtalet kring scenarierna konstaterar gruppen att den utsattes upplevelser är fullt begripliga utifrån de bemötanden som gestaltades. Uppenbart blir hur elever kan uppleva sig mobbade av sina lärare -trots deras i övrigt stora pedagogiska kompetens.
   Olika sådana situationer beskrivs.

Utbildningsdagen sammanfattas i att lärarkollegiet är ense om att de vill arbeta fram ett gemensamt förhållningssätt att bemöta elever i utsatta situationer, att genom kollektivt lärande (fördjupad kompetensutveckling) ge varandra ett sådant stöd att den framarbetade likabehandlingsplanen kan omsättas i praktiken. Det finns en övertygelse om att det går att genomföra förbättringar i den psykosociala arbetsmiljön för både skolpersonal och elever. Man har också blivit uppmärksam på sitt eget beteende, hur bemötande kan forma relationer på gott och ont. Och att ett upprepat beteende av nedlåtande slag mot en och samma människa faktiskt kan uppfattas som kränkning -om än det kommer från skolpersonal.

Det kräver öppenhet, tolerans, mod och inlevelseförmåga att mötas och bemöta. 
En målmedveten envishet som skapar kontinuitet och igenkännande bidrar självklart till god elevhälsa och en för alla god arbetsmiljö.

Mina egna intryck från besöken i personal- och arbetsrum var att det fanns en uttalad hierarkisk ordning i personalgruppen. En dominant klick som hade förmåga att sätta spelregler, ensamvargar som kämpade med egna medel för att åstadkomma resultat och de onåbara som var svåra att uppfatta. Och så fanns de som valde att inte vara tillgängliga för kommentarer. En ganska vanlig personalsammansättning med andra ord. Men när det gäller förhållningssätt i relation till elever och vårdnadshavare är denna spridning inte alltid den bästa. Risken är att man motarbetar varandra, medvetet eller omedvetet. 

När det förekommer utfrysning och kränkningar bland vuxna i verksamheten, som får konsekvenser för arbetet i klassrummen, blir utgångsläget för mobbningsförebyggande arbete ett annat. Liksom arbetsmetoderna.


 

Läs hela inlägget »
Övergång Övergång

Mega är grekiska och betyder stor. Betydelser av senior är till exempel äldre och erfaren.

Jag är alltså en kvinnlig megasenior. Jag har blivit stor, som barnen säger. Själv kallar jag mig vuxen. Och eftersom jag har lyckats bli äldre kan jag hävda min erfarenhet. Både levnadsmässigt och yrkesmässigt, vilket inte är någon dålig kombination.

 Men det är inte alla som ser det så.

Det finns arbetsgivare som -med stöd i statens omtänksamma välfärdspolitik-väljer att betrakta megaseniorer som utslitna som behöver vila lite innan de avgår med livet. Därför avgår de med pension lite innan, för att till slut få ett "eget" liv.

Sedan finns det arbetsgivare som kan betrakta megaseniorer som förbrukade. Att de inte skulle ha mer att tillföra arbetsplatsen på grund av ålder. Som om deras nyfikna vetgirighet, längtan efter fortsatt professionell delaktighet i samhällets tjänst nödvändigtvis måste upphöra på grund av tillryggalagd livslängd.

Kanske hårdrar jag det lite.

Men faktum är att det finns livskraftiga, idérika, kunniga, erfarna och nytänkande megaseniorer som också med perspektivet bakåt är lämpade att tillsammans med barn och unga dela barnperspektivet.

Med kikarsiktet riktat framåt, utåt.


 

Läs hela inlägget »

Sverige 31 september 2017

Till er, mammor, på andra sidan någon gräns i världen!

Jag känner att jag vill höra av mig till dig, för jag gissar att du varje dag, vecka, månad, år tänker på sonen som du lyckades få iväg över gränsen.

Det var ett mödosamt och djärvt tilltag -inte minst det där med att skrapa ihop pengar till hans "resa". För att nu inte tala om din smärtfyllda kärlek att skiljas från honom för att du, som givit honom livet, också vill se honom överleva.

Och, vet du, han klarade det!

Han är här nu, din pojke. Långt uppe i norr på jordklotet, i mitt land som du säkert har hört mycket gott om, har han börjat att finna sig till rätta.

Men det var inte lätt för honom att ta sig hit. Det som har hjälpt honom hela vägen är tanken på dig, han bär dig hela tiden i sitt hjärta.

Jag vill berätta för dig att jag har träffat honom, och du kan vara stolt över ditt barn! Han har visat mig bilder på dig. Jag har mött din blick på mobilers display, hela och sådana med krossat glas efter "resan". Du är viktig, du är vacker.

Han kanske brås på dig, på din kraft och ditt mod?

För han har redan utstått mer än någon infödd vuxen i mitt land, och han har fortfarande modet och viljan att göra dig stolt. Om än på avstånd.
Betala tillbaka genom att lyckas.
Han har stora krav på sig själv.

Du kan vara stolt över att du har utrustat honom med medkänsla, ödmjukhet och artighet. De egenskaperna har överlevt de mest djävulska upplevelser som han har med sig från strapatserna på vägen hit. Kamrater skjutna av gränspolis, någon med självmord som lösning när hopplösheten tagit strypgrepp, transportmedel och metoder så osannolika att det skulle kunna vara skräckfilm. 

Din son får stanna trygg i vårt land. Hans nya land.
Din son vet inte om han får stanna i vårt land. Det land som skulle kunna bli hans.
Det är så det är här. Du har säkert hört, och våndas precis som jag.

Du delar på avstånd hans trygghet eller otrygghet. Väntar på att någon släkting eller granne ska meddela dig att du får låna mobilen för att höra hans röst - en länk mellan längtan och saknad, ett samtal i tro och hopp - kanske någon gång i månaden. Du har gjort vad du har kunnat för ditt barn och för att försöka säkra hans fortsatta levnad.

Jag är också en mamma. Jag har också söner.

Om mitt land hade varit i samma situation som ditt, med krig, terror, förföljelse och fattigdom, så hade jag också gjort allt för att kunna skicka dem i säkerhet. Till välkomnande händer.
Till dig.

Avslutningsvis vill jag berätta att ditt barn har lärt mig så mycket om livet. När vi håller varandra i händerna så är det i en gränslös gemenskap, en tröst i allt svårt, i en övertygelse om att det ska gå bra, i en tillit till framtiden. 

Ungefär så som ditt avsked till honom måste ha sett ut, då för ett par år sedan.



Varmaste hälsningar oss mödrar emellan





 

Läs hela inlägget »
Han kom.
Han såg inte.
Han segnade.


Helst ska man väl bjuda goda exempel  på verksamheter som fått möjlighet att utvecklas tack vare chefer med goda och verksamhetsanpassade ledaregenskaper.

Men ibland kan det vara gott att också fästa uppmärksamheten på det direkt motsatta, det som riskerar att få en verksamhet att närma sig kvävningsdöden.

Därför reflekterar jag här över en av alla sådana händelser som jag i mina olika uppdrag kunnat bevittna.


Verksamheten sökte ny chef
efter en omvälvande etableringsfas. Förväntningarna var höga eftersom behovet av ett insiktsfullt chefs- och ledarskap var stort.  

Efterlängtad, i en utsatt situation, togs han emot och med en karismatisk utstrålning och välformulerade insikter levde han inledningsvis upp till alla de goda kriterier som medarbetarna efterfrågat. Till skillnad från tidigare chefer uppvisade han en lättsam -och till och med raljant- ton med humorinslag som ibland fick några av medarbetarna att skratta medan andra inte kunde tolka skämten. Men skrattade med ändå.

Erfarenhets- och kompetensmässigt fanns inte mer att önska för verksamheten, om man bara litade på hans sätt att visa vägen till framgång. Även chefsrekryteraren hade känt sig övertygad om detta.

Den obligatoriska "smekmånaden" för chefen att inta sin position utsträcktes på hans egen begäran till tre "smekmånader". Anledningen sades vara den oreda som rådde i verksamheten, som han måste analysera och inledningsvis börja åtgärda. 

Tålmodigheten bland medarbetarna började i vissa grupperingar tryta och irritationen i slutna grupper började få fäste. Andra, de mer tålmodiga och anhängare av det nya, karismatiska ledarskapet, fullgjorde med glädje och entusiasm det som ålades dem. Redan under "smekmånadstiden" hade chefen ställt i utsikt att de följsamma skulle komma att belönas lönemässigt. Följsamhet före kompetens, visade det sig senare under chefsperioden som varade ett par år.

De mindre tålmodiga
började delge chefen sitt missnöje, både enskilt och i grupp. Här börjar en intressant -och för en del- och smärtsam period. De som var lätta att identifiera som mycket kompetenta, och tidigare hängivna bygget av verksamheten, fördrevs på olika sätt bort. Andra valde att lämna frivilligt.

Det som samtidgt trasades sönder i verksamheten var den kollegiala samstämmighet som ändå funnits innan den nye chefen tillträdde. Kraften och engagemanget bland arbetstagarna var stort och skulle stärkas ytterligare med "rätt man på rätt plats, chefen.

Av intervjuer med personer på arbetsplatsen framgick en frustration och stor besvikelse över att chefen inte närmare hade satt sig in i verksamheten, än mindre skaffat sig en uppfattning om sina medarbetares kompetens och tankar om att bidra till att vidareutveckla verksamheten. Istället hade man fått en befälhavare som gärna poserade och lät sig applåderas i enskildhet av särskilt lojala medarbetare, de som särskilt skulle belönas.

Här började, av förklarliga skäl, misstro, konkurrens, informellt ledarskap och sjukfrånvaro försätta chefen i bekymmersamma lägen. Inte oväntat segnade resultaten i verksamheten på ett oroväckande sätt. Ekonomiska bekymmer inte minst och inte chefen själv undantagen som för sina insatser löpande byggde på sitt lönekonto.

Rapportering från granskning av verksamheten, i detta enskilda fall i form av resultat och krav på vidtagna åtgärder är "en sorgesam" läsning som Leif GW skulle ha sagt.

Men en stark vilja hos engagerad, stimulerad, motiverad och kompetent personal har med ny kunskap och nya erfarenheter om ledarskapets betydelse fått glädjen tillbaka. Som de numera delar med sin nya chef.

I skolan. 


 

Kommentera gärna:

Läs hela inlägget »

Det går undan nu.

En tillvaro i expressfart för folk i farten, för dem i karriären och för den växande generationen präglar levnadsvillkor och möjligheterna att greppa såväl nuet som framtidsmål. Det gäller att hänga med.

Det är inte svårt att konstatera när man själv tillhör dem som har minnen från en tid då det gick ganska långsamt på många olika sätt, ibland enerverande långsamt för den rastlösa. Men man fick vänta, "ge det tid", "låta saken ha sin gång".
   Denna erfarenhet i mötet med intensiteten i dagens livsföring -åtminstone i västvärlden- kan te sig både frustrerande och lockande.

Frustrerande kan det upplevas när tiden för återhämtning, reflektion, väl genomförd beslutsgång i olika sammanhang och med en hygglig överblick över vardagens alla skiftande händelseförlopp saknas- när man erinrar sig tidsutrymmet från förr.

Lockande kan den höjda pulsen och trycket på upplevelser för dagen framstå. Det finns så många möjligheter inom räckhåll, inspirationskällor för självförverkligande och personlig framgång. Här kan överblick och vidvinkelperspektiv i vissa fall kunna ses som hinder eftersom rusning framåt förutsätter ett visst mått av tunnelseende. 

För den som redan har nått höjdpunkten av självförverkligande och sitter nöjd i sin karriärsits kan det vara farligt lätt att undslippa sig en kommentar som att en del "var bättre förr". Höghastighetsmänniskan kan då gripas av vämjelse över vad som skulle kunna benämnas"moralistiska bakåtsträvare".

För egen del -jag som sitter nöjd med mina erfarenheter från "förr", trygg i min erövrade kompetens och tillfreds med att fortfarande vara utvecklingsbar- är jag försiktig med sådana jämförelser. 

Men när jag idag följer rapporteringen om svårigheter att få kvalificerade lärare (och skolledare?) till skolor runt om i det jag vill kalla höghastighetsland, där tidtabeller, felsökningar, reparationsåtgärder. skadegörelse, lyftprogram och ekonomiskt underhåll är ställda under ständigt återkommande analyser för att hålla tempot på utlagd räls mot framtiden -då kan ja inte låta bli att önska.

Då skulle jag vilja upprätta ett stort antal stationer längs denna räls, perronger där det finns möjligheter till utsikt och där skolklasser och deras ledare kan stiga av för att se sig omkring, smälta intrycken, upptäcka nya formuleringar för att beskriva verkligheten idag och reflektera över olika kommunikationsnät.  Nya frågor, annorlunda svar, tiden att tillgodogöra sig upplevelserna av sina lärdomar och upptäckter...

...att uppleva en känsla av sammanhang.

Kanske skulle de kunna lägga ett stickspår lite intill höghastighetsbanan... om liknelsen tillåts.

Kanske skulle de kunna erövra framtiden med eftertanke och i mötet mellan gammalt, nytt och ännu outforskat med samma framgång som höghastighetståget, som energikrävande rusar efter att nå ljuset i slutet av tunneln.

Kanske skulle tillvaron och växandet då kunna ges horisont i ett vidare perspektiv än bara på den dyrt intjänade semestern...






 

Läs hela inlägget »

En jättelåda med en uppsjö av bitar att sätta samman till något meningsfullt om målbild och passningsbelägenhet finns... 

Vilket utforskande!
Vilka möjligheter!

Jag skulle genast hänge mig åt att bygga någonting, till exempel... en skola! 

Jag börjar med att föreställa mig varför det ska bli just den här skolan som jag ska bygga. Tankarna, de inre bilderna, virvlar glatt omkring när jag föreställer mig ivriga små och halvstora människor som med obegränsad nyfikenhet fantiserar och diskuterar samarbete kring samhällsbyggen, kommunikationsvägar och skönhetsvärden. 

Här föreställer jag mig det tysta rummet för eftertanke, surret i salen där idéer och åsikter går från mun till mun, platsen för glada segerrop vid lyckad upptäckt - och en vrå för att uttrycka missnöje eller för att försjunka en stund i indignation.

Tiden ska antingen rusa eller stå still, precis så som den kan upplevas i hängivna ögonblick när man är något på spåren och närmar sig ett efterlängtat resultat.

I den här skolan byggs framtid.

Inte för någon annan planet än jorden, än så länge, utan för just den plats där de små och halvstora människorna bor. Eftersom de har mer framtid framför sig än jag, som ju har varit vuxen bra länge nu, så tänker jag att de nog har väldigt intressanta idéer om hur saker och ting kan bli. Kan få bli. Ska bli.

När tankarna har virvlat färdigt för min inre syn, och jag tittar ner i min legolåda, dalar plötsligt entusiasmen och misstron tar vid. För är det något man verkligen har prövat på här i vårt land, så är det att växelvis forma och omforma skola. Att släppa loss små och halvstora människors tankar, frågor, idéer och visioner har så många gånger lett till en enda röra. För de vuxna.

För de små och halvstora människorna behöver ju ledas av erfarna och kunniga vuxna. Och de vet precis vad som ska gälla när man bygger framtid. De har planer och scheman lagda minut för minut och de måste ibland slita hårt för att fösa de unga människorna mot redan fastställda resultatkrav.

För framtidens skull.

Jag lämnar motvilligt min legolåda med färgglada, mångsidiga, olika stora byggbitar och försöker föreställa mig mina flersidiga tankar i en redan befintlig form. En mer ordnad sådan. En i detalj färdigstrukturerad miljö med tydliga avgränsningar och schematekniska finesser. 

Jag gör mitt bästa för att behålla min ursprungliga, expansiva tanke på den röra av möjligheter som behövs för framtidsbygget. Men mötet mellan de små och halvstora idéerna och frågeställningarna stöter på hinder i den färdigställda formen. Väggarna är för höga, till och med så höga att de hindrar nyfikenheten att få slänga en blick över kanten till nästa rum, och nästa, och nästa...

Den mer iordningställda formen tämjer mina vilda, lustfyllda tankar, så jag tar några färgglada, mångsidiga och olika stora byggbitar ur min legolåda och häller dem istället i den färdiga formen.

Tänker att jag med nyfikenhet får se framtiden an.








 

Läs hela inlägget »

Käre, min unge vän!
Om jag bara kunde föreställa mig allt som du har gått igenom... 

Om jag en enda gång i livet varit i närheten av ditt mod och din livsvilja...

Om jag någonsin under mitt långa liv ens varit i närheten av din övertygelse och ödmjukhet...

Då skulle världen ha imponerats!

Du har inte uppnått svensk myndighetsålder än och 
fullgör alla de krav och skyldigheter som landet kräver av dig. Det har du gjort i två år nu. Jag har fäst mig vid dig och din starka vilja. Jag lever med i dina mardrömmar om att kanske inte vara bra nog. Inte duga för det här landet, Sverige. 

Jag delar hopp och förtvivlan med dig, men mest hopp. När de svenska myndigheterna kryper under skinnet på dig, ända in i skelettet, för att avgöra om du verkligen är du, då får vi lov att skratta en stund tillsammans. Men när samma myndigheter inte nöjer sig med vad du ger dem, då slutar vi att skratta.

Vi skulle ju ha träffats. Men du kom inte. Jag ringer dig, men du svarar inte. Jag smsar och får till slut ett svar om hur du mår.

Om jag någonsin under mitt långa liv mått som du beskriver dig nu...

Då hade världen känt medlidande!

Käre, min unge vän, du vet att jag också tillsammans med många andra finns för dig. Myndigheterna också. De som vet att väga människoliv på rättvisande vågar. Låt oss lita på det den kommande veckan... och nästa...

Hör av dig när du orkar och - som vi brukar säga- "ta hand om dig!"


















 

Läs hela inlägget »

Jag tänker på mina asylsökande vänner från Iran och Afghanistan, de som lyckats ta sig hit, åtskilda från föräldrar och syskon. De som riskerade livet för att få behålla det. De som önskas ett fortsatt liv av sina mödrar, som själva i saknad och förhoppningar för sina barns skull kämpar för överlevnad, kvar i "hemlands"misär.

Förhoppningarna ställs till svenska Migrationsverket, de tjänstemän som har att besluta utifrån lagar och regelverk. De som inför mötet med ensamkommande barn har ett utarbetat intervjuunderlag för att "med bästa vilja i världen"

Om jag lever mig in i den intervjusituation mitt underåriga barn skulle kunna hamna i, i ett främmande land, så skulle jag ge vad som helst för att få vara nära när sessionen är över. Visst, god man, juridiskt biträde och tolk är närvarande -men inte en mamma. 

Om man går igenom bifogade intervjuguide (kanske tillämpas den, eller någon snarlik -på rutin?) är det inte svårt att förstå den oro som medföljer barnet efter intervjun. På ett ställe i denna guide ska tjänstemannen föreslå en paus för att själv kunna dra sig tillbaka och tänka igenom vad som sagts, för att efter pausen kunna skapa ytterligare klarhet genom kompletterande frågor om det skulle behövas. Tjänstemannen har strategierna och slutsatserna på sin sida.

Det har inte mina vänner.
Efter en intervju (och det kan bli flera) brottas tankarna med varandra om vad som sagts, vad som förståtts eller missförståtts, om separationen från hemland och förälder varit förgäves, om den påfrestande och riskabla flykten varit att kasta bort sitt liv för ingenting. Tilliten till att något gott väntade framme vid målet var bara en hägring under flykten.

Frågorna virvlar runt nattetid, koncentrationen i vardagen kräver sitt när de varje dag åker långa vägar till sin gymnasieplats för språkträning. Huvudvärk, sömnproblem, gråtattacker, läkarbesök... Tankar på dem de lämnat, känslan av att ha grusat mammas förhoppningar om att få ett liv någon annanstans. Skräcken att skickas till ett land där de blivit födda, men som familjen flytt ifrån. 

Vi pratar om sånt här, mina vänner och jag. 
Jag är ingen professionell stödperson, bara en vän -"lika min mamma", som en av dem brukar säga. Det är en fin känsla att bli betraktad så. Samtidigt blir det en känslomässig balansgång.

Särskilt när det börjar bli dags för skelettillväxtgenomgång. För snart är det dags.

De levnadshistorier som mina vänner, underåriga pojkar, har lämnat i händerna på Migrationsverkets tjänstemän verkar inte duga.
Eller, jo... kanske ändå..? 
Vad säger man, när pojkarna som varit i landet i drygt två år, meddelar att det återstår knän och tänder. Kroppsdelar som en punkt i ett utredningsunderlag. 

Kan man se på knäna om man fyllt arton år? Varför fick jag inte röntga när jag kom?  Varför tror dom inte på mig?

Berättigade frågor, men vad svarar man?

Jag kan inte förklara handläggningens olika turer. Det får proffsen göra. 
Jag kan bara säga att jag finns för dig när du behöver.

Som en mamma, vilken som helst,

 

Läs hela inlägget »

Cv+lönelyft = motiverade och framgångsrika elever!

Det är en uppfattning man kan få när man följer medias något ytliga skolbevakning, frågan om läraryrkets status och hur denna status behöver återupprättas. Efterfrågan på utbildade lärare är idag skriande och i väntan på beslut om statushöjningen måste ju de tomma lärartjänsterna fyllas.

Kidsen måste ju få sin undervisning. Det är lag på det.

Bemanningsföretag har fattat vitsen och tillhandahåller på sina håll både behöriga och obehöriga lärare till en inte föraktlig lön (och bemanningsföretagens egen förmedlingsavgift). Andra åter, som inte har råd att anlita bemanningsföretag, får ibland göra avkall på kravet om behörighet för att anställa lärare.

Kidsen ska ju ha sin undervisning. Det är lag på det. 
Dessutom har de närvaroplikt.

Tillströmningen till Lärarhögskolorna har varit skral på senaste tiden. Ryktet går -inte minst i media- att jobbet som lärare suger. Skolledarnas status talas det inte så ofta om i media, de som är ytterst ansvariga för att kidsen ska få sitt, att Skolinspektionen ska bli nöjd, att föräldrarna är så nöjda att de inte flyttar sina barn till en annan skola och därigenom orsaka att elevpengen går förlorad.

Att anställa lärare är en konst.
Intervjuarbetet och referenserna - och gärna några provlektioner före anställning- är vägledande, men inte avgörande. Det är hållbarheten hos lärarens profession som avgör, och den visar sig över tid - i skolans kretslopp över terminer och skolår. 

Kidsen ska ju ha sin undervisning. Det är lag på det.

Kan lösningen i skolans nationella åtgärdsprogram för bättre måluppfyllelse och ökad motivation hos landets elever alltså stå att finna i pedagogers och skolledares fylligare cv:n och högre löner?  Kan utsikterna till en karriär i skolans värld stå att finna i status och mer pengar i plånboken?

Blir kidsens resultrat bättre då? I så fall vad väntar då statsbudgetens väktare på?

Svensk skolas status i relation till andra länders är ett kärt debattämne. "Skola i världsklass" är ett begrepp att leva upp till. Ibland går det bra, ibland mindre bra och i något fall riktigt dåligt.

Jag, för min del, tror nu inte att lärarstatus hänger på lönen, enbart. Jag tror att lärarflykten från den ena arbetsplatsen till den andra med syfte att höja sin årsinkomst -och samtidigt få det att knyta sig i magen på en skolledning som ska få elevpengen att räcka till- också handlar om en jakt på yrkesstatus. Mer pengar, högre status. en rastlös jakt på social tillfredsställe. Denna statusjakt är inte i första hand kopplad till kidsens framsteg i skolan, den egna lärargärningens kvalitet över ett antal år (innan man ger upp), utan är ett led i längtan att snabbt klättra på en karriärstege som inte är värd namnet på grund av för billigt virke i stegribborna.

Istället tror jag på den sortens status som är kopplad till en yrkesheder, en stolthet över det gensvar lärare får när kidsen gör framsteg tack vare en pedagogisk hängivenhet, en uthållighet på plats där kidsen känner sig sedda, förstådda, trygga -tack vare sin lärare. Sådana kvaliteter framgår sällan i ett cv. 

Istället blir jag lugnad när facktidskrifter från skolans värld presenterar en "älskad lärare", som verkat uthålligt och envist med att förverkliga målen med undervisningen och kidsens självförtroende, där de känt sig sedda, bemötta och trygga.
   Måtte denna lärare se sin karriär som framgångsrik och måtte hon bli mycket väl avlönad!

Intervjuer jag tagit del av har ytterst sällan utgått från upplevelser som lärare delat med sina elever i undervisningssammanhang och som framhålls som kvaliteter i arbetet. Mötet med eleverna och vilka möjligheter den nya anställningen skulle ge tillfälle till att utveckla sådana positiva erfarenheter och arbetssätt har inte direkt stått i centrum. Högskolepoäng, tilläggskurser, tidigare anställningar, specialuppdrag och annat som ska befrämja karriären, den förväntade befordringsgången.
   Kidsens perspektiv på varför den sökande kan ses som en bra lärare riskerar att förbigås.

Kosing och karriär är viktiga förutsättningar för att leda skola och för att vilja jobba där.
Men borde inte kapplöpningen mellan olika arbetsplatser där löneförhandlingarna står i centrum snart upphöra, till förmån för kidsens möjlighet att få kontinuitet i sin vardag, på sin arbetsplats? Kanske närvaroplikt även för lärare? Sisådär tre år, ett stadium åtminstone, och med en anständig lön i förhållande till arbetsuppgiften och en rimlig löneutveckling därtill? För kidsen har väl inte bara blivit en förevändning för oseriösa vuxna att värna sin karriär? Och de flesta skolor betingar ju dessutom ungefär samma arbetsbörda och förpliktelser. 

Kidsen ska få sin undervisning. Det är ju lag på det.

Detta var en grinig reflektion, kanske inte helt rättvisande generellt sett. En del begrepp klingar ibland nedlåtande, tycker ja själv, men samtidigt  används de ju i vardagslag .
Jag tänker då på "kosing" kopplat till "kids". På fint språk heter det ju budget och elever.
Men ordet "karriär"  besitter en sorts strålglans och suktar både stor och liten.









 

Läs hela inlägget »

Hittade denna frågeställning på Facebook. Först passerade den som en harmlös slogan, men så dök den upp igen i mitt medvetande som en påtvingad provokation, som söker ett svar eller åtminstone en reflektion. För frågan har så många bottnar att det blir till en utmaning att veta var man ska börja.

Men för att ändå göra ett försök.

Jag frågar mig först: vad menas med "vi" och "oss"?
Är det vi alla som har barn i skolan, de som har sin anställning i skolan och eleverna själva? Eller i en någon snävare bemärkelse, enbart anställda (och deras elever)? Skulle det rent av kunna handla om skolan som samhällsinstitution, politiskt styrd med närvaroplikt för elever (i grundskolan), ekonomiska styrmedel och partipolitiska poäng? I den (ständigt) pågående skoldebatten skulle denna fråga -ställd i all sin mångbottnade klurighet- kunna bli ett uppfriskande debattunderlag...

Det skulle vara givande att få möta olika tolkningssätt här, så välkommen att vrida och vända på frågan!

Jag inleder ur en synvinkel:

Låt oss tänka oss att frågan ställs av pedagoger,
att det är de som är "vi" och "oss". Kan man känna sig alltför beskuren i sin yrkesroll, alltför styrd och med osäkra framtidsutsikter? Har man kanske svårt att finna sig i att skolan som institution är en dynamisk inrättning, ständigt stadd i förändring?

Om känslan av bristande möjligheter att få använda sina yrkeskunskaper och utveckla frågor man brinner för, uppstår, ja, då är det inte konstigt om skolan som institution med sitt regelverk, sina lagar och förordningar, sitt ledarskap - och i sämsta fall präglad av egna besparingar och/eller vinstintressen - upplevs som svekfull. Står skolan i första hand som en nationell och likvärdig  garant för elevernas utbildning under professionell ledning, eller har den blivit en marknadsplats för olika intressenter som med ekonomiska argument håller skolsystemet i fasta tyglar och som inte i  första hand är uppriktigt intresserade av PISA-resultat och annan pedagogisk bevakning?

Eller pågår något mittemellan, som kan föranleda osäkerheten i frågan i rubriken ovan?

Låt oss tänka oss att frågan är ett sorts allmänt upprop
inför det kommande valet, till exempel. Vilka skulle då känna sig berörda av att vara "vi" och "oss"?
Och hur har frågan uppstått, just nu?

"Arbetar vi med skolan, eller arbetar skolan med oss?" 





 

Läs hela inlägget »

Han är sjutton, snart arton.
Han blev min vän i somras via sociala medier och vi smsar. En gång har vi fikat, som hastigast. Min vän har varit här i landet i nästan två år. Han har, som man kan säga, gått den långa vägen. Till fots Iran-Turkiet, "båt" Turkiet-Grekland, olika transportsätt vidare genom Europa -bland annat tättstående på ett tåg med andra som söker sig till överlevnad. Medan han berättar om tågfärden associerar jag omedelbart till hitlertysklands tättpackade godståg med "resenärer" till Auschwitz och liknande ställen. Men dom var ju på väg mot utplåning, min vän på väg till överlevnad, om än tättpackad, tänker jag. 

Nu väntar han på svar från Migrationsverket. Han har varit på INTERVJUN, den där viktiga och avgörande. Nattsömnen blir lidande i väntan på svar, huvudvärken har svårt att ge med sig. Den långa vägen till skolan med språkintroduktionen fyller dagsinnehållet, resten är orolig väntan. Under sin tid i Sverige har han som många andra bytt boende några gånger. Nu är det lugnt på den fronten. Han både talar och skriver svenska bra, med tanke på den korta tid han varit i landet och under de förhållanden som han har vistats här. Han är en empatisk och lyhörd ung man, min vän. Lång och stilig med ett leende som liknar ett blygt barns. Han viker inte med blicken, är fokuserd och angelägen om att vi ska ha en bra konversation. Hans mamma kan vara tolt över honom, tänker jag först. Sen säger jag det.

Oron för mamma och de syskon som är kvar i Iran plågar honom extra mycket. Särskilt vid de tillfällen han lyckas få telefonkontakt med sin mamma, som lider och gråter, men som såg till att han med hjälp av ihopsamlade medel ur fattiga fickor kom iväg till ett land som kan ge honom skydd.

Vi byter tröstens ord i våra mobila dialogfönster, vi skickar emojis och försäkran om att vi är vänner imorgon också. Och nästa dag. Min vän är glad och tacksam över de kontakter han har med den sociala service som tillkommer ensamkommande flyktingbarn.  "Dom är svenska", "dom är snälla".  Men väntan på Migrationsverkets svar tömmer honom samtidigt på kraft och livsmod.

Härom kvällen plingar min mobil fram ett sms. Han undrar vad han nu ska göra med sitt liv. Han ska åldersbestämmas. Medicinskt. Hur blir det nu? Blir arton i november, det vet han. Och han har varit i Sverige i ungefär två år. Det vet han också. Nätterna är svåra med alla tankar. Han har hittat ett sätt att dämpa sin oro. Han promenerar. Ibland upp till sex timmar.
"Är ju van att gå. Då kan man tänka mycket. Lång väg till Turkiet att gå".
Men att promenera hjälper bara tillfälligt numera.

Min vän och jag har en fin kontakt (jag har flera liknande). Det är ju inte mycket jag kan bjuda på, annat än att vara tillgänglig via min mobil. Jag kan inte förklara maktens språk, jag kan inte tjäna som byråkratitolk och mina politiska kanaler är obefintliga. Jag kan bara uttrycka förhoppningar, inte ge sådana löften som hela mitt känsloliv skulle vilja vråla ut.

Jag är hjälplöst hjälpsam, skulle man kunna säga.
"Var stark",
"Ha hopp".
"Vi finns för varandra".
"Vi hörs".
Stående fraser i mobilens dialogruta, avslutade med emoji med hjärtan till ögon.

Min vän lider, han är ung och jag är gammal. Eller, han är gammal, påtvingat brådmogen  - med flyktingens alla erfarenheter och en visdom som jag inte någonsin har behövt utveckla. Jag är en nybörjare som försöker begripa.

Idag, hittills, har sms-signalen inte ljudit. 
Jag undrar så hur han har det.






 

Läs hela inlägget »

Jag gör en observation i årskurs 2.
Vi har fått några nyanlända elever till vår skola och lärare önskar mina ögon och min delaktighet i undervisningen för att sedan kunna diskutera lektionsupplägg och annat. 

Jag har ingen fördjupad kunskap om varje enskild elev, utan jag utgår från lärarens sätt att möta hela klassen, hur instruktioner ges, hur klassrumsregler efterföljs, hur turtagning, bemötande och kommunikationen fungerar.

Det är en helt vanlig klass med helt vanliga barn och en helt vanlig "fröken" som nu har halvklassundervisning i svenska. Ena klasshalvan här, den andra på fritids.

Just detta lektionspass tycks handla om enstaviga ord som "bär", "blå", "grön" och annat som har med växter att göra. Samtidgt har ämnet integrerats med bild. Det förstår jag när eleverna får i uppgift att på ett papper rita blåbärsris med färgpenna ("grön") och att lägga till små blåbär("blå") med hjälp av minimala korkar som doppas i fingerfärg. Detta visar sig för många av eleverna vara en riktig prövning i finmotorik. En flicka väljer att måla blåbär med en blå färgpenna. Hon gör det omsorgsfullt och noggrant. Läraren korrigerar henne vad gäller materialvalet och ber flickan att använda korkarna istället. Det "går fortare att stämpla" bären på riset.

I en annan bänk i klassrummet sitter Alexander. Han har kommit nyligen till Sverige, bostadsområdet och klassen. Han kan ganska bra svenska men har inte hunnit "etablera så många kamratkontakter än", enligt läraren. Detta upplever hon som ett litet problem, för "alla ska ju ha nån att vara med". Alexander har inte satt ett enda spår på sitt papper. Inget grönt ris och inga stämplade korkblåbär. Istället halvligger han över bänken och vrider och vänder på en liten träbit. Han gör inget annat väsen av sig än att han stör med att inte göra sin uppgift. Läraren ber honom därför ett par gånger att stoppa undan träbiten och otåligheten i hennes röst får bänkkamraterna att hjälpa till med tillrättavisningen. Då blundar Alexander och med träbiten i ena handen håller han samtidigt för öronen. 

Nu har läraren, kanske tyngd av observationstillfället, fått nog och går därför till eleven och frigör träbiten ur hans hand. Därefter går hon med bestämda steg till sin skrivbordshurts och stoppar träbiten i lådan. "Man måste hörsamma och visa respekt", klargör läraren för barnen. Några fnittrar, andra stämplar färdigt. Alexander har inget att visa när alstren ska samlas in för att sedan sättas upp på klassrumsväggen på temat BÄR. 

När det är dags för rast har barnen bråttom ut.
Utom Alexander. 
Jag sluter upp invid honom i klassrumsdörren och frågar vad det var för pinne han hade haft med sig. Alexander förklarar att han gärna vill ha tillbaka den eftersom den tillhör hans marsvin. Jag får veta att träbiten hade bitmärken från marsvinet. Det var därför den såg så "skräpig" ut. Men det gjorde ingenting, enligt Alexander. Marsvinet som hette Tess var hans bästa vän, och jag fick en detaljerad redogörelse för hur marsvin ska skötas och vad dom ska utfodras med. Dessutom var hans marsvin en alldeles särskild sort: hon var ett virvelmarsvin. På hemvägen skulle han plocka groblad och maskrosblad ("grön") till Tess. Kanske skulle hon också få en större låda att vara i. Han funderade mycket på det. 

Han villeatt jag skulle be "fröken" att han skulle få tillbaka Tesspinnen, eftrsom den var ett sällskap åt honom.

Jag funderade på det uppföljande samtalet med läraren som var planerat till eftermiddagen. Kanske skulle jag föreslå att marsvinspinnen skulle få lite särskild uppmärksamhet när den lyftes ur hennes hurtslåda och samtidigt ge Alexnder den uppmärksamhet som han som marsvinsexpert förtjänade. 

Det skulle då också kunna ske på en svensklektion (var annars?) inför en lärare som kunde få nya, egna temaidéer med hjälp av sina specialkunniga elever och inför klasskamrater som inte fnittrade medan dom lydigt stämplade blåbär.



 

Läs hela inlägget »

Man pratar idag i abstrakta termer om våra barn och deras möjligheter att tillgodogöra sig utbildning. Populära uttryck är "utanförskap", "socioeko-nomisk utsatthet", "segregation"... Detta gäller t ex i de fall där skolor uppvisar dåliga, mätbara resultat i jämförelse med områden som präglas av "tillhörighet", "välstånd" och "framgångsfaktorer". Och utifrån detta byggs nya politiska strategier för "skolutveckling", "lyft" och "måluppfyllelse".

Men kan man inte med detta nyspråk göra barn och ungdomar en oförsvarlig otjänst genom att utgå ifrån bostadsområden och generella, demografiska beskrivningar? Kan det ibland uppfattas så, att skolor som uppvisar "dåliga resultat" i hög grad kan förklara detta med elevernas klasstillhörighet? Barn till skiftarbetande, arbetslösa eller sjukliga föräldrar? 

Kan slentrianmässiga förklaringar, upprepade i det oändliga, bidra till synen på de barn som bor i ett särskilt område har sämre förutsättningar än andra att bli duktiga i skolan beroende på klasstillhörighet? För visst kan vi väl kalla saker och ting vid även gamla namn såsom att socioekonomisk är detsamma som samhällsklass? Och skulle barns förmåga att utveckla kognitiva färdigheter nödvändighvis ständigt behöva relateras till deras samhälleliga klasstillhörighet? Skulle deras drömmar om en meningsfull framtid vara förpassade till dålig självkänsla relaterade till deras uppväxtmiljö?

Självklart inte.

Låt oss se tillbaka några decennier. Låt oss, som nu tillhör pensionärsgenerationen, minnas hur det en gång var. Det går då inte att bortse ifrån den blixtsnabba samhällsutvecklingen i en nutida jämförelse, främst på teknikens och informationsteknikens områden. Men, ändå.

Låt oss gå så långt tillbaka som till 50- och 60-talet. 

Söderförorten skröt med sina långa, nybyggda hyreshus med tillhörande gårdar, lekparker och cykelställ. Parkering, för dem som hade bil, fick man ordna längs gatorna. Skolan man tillhörde under de första åren låg ungefär trehundra meter från porten där man bodde. Med stigande ålder ökade promenadvägen till skolan och nådde ungefär en kilometer. 

I dessa stolta, nybyggda hyreshus bodde inga familjer med överdådiga ekonomiska resurser. Tvärtom, faktiskt, många gånger. Lägenheterna bestod i genomsnitt av två rum och kök och kunde rymma fyrabarnsfamiljer. Några storslagna lägenheter hade tre rum och kök. Badrum med fönster och badkar, balkong och fint källarförråd var ett nyhetens behag för många.

I slutet av 50-talet och början av 60-talet fick många nya grannar från t ex Italien och Ungern. Många nya, spännande dofter från deras kök med för oss ovanliga kryddor spred sig då i trapphusen. Nyfikenheten och de nya bekantskaperna förenades i skolan och på fritiden. Men i skolan gjordes ingen åtskillnad på oss - såvida inget särskilt illa inträffade och eleven placerades i sk obs-klass.

Det var på mellanstadiet som gångvägen blev längre till skolan. Den låg på gränslinjen mellan de stolta hyreshusen och de malliga villorna och radhusen med egna trädgårdar, bärbuskar och fruktträd. De välbärgade. De som säkert hade barn som skulle få fina jobb en gång i tiden. De som säkert hade barn som skulle få de bästa betygen tack vare att de hade föräldrar som hade råd att ha egna hus, till och med.

Men så blev det inte!

Klasstillhörigheten blev inte avgörande, var inte någon enda generell faktor som präglade vår skola. Vi hade läshuvuden. Vi hade viljestarka föräldrar. Vi hade kämpaglöd och bibliotek. Vi hade rättvis och orättvis betygsättning. Vi konkurrerade, mobbade och fjäskade. Och oavsett var vi kom ifrån - om det var från hyreshusen eller villaområdet i vårt skolupptagningsområde - passerade vi de första nio åren med skiftande erfarenheter och olika drömmar om framtiden. 

Skolan kunde av många upplevas som ett helvete, en skärseld som man måste ta sig igenom utan att bli vidbränd. Men den var samtidigt den sammanhållande länken till familjen som såg med allvar på läxor och prov. Inte alla förstås, men i princip. Det fanns inte så mycket som störde samtalet om hur skoldagen hade varit. Utom kanske förälders skiftarbete och sömnbehov olika dagar. Telefonsamtalen kostade pengar redan då, så alltför mycket pratande begränsades. Och det fanns bara en telefon i hushållet, försedd med sladd och kontakt monterad i väggen.Tv kom sent, radion var en viktig informationskälla, dagstidningar likaså.

Föräldrar och andra vårdnadshavare hade inte så många egna flyktvägar för stimulans som dagens. Jo, det kunde vara biobesök, danskväll (med grannen som barnvakt), restaurangbesök någon gång... Vuxna var tillgängliga på gott och ont och inte försvunna i egna tanke- eller pratbubblor via öronsnäckor och skärmar. Kan det ha spelat roll för alla oss som hade läshuvuden i en arbetarklassmiljö (och tjänstemannabarnen i villaområdet)?

Jag vill tro det. Jag vill absolut tro att den närvaro som de representerade både fysiskt, mentalt och emotionellt kunde påverka den egna viljan och kamplusten. Sådant som idag kallas "grit". Och att skolan hade kompetenta lärare som inte gjorde klasskillnad på oss elever, vilket naturligtvis gjorde sitt till. Och så hade vi ju den sociala kontrollen. Vuxna samarbetade. vilket kunde vara jobbigt inte minst under pubertetens frigörelseförsök. Många av barndomsvännerna från hyreshusområdet i söderförorten förverkligade sina drömmar och fick framgång i sina yrken.

Låt oss idag slippa malas sönder i statistikernas och politikernas beskrivningar av alla de negativa tillstånd som drabbar människor från "socioekonomiskt svaga" områden. Låt oss istället utgå från att det överallt vilar resurser som väntar på tillfälle att få växa i förverkligande inför framtiden!

Det är inte bristen på läshuvuden som skapar klasskillnader. Det är synen på möjligheten till utveckling beroende på uppväxtmiljö. Slentrianmässigt framförda fördomar, helt enkelt.

Redan långt tillbaka hette det "skolan är expert på undervisning", "föräldern är expert på sitt barn". Kanske kan man idag göra tillägget vem är "expert på föräldern" -oavsett härkomst, titel, samhällsuppdrag och bankkonto?

Den som ska ge barnet sin hängivna tid och sin egen tilltro till framtiden. Eller är det så att den tid som barn kunde få av vuxna tidigare inte finns för barn idag -trots teknikens utveckling för att underlätta i vardagen?







 

Läs hela inlägget »
Det var på hösten för tio år sen ungefär och det var sen eftermiddag. Det regnade. Arbetsdagen började lida mot sitt slut och jag satt i samtal med en kollega på min expedition när de plötsligt stod i dörröppningen. En nätt kvinna, sannolikt i min egen ålder, halvneg och log med en mun som saknade tänder i överkäken och med en vänligt, vädjande blick. Tätt intill henne stod en liten, spenslig flicka, allvarlig och med stora vaksamma ögon. Kanske var hon i tioårsåldern. Kollegan och jag reste oss genast och bad dem sitta ner i rummet, vi tog i hand och log lite ömsesidigt generat eftersom vi inte kunde varandras språk. 

Min arbetsplats var då en så kallad mångkulturell skola i Stockholm. Med det menades ortens medborgare och övriga invånare som hade ett annat modersmål än svenska och bekände sig till skiftande religioner. Det hörde till vanligheterna att vårdnadshavare dök upp och hade önskemål vad gäller skola, så det var en helt normal situation även denna eftermiddag. Men ändå inte.

Kvinnan och flickan var för mig helt okända, och först genom att ta kontakt med en socialsekreterare, vars namn stod på en handskriven lapp som kvinnan lämnade över, klarnade situationen något. Efter en stunds gemensam väntan anslöt också en tolk som skulle hjälpa oss att hantera den uppkomna situationen på växelvis svenska, dari eller persiska. Jag minns inte vilket nu.
   Det visade sig vara en mormor med sitt barnbarn som flytt från krigets Afghanistan. Flickans föräldrar sades vara döda och övriga släktingar skingrade. Flickan behövde få gå i skolan.  Utan att ha någon närmare kunskap om flyktingar från Afghanistan då (Somalia var mer känt, och många elever kom från Somalia och hade här fint socialt stöd från vuxet nätverk), fick jag rådrum med min chef och socialsekreterare om hur jag skulle göra. Det stod klart att flickan skulle få börja i vår förberedelseklass tillsammans med andra elever som skulle komma in i svenska språket.

Märkliga frågor fick aktualitet: Fick hon vara här? Var hon ett "gömt" barn?  Hade hon varit ett "apatiskt" barn? Hade hon rätt att gå i skolan? Skulle hon "skyddas" på något sätt..?
   Processen hade sin gång och flickan började i förberedelseklass. Det var inte mycket som blev känt för mig om hennes livssituation, fritid eller annat utanför skolan. Det jag visste var att hon kom och flitigt deltog i undervisningen. Efter ett halvår ingick hon till fullo i ordinarie klass. Svenska språket behärskade hon lika väl som de flesta andra flerspråkiga eleverna. Hon fick kompisar och uppträdde som vilken levnadsglad elev som helst i den nya gemenskapen. Det som känts osäkert inledningsvis kring den nya flickan normaliserades och skolarbetet flöt som det skulle. Ett tag.
   Flickan fick uppleva ett svenskt sommarlov och påbörja nästa årskurs när beskedet kom:

Avvisning.
Bort.
Ut.

Jag kan inte återge det kaos som uppstod. Jag kan inte redovisa för alla de myndighetspersoner som hade sagt sitt. Jag fick då veta att mormoderns och flickans asylansökan avslagits en gång tidigare. Jag visste inte att det framkommit att föräldrarna kanske faktiskt levde, men hade velat ge sin dotter ett nytt liv. Jag visste inte hur chockad flickan skulle bli av den försök till räddande lögn som burit henne på flykt, den om att föräldrarna skulle vara döda -men istället var vid liv. Men i ett miserabelt liv i krigets Afghanistan.
   Jag kan beskriva den närmast fysiska smärta jag upplevde när jag tänkte på föräldrarnas och mormoderns desperata försök, att genom offer försöka ge flickan en framtid och ett liv utan krig. 

Så var det dags.

Jag minns att jag satt i skolsköterskans mottagning med flickan uppkrupen i mitt knä. En förpubertal och hittills livfull flicka med nyvunnet självförtroende som nu krampaktigt och skräckfylld klamrade sig fast i mig. Det var jag och hon. Det var bara att vara. Inget att säga. Vad skulle det ha varit? Att allt skulle bli bra?

Vi satt så en hel förmiddag.
Lärare och klasskamrater var olyckliga.
Allt gick så fort.
Vad kunde man göra?

Okunniga och inte fullt informerade om hela proceduren kring avvisningen skyndade vi oss att köpa in en mobiltelefon och kontantkort. Klasskamraterna och några lärare skrev sina e-postadresser för att fortsättninsvis hålla kontakten. Detta lades i en liten blank påse med handtag av rosa snoddar och dekorerad med glittrande fjärilar. 

Jag har förträngt hur vi lösgjorde oss från varandra, hur hennes stela lilla kropp med likblekt ansikte och med rödkantade ögon under svettiga stora hårlockar lämnade mitt knä. Det blev kallt. Och ändå var det en solig vårdag utanför fönstret som stod öppet och släppte in de vardagsljud som fyller en skolgård under rast.

Jag hade haft en mors dotter i mitt knä, en mor som skilts från sin egen mor och dotter i hopp om överlevnad och en framtid i frihet. Maktlöshet och övergivenhet i kombination med ilska och frustration överföll mig där jag satt. Mänskliga rättigheter... Barnkonventionen... Värdegrundsarbetet... planer, planer och åter planer som upprättas i skolan för att ge barn en värdig framtid. Betydelsefullt och meningslöst i en hopplös förening.

Efter en tid blev det tyst från henne. En klasskamrat hade haft den sista kontakten och då fått veta att flickan inte var i Afghanistan, utan i Pakistan. Utan att förstå något av regelverk kring avvisningar och inte heller om olika folkgruppers frivilliga eller ofrivilliga val av boplats, har jag däremot inte svårt att leva mig in i separationer, drömmar, förhoppningar och farhågor som fyller människor på flykt till livet, om så bara till överlevnad till och med. Det är inte heller svårt att leva sig in i den saknad och maktlöshet som drabbar den som avvisas till utgångsläget och kanske något ännu värre.

Och allra värst är det att försöka leva sig in i att jag skulle ha kunnat vara mormodern. I ett helt omvänt perspektiv.

Fortfarande, efter alla dessa år, kommer jag på mig att undra över var hon är nu, flickan som ville ha ett liv och en framtid i Sverige och som under sin korta tid här levde upp till alla förväntningar som ställdes på henne.

Bor hon i Pakistan?
Är hon själv mamma?
Har hon fått utbildning och jobb?
Har hon kvar mobiltelefonen och alla e-postadresser?

Nu, tio år senare, har jag återfått kontakt med några unga människor från Afghanistan. Det har skett via sociala medier. Jag har fått frågan "hej hur mår du" och sedan har det fortsatt. Inte via mitt knä, utan numera på digital väg. Vi har aldrig träffats på annat sätt. Jag är "en röst i natten" för några unga, rädda pojkar som saknar sina mammor.

Sånt är det inte svårt att leva sig in i.

 
Läs hela inlägget »

Nyhetssändning rapporterar om stulna elevdatorer inför skolstarten. Besvikelse bland elever, stora kostnader för skolan. Skolledningen kommenterade eländet och ett par mellanstadieelever intervjuades om hur de kände inför det inträffade. Den ena uttryckte besvikelse över att efterlängtad dator inte fanns på plats medan den andra tillfrågades över den inträffade bristen på arbetsredskapet. Det förväntade svaret hade nog varit svårigheterna att inte ha tillgång till ordbehandlingsprogram eller att kunna söka information. Istället blev repliken: "Då måste man skriva för hand. Det är faktiskt jobbigt. Man blir trött".

Lillsyrran och jag (båda 60 +) tog del av nyheten samtidigt i tv-soffan. Syrran är specialpedagog och min egen bakgrund är skolledare och dramapedagog. Den unge elevens kommentar drabbade oss uppenbarligen, eftersom vi snabbt slängde en blick på varandra, suckade och drog igång jämförelser med vår egen barndoms- och ungdomstid. Vi kände oss synnerligen kompetenta att göra denna minnespromenad, vi som upplevde världen redan innan vi fick en tv-apparat med en kanal i vardagsrummet 1957.

Fastän åldersskillnaden är stor mellan oss, och våra barndomsminnen ligger sparade inom olika intresseområden, så har vi våra minnen av leken, lekkulturen, lekkommunikationen och socialisering genom leken gemensam.

Hon lekte med dockor. Jag gjorde inte det...
Hon bytte bokmärken. Jag skrev "aforismer".
Hon hade tjejkompisar. Jag lekte med killar.
Hon red. Jag var allergisk mot hästar (är fotfarande).
Hon hade långt lockigt hår. Jag hade kort dito.
Hon dansade jazzbalett på Balettakademiden. Jag friidrottade och spelade basket.
Hon tog sånglektioner hos operasångare Sven-Erik Jacobsson. Jag gjorde detsamma.

Trots dessa skillnader var det inte specialaktiviteterna som förenade oss i minnena. Det var uppväxtmiljön i söderförorten, den som var plattformen för oss 50-talister.

- Minns du voltstången. Där kunde man gunga "båt", snurra varv efter varv snabbt i knävecken, göra bakåtvolt och framåtvolt, sätta händerna i backen hängande i knävecken och gå ner handstående...
- Ja, och vi hade ju en voltstång med tre olika höjder... Undrar hur många som vet vad volttång är idag...
-Och hela sandplatån mitt emellan huslängorna... med voltstång, sandlådor, bänkar, gungbräda...
- Ja, men de vanliga gungorna fick man ju gå ner till parken vid mjölkaffären för att gunga på och då måste man ju först ha tillstånd av vuxen för att gå över vägen...
- Minns du alla vresrosbuskar? Dom luktade så himla starkt och gott, röda, rosa och vita...
- ...och när det blev nypon tog vi ut fröna, "klipulvret" och smög oss på kompisar bakifrån och la innanför kragen på dom... Och så gjorde vi ju alla...
- Minns du  tändsticksaskarna, dom små, som vi sparade för att fånga nyckelpigor i från vresrosbuskarna...
- ... och som vi bäddade ner på blad i askarna innan vi släppte dom igen... efter det att vi räknat de svarta prickarna på vingarna..
- Halli-hallå, minns du den leken? Och syltburkarna? Och land och rike..?  Vi kånkade på varandra som syltburkar, vi tränade nog varenda muskel. Den där sandlekparken samlade ju alla oss ungar på gården och leken kunde avbrytas att någon måste gå hem och äta eller så... 
- Och bergen med en klyfta emellan som man kunde slänga sig i lina för att ta sig från det ena till det andra... och minns du bergknallen utanför kompisens port där det liksom var en hylla i berget och man kunde leka affär... Stenar var mynt och löv var sedlar... Tonfall hos "expedit" och "kund" tränade vi bra på. Det var ju bara att gå till mjölkaffären och lyssna på de vuxna.
- Jag minns kälkbacken från sandlekparken ner mot piskställningarna där man piskade sina trasmattor. Och att man fick åka skidor själv genom skogen, bara man sa vart man skulle.

- Himmel, så många detaljer som flyter upp!
- Och så gick vi i skolan på lördagar också, bara halva dagen. Minns du? Då hade man rolig timme och fick ta med nån godisbit.
- Ja, men jag fick gå i hållningsgymnastik en timme på lördagar för att jag hade så dålig handstil...
Syster specialpedagogen tystnar och stirrar på mig ett ögonblick.
-Va? Det måste ha varit före min tid... 

Nyhetssändningen är för länge sedan slut och vi har stängt av tv:n för att försjunka i våra minnen och hur vi upplevde dem då. Lite kaxigt konstaterar vi att vi besitter en livskompetens i kraft av år ålder, men också genom alla de lekupplevelser vi har med oss. Kanske har de format våra yrkesval? Men samtidigt inser vi att världen idag har sikte på nya kompetenser för att utveckla framtiden. 

Ur vårt barndomsperspektiv börjar vi resonera om det inte var bättre förr. Vissa saker, åtminstone. Barn fick vara barn och vuxna fick vara vuxna. Några barnsligare än andra, tack och lov. Men det fanns begränsningar för vad man skulle behöva "ta in", man hann omsätta instruktioner, pröva dem, följa dem, revoltera mot dem utan att ha ett källkritiskt förhållningssätt till information, så där alldeles omedelbart. Rykten och myter fick man växa i, och skolan fick då en alldeles särskild betydelse när det gällde att sprida klarhet.

Det är meningsfullt att bli äldre -inte för att döma sin samtid- för då kan man jämföra saker och ting. Till exempel att barn har samma grundbehov oavsett tidsålder, men att olika tidsåldrar värderar barns behov olika.










 

Läs hela inlägget »
Så hör dom av sig igen, mina älskade barnbarns föräldrar, lika älskade dom.

Det gäller den här gången frågan om barnvakt (igen). Frågan tröttar faktiskt ut mig, inte för att jag är önskad för mina barnbarn. Nej, det är vakttemat jag vänder mig emot.

Sååå många gånger har jag förklarat för de älskade föräldrarna att jag inte ställer upp som vakt åt mina barnbarn. Jag kan tänka mig att de tycker att jag börjar bli provocerande finstilt i kommunkationen. Men det struntar jag i eftersom jag tycker att dom börjar bli tjatiga om sitt vaktande. Men eftersom vi egetligen menar samma sak, nämligen att jag och farfar har möjligheten att ta hand om deras dyrgripar och att de i förtroende låter oss göra det, så kan det vara snubblande nära att lägga just ordet alldeles intill ordet barn. Uppdraget och förtroendet ges mer tyngd då, liksom.

För min del vill jag inte vakta. Tvärtom!
Jag vill dra ut på olika äventyr med mina barnbarn. Det betyder inte nödvändigtvis tivoli, grottforskning eller djungelsafari. Det räcker gott med fantasilandskapen, sådana vi skapar själva, läser om i böcker eller gör egna sagor om, Och när vi gör det finns inga skyddsnät och vakt brukar vara överflödigt, eftersom de inte gärna lämnar mig så länge vi delar stunderna av verklighetsupptäckter och fantasigemenskap.

Jag vill så gärna att vi ska skapa minnesvärda upplevelser tillsammans medan tid är, sådant man kan komma ihåg utan att behöva gå in i smartmobilminnet. Så, när deras föräldrar nu vill överlåta sina älsklingar, så vet de i alla fall att jag inte lägger tyngdpunkten på att vakta dem, att inte hindra dem från annat än rena farligheter.

Vi drar på äventyr, helt enkelt!

Alltså; barnvakt kan väl vara okej för föräldrar som vill vakta sina barn, men att tro att en farmor och farfar skulle nöja sig med det...
Glöm det! 


 
Läs hela inlägget »

Terminsbörjan.

- Vi undrar om du skulle kunna åta dig ett uppdrag hos oss. 
-Jaha?
-Jo, som du säkert känner till så arbetar vi inom skolan med livskunskap, alltså timmar för att jobba med frågor om känslor, mobbning, krishantering, konflikthantering sex-och samlevnad och sånt...

Jag intar beredsskapsställning.

-Jaha?
-Jo, och vi har lagt livskunskap inom ramen för skolans val, alltså motsvarande en timme i veckan. Främst på mellanstadiet.

Nu sätter jag mig ner.

Kvinnan i andra änden fortsätter. (Hon ringer från expeditionen har hon förklarat.)
-Så lärarna har samlat ihop timmarna och lagt dem i arbetsblock, du vet... Så det skulle bli några besök på vår skola, då...
-Jaa?
-För det blir ju lite lite att bara köra en timme i veckan. Om det handlar om mobbning och sånt...

Jag samlar mig till en fråga efter den schematekniska utläggningen.

-Men är det inte sånt som lärarna arbetar med själva i sina klasser? De saker du nämner ingår väl i det normala, fortlöpande arbetet med eleverna?

Hon är tyst ett ögonblick och fortsätter sedan:
-Du får ursäkta, men jag vet inte exakt vad ämnet ska innehålla. Jag har bara blivit ombedd att kontakta dig och höra...  Och vad du kostar, till exempel... Vi har ju andra vi kan ringa, också...

Nu känner jag medlidande med kvinnan som fått det obekväma uppdraget att kontakta mig, så jag frågar:
-Hur fick du kännedom om mig? 
Hon replikerar:
- Jag har bara fått en lista på olika personer av lärarna. Och det står till exempel vad du har gjort... Skolledare, dramapedagog, föreläsare och det... Men inte vad du kostar. Jag har fem till här som jag ska ringa. Är du intresserad eller..?

Nu reser jag mig upp och går omkring medan jag pratar. Ungefär så som jag gör när jag föreläser.
 
-Jag är väldigt intresserad av livskunskap, av hur människor på jorden lever sina liv, av mäniskors erfarenheter under ett långt liv och om sådan levnadsvisdom som jag själv aldrig fått ta del av. Än, åtminstone. För mig är kunskap om livet inget man kan leka charader eller göra övningar om i några schemalagda undervisningsblock. Kunskap om livet får man bara genom att leva det och era mellanstadieelever har ju knappt börjat sina lång liv. Däremot har ju lärarna mer livserfarenhet och kunskap om egna upplevelser att dela med sig av till sina elever och till varandra. Det är väl en bra början på att visa vilket värde det har att ha kunskap om sitt liv? Och det kan man ju göra utan schemalagd tid för det. Eller hur?

Plötsligt är jag rädd att jag börjar låta mästrande, att min gamla skolledarfrustration över alltings systematiska kontroll över tid för mänskligt umgänge ska tränga igenom, så jag säger med blidare tonfall:

-Så, det du frågar mig om är tyvärr för stort för mig att åta mig, Jag är ledsen, men tack för att du ringde.

Artiga "hej då".

Den hemska frågan om "ämnet " livskunskap i skolan triggar igång mig och får mig att föra en inre monolog, en föreläsning utan andra åhörare än jag själv. Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka tanken att jag skulle stå inför mellanstadiebarnen... Skulle jag säga det jag nu tänker? 
Ja, det skulle jag nog. Men det skulle gå på högst en kvart. För sedan ska ju de själva göra jobbet.

"Kunskapen om ditt liv äger du själv. Det spelar ingen roll hur gammal du är när du berättar om vad du vet om dig själv, men en gammal människa har förhoppningsvis hunnit tänka mer över sina upplevelser, sina erfarenheter, än en ung människa.  

Att utveckla livskunskap är att lyssna till andra människor, att se och försöka förstå handlingar och händelseförlopp så länge man lever. Det är vägen till att förstå sig själv -nog så svårt- och andra. Att förstå livet, att kunna  ALLT om det, är en mäktig uppgift. Men om alla människor skulle dela sina upplevelser och erfarenheter så skulle vi kunna få en hygglig bild över livets förutsättningar, uppkomst och utveckling. Här finns det många åsikter om hur det har gått till och hur det ska bli, så då gäller det att lyssna och lära extra noga för att kunna välja hur det stämmer med ens eget liv. 

Att leva är att vara nyfiken, att vilja veta, att känna, att söka... Och då gäller det att lämna plats åt varandra, för varje människa har sin uppgift att komma på saker om sig själv och om andra. 
Låter det självklart? Låter det svårt? 
Vilket som:
Se till att vara nyfiken, se till att vilja veta mer, se till att söka reda på sådant som du har nytta och glädje av... och kom ihåg att lämna plats åt människor nära dig. Om alla här gör det så finns det ju plats för dig också.

Ibland tänker jag på olikheter och likheter. Kommer ni ihåg slogan "Vi gillar olika"?
Tänk om vi skulle skapa en ny slogan? -"Olika gillar lika"!
Men då tänker jag inte på  hur olika vi ser ut, vi  som tillhör människosläktet, utan på vad vi alla behöver som människor. Det kan ni prataa med varandra om sedan , på lektionen i svenska eller so till exempel. Jag gissar att ni kommer  fram till att även om vi är olika, så gillar vi mycket lika. Och då måste det ju räcka till alla. Hur det ska gå till är kanske en fråga i matematiken.

Jag vill ge er en bild som liknelse:
Tänk er fjärilssläktet! Så många olika skönheter som fladdrar omkring och  några -helt olika- slår sig ner på samma blomma för att hämta näring. Vilken vacker syn!
Färgsprakande gör de naturen rik och bidrar -trots sina olikheter i färg och form, precis som vi i människoslaäktet! - till naturens  mirakel.
På vilket sätt?  Det kan vara en fråga för biologitimmarna -eller  kanske filosofi, om ni har det. 

Och ni:
glöm inte att pråla som fjärilar och se till att ni får plats på samma blomma! Det räcker åt alla här, gläds åt att ni är bra och vackra och  -vad ni gör- kom ihåg att berätta det för varandra! Det kan man göra på rasten  eller under en särskild liten stund  som läraren väljer.
Och om ni vill, påminn varandra om det här med fjärilarna!

Lycka till med att skaffa kunskap livet ut!"


När jag lyssnar till min inre röst tänker jag att detta kanske är väl känslosamt för mellanstadiebarn. Men å andra sidan, barn är inte dumma. De är som små seismografer och uppfattar om en vuxen är ärlig och uppriktig. Jag fullföljer mitt tankeexperiment.
 
Jag håller mitt lilla tal för mellanstadiebarnen. Jag gör det gratis (ja, bortsett från det arbete det kostat mig att samla både erfarenhet, kunskap och mod under ett långt liv att göra just detta). Samtidigt slår det mig att varje lärare ju kan hålla sitt eget livskunskapstal på en kvart och följa upp frågeställningar på de vanliga lektionerna. Elevernas frågor om livet blir kunskapsbärande för alla och ryms snnolikt inom läroplanen.

Och tänk, om samma procedur skulle kunna omsättas i kollegiet?










 

Läs hela inlägget »
IMG_4132 IMG_4132

Hej, mamma!

Det är jag, igen. Det var ett tag sen vi skildes åt, jag hem till vardagslivet och du ut i cyberrymden, Vi bestämde ju att vi skulle hålla kontakt via nätet, denna obegripliga och oöverskådliga konstruktion som fick dig att övergå från religiösa funderingar på livet efter detta till tekniska tankeexperiment om hur du via min Facebooksida kunde spridas via satellit runt jorden. Vi diskuterade om det skulle fungera i samma evighet som den religiösa, himmelska evigheten. Kommer du ihåg?

Hur som helst så flimrar du förbi på Facebook ibland, så då vet jag ju var du är. För egen del vistas jag i sensommaren och sammanfattar årets kretslopp via rabatterna, lövträdens skiftningar till gult efter en torr sommar. Förra sommaren förklarade du omständligt (ursäkta att jag säger  att jag tyckte det) hur jorden skulle bearbetas inför och efter blomningstid. Du envisades med att bära runt din blå plastlåda med ogrässticka, handkultivator, handräfsa, sekatör och gummerade trädgårdshandskar.

Du var ganska påfrestande med att kräva min uppmärksamhet i detta odlingsarbete. Jag förespråkade eltrimmer och lite modernare saker, men du framhärdade och påstod att man måste veta vad man gör och varför. Från grunden. Om du bara vsste hur trött jag blev på ditt enträgna undervisande. Önskade dig ibland dit pepparn växer (idag växer chilipepparn bra här, tack vare dig). Men du låtsades aldrig om att du frestade på mitt tålamod. Kanske visste du att din vishet till slut skulle falla i god jord?

Så kommer jag på mig med att släpa runt på din blå plastlåda, med samma innehåll som förra sommaren och med dina gummerade trädgårdshanskar, men inte lika gröna fingrar i dem. Så långt jag kan se hade du en poäng med att gå till grunden med saker och ting. Och det gäller inte bara rabatterna. "Man ska förstå varför man måste göra saker och att fundera över hur man ska göra dem". Det jag kallade -och ibland fortfarande gör- för onödiga omvägar, var för dig den enda raka vägen. Vi skildes åt i många sådana vägkorsningar när jag var ung. Du stod ibland stilla och såg mig vända ryggen till och springa längs mitt eget vägval. Undrar vad du tänkte då. Vi hann aldrig ägna oss åt så detaljerade analyser. Livet flöt ju på...

Nu när du vänt mig ryggen och gjort ditt vägval, snudd på hundra år gammal och ut i
cyberrymden, står jag ibland stilla och tänker. Stjärnklara kvällar, sådana när stjärnbilderna nästan är nåbara, funderar jag på hur du rumsterar därute, med din praktiska visdom. Kanske har du med en blå plastlåda där också och har rymt ur nätet med sådana redskap som krävs för att rita om stjärnbilderna.

För ett halvår sedan, när du skulle lämna jordeliv och rabatter bakom dig, höll jag ditt huvud mellan mina händer. Du minns nog inte det, för du var fullt upptagen med att spurta mot slutmålet. Men när jag satt så, med ditt huvud i mina händer och hörde ditt andfådda flämtande, tänkte jag på kretsloppet igen. Att det var du som för drygt sextio år sedan höll mitt huvud mellan dina händer medan jag gallskrikande lades i startgroparna på väg mot slutmålet.

Nu är det fint att tänka att jag fortfarande är någons barn, en dotter till en mor, även om du numera bara är anträffbar på Facebook.

Vi ses!
Din dotter

Läs hela inlägget »

Många har längtat, andra har bävat.

Ett nytt läsår med två långa terminer tillsammans med kompisar, eller helt utan, tar sin början om några dagar. Allra värst, för att nu fokusera på dessa, är det för dem som kommer ensamma till skolan och förblir ensamma här. De ensamkommande skolbarnen.

Beteckningen ensamkommande har på senare tid mest förknippats med flyktingbarn och ingenting annat. Men att vara ensamkommande relaterar inte till någon särskild människokategori. Man kan komma långväga ifrån och man kan komma från kvarteret intill. Att ta sig fram ensam, att känna sig ensam är en högst individuell upplevelse och ett privat tillstånd. Ett steg värre är det att känna sig helt övergiven, och allra värst att faktiskt vara det.

Det är inte ovanligt att ensamkommande dyker upp för sent till lektionerna till skillnad från klasskompisar som kommer i tropp. Om den ensamme har för vana att göra det återkommande kan protester, tillrättavisningar och ibland till och med utvisning i korridoren förekomma. Den ensamkommande eleven kan tillfälligvis ange besök hos skolsköterskan som skäl för sin sena ankomst eller att ha blivit för sent väckt av föräldrarna. Missat bussen. Sett fel på schemat. Det kan fungera ett tag -om inte variationen av ursäkter blir ständiga upprepningar. I sådana fall kan det hända att den ensamkommande utsätts för misstänksamma kommentarer, gliringar och till och med glåpord. Obetänksamt nog från både vuxna och klasskamrater. Ett försök till kollektiv korrigering, kanske. Eller en provokation för att få fram den verkliga orsaken. 

Den verkliga orsaken har förmodligen etablerat sig redan, främst bland skolkamrater men också i personalrum. Det måste vara nåt fel på den ensamkommande som ständigt ljuger sig fram, skolkar och struntar i läxor. Det är den ensamme eleven det är nåt fel på. Och föräldrarna, troligen. Och var inte syskonen likadana? Dags för elevhälsan och eventuellt åtgärdsprogram. 

Sagt och gjort. Eleven får i uppgift att förändra sitt beteende Med stöd så klart, från både skola och föräldrar. Om ett tag ska detta utvärderas, om förelagda åtgärder har mätbara resultat och att allt är frid och fröjd.

Men det föväntade resultatet uteblir. Nu kommer eleven inte sent längre, utan uteblir helt. Föräldrar till möte. Nya åtgärder och knep för att få eleven till skolan. Orosanmälan till socialen?

I klassrummet och i personalrummet är allt sig likt. Grupperna i respektive rum har sina uppfattningar klara om hur saker och ting ska vara, ska gå till. Den som inte motsvarar norm och attityd får utöva självförsvar genom att tala väl för sig och ha supportrar, tiga och lida, slåss för sin sak eller fly fältet.

Den ensamkommande har naturligtvis rätt att inkluderas i gemenskapen. Ledaren och gruppen har naturligtvs rätt att få vet hur man ska bära sig åt. Med stöd av elevhälsan, skolledningen och med stöd av varandra. Särskilt i en verksamhet som snart ska rymma tio års obligatorisk närvaro och i en verksamhet där alla har ålagts uppehållstillstånd genom närvaroplikt.

Den vuxna som är satt att ansvara för alla elever kan också vara en ensamkommande. En vuxen som behöver inkluderas för att inte sjukskriva sig eller sluta sin anställning. I nästan alla personalrum eller korridorer finns postfack som innehas av varje anställd. Viktiga meddelanden, post och annat ska få plats där. Och förhoppningsvis en trevlig hälsning från en kollega.

För man vill ju inte att någon ska känna sig utvisad.

Läs hela inlägget »

-Redan som mycket liten lärde jag mig att hålla masken och att hålla ryggen fri och att inte tappa ansiktet, berättar hon för mig. Hon är sedan rätt länge pensionerad socialsekreterare med erfarenhet av att möta människor i utsatta lägen.

-Jag har ofta funderat över varför jag egentligen valde den yrkesbanan, fortsätter hon. Valet stod mellan att bli lärare, sjuksköterska eller något socialt. Jag kom in på Sopis, som högskolan kallades då, och på den vägen blev det. Dåförtiden höll man sig livet ut till det yrke man utbildats till och gjorde karriär genom att klättra i redan upprättade lönegrader och löneklasser. Och att ändra titeln vartefter lönen steg eller tvärtom, kanske.

Under vårt samtal kallar hon sig ofta för ledsen clown. Den som utåt alltid visar den glada, positiva masken och som av hänsyn till omgivningen försökt att aldrig visa sitt plågade, ledsna, besvikna uttryck.

-Betyder det att du aldrig har varit glad? I hela ditt liv? undrar jag med illa dold bestörtning och tvivel i rösten. Jag uppfattar dig i alla fall som en glad person nu.

Hon skrattar till och ett finmaskigt nät av rynkor sprider sig som solfjädrar i ögonvrårna och djupa halvmånerynkor ramar in den omålade munnen. Detta tycker jag vittnar om att hon har skrattat mycket i sina dar.
- Så klart att jag är en glad person också, svarar hon allvarligt. Men nu väljer jag själv vad jag vill glädjas åt. Förr, redan som liten, var jag kittet i familjen. Den som genom glada upptåg, att vara lustigkurre och genom att vara rapp i munnen kunde förebygga dålig stämning och konflikter hemma. Som jag ser det nu var min mamma en principfast, pedantisk streber och min pappa en poetisk, utåtriktad och bohemisk filantrop.

Jag ser henne som liten flicka som ska vara båda dessa sina föräldrar till lags och blir mer nyfiken på hennes val av identitet i andra sociala sammanhang. Glad clown, ledsen clown, inte alls clown..? Som om hon läst mina tankar fortsätter hon:

-Skoltiden var min värsta tid i livet. Åren innan läroverket, som det hette då. Nio års lidande i ett kaotiskt tillstånd. Passa in, ha kompisar -helst bara en bästis som tjej- prestera, få bra betyg, knyta an till olika vuxna... Jag behöver väl knappast säga att jag titt som tätt åkte ut ur klassrummet eftersom jag var klassens clown, den som var livrädd för att något tråkigt skulle kunna inträffa eller att jag skulle kunna bli retad. Så, vad tror du? 

Jag skakar tyst på huvudet och hon fortsätter:

-Det blev ett rent helvete! Det som var naturligt för mig hemma, sättet att alltid vara rolig, omhändertagande och duktig värderades inte som nån tillgång i skolan. Tvärtom. Det ena gav det andra och mitt utanförskap blev ett faktum. Ingen hade några förväntningar på mig -annat än att jag skulle få skäll av lärarna, åka ut i korridoren eller få hemanmärkning. I det senare fallet hjälpte inte clowneriet hemma. Det blev förnedrande konfrontationer, kan man säga. Till saken hör också att jag inte var lika nätt och söt som tjejerna i skolan. Sådana egenskaper hade aldrig framhållits som något särskilt värdefullt hemma. Man var som man var, hlt enkelt. Bara man blev nåt.

-Men hade du inga kompisar då, blev min självklara fråga . Under hela skoltiden? 

-Det var magert med det. Idag kallas det mobbning, kränkning, diskriminering... Då fick man fixa det själv. Om jag hade berättat hemma att skolkamrater och -faktiskt- lärare behagade att vara taskiga mot mig, så skulle jag ha fått ta ansvar för att mamma blev för ledsen och att pappa fick order om att trösta mig. Alltså fortstte clownrierna. Allt var "bara bra". Tills en lärare i nian ringde hem och frågade om min omfattande frånvaro. Skolk var svårt att ta ansvar för, men det var min enda flyktväg då. Att dra runt i förorten där vi bodde på ett sätt så att det såg ut som om jag hade bråttom nånstans. Ibland gick jag ut i skogen med grannarnas hundar.

Jag känner mig förbluffad över hennes beskriving av sin barndom och respekt över att hon format sin framtid och gjort sitt yrkesval. Jag säger att hon nu inte verkar bära nån mask alls, att hon verkar oförställd och ärlig. Hon håller med.

-Jag växte i mitt ansikte och min identitet i mötet med andra människor. Både välfungerande och utsatta måste ibland skydda sig med sina masker. Jag vet ju själv hur det fungerar och har därför lätt att leva mig in i människors olika uttryck. Som man säger: "Bra att de finns, synd att det ska behövas" eller som Ferlin skrev i nån dikt "ty dessa spjut som jag sticker ut, har genomborrat mig själv förut" -eller nåt sånt.

Lättad är jag när samtalert lider mot sitt slut, för det har varit plågsamt att lyssna till hennes väg till oförställd, erfaren kvinna. Nu, tack och lov, med solfjädrar runt ögonvrårna och djupa halvmånar i mungiporna. Och så säger hon medan hon reser sig upp ur soffan:

- Idag är det lättare att luras, både andra och sig själv. Det är bara att välja en lämplig emoji när man skärmpratar. Utan att behöva visa sitt eget ansikte.






 

Läs hela inlägget »

Det kom ett smsmeddelande i början av sommaren. "Hej Didi hur mår du?" Avsändare var en person vars namn var mig helt obekant, och ändå detta personliga tilltal. "Jo tack, jag mår bra. Hur mår du?"

Så inleddes vår kontakt, den afghanske pojkens och min. Efter att ha haft smsutbyte under ett tag framgår det att han fått mitt namn genom en kompis. När vi utbytt artighetsfraser övergår vi till närmare presentationer om oss själva. Fortfarande via sms. Jag har inte så mycket att komma med annat än så triviala uppgifter om mig själv som ålder, familj, husdjur, jobb, var jag bor och när jag kommer tillbaka från Gotland.

Hans berättelse om sitt unga liv har helt andra dimensioner. Visst har jag sett och hört om flyktingars mödor för att komma till Sverige, visst har jag varit många av dessa människor nära i mitt arbete och visst har jag haft elever som avvisats, gömt sig, hittats och avvisats, men aldrig har jag blivit kontaktad så direkt av en ung människa som hittat just mig bland alla oss svenskar. Som vågar ta kontakt och presentera sig. Jag blir rörd och glad.

När han hör hur gammal jag är berättar han att hans mamma är tjugo år yngre än jag och att hon redan har barnbarn. Han har syskon som han tycker om och som är kvar i Iran dit fa- miljen kom från Afghanistan när han var tio år. Han berättar om sin mångåriga rädsla för att bli slagen av sin far om han inte var tillräckligt hängiven religionen, att han fått mycket stryk för att följa de religiösa reglerna, att fotbollsspel är synd och att vara ute med kompisar likaså. Han berättar om sina sömnproblem och oro i hemmet och för att fadern säger att han ska döda sin son om han inte lyder. Eller tar sig till Europa.

Jag kontrar med att föräldrar ibland bär sig överrivet konstigt åt av ren välvilja för att det ska gå bra för barnen, att man som förälder ska vara stolt över dem. Det håller han med om, att fadern vill att det ska gå bra men att hans metoder är råa och grymma - i religionens namn. Till och med hans mamma och mormor -som också vill att det ska gå bra för honom- hjälper honom till slut med ihopsamlade pengar (familjen har inte gott om pengar) att ta sig vidare ut i världen för att undkomma faderns religiösa terror mot honom men också för att de tror på honom. Att han är duktig nog att skaffa sig ett hederligt liv någon annanstans.

Så långt hans berättels via sms. Ständigt ber han om ursäkt för sin dåliga svenska, som han säger. Men jag övertygar honom att han är duktig. Han tar sig långt genom stan under skolåret för språkundervisning i svenska. Det har givit goda resultat. När jag ber honom berätta om sin väg från Iran till Sverige blir det en mödosam läsning. Som så många andra beskrivit flyktvägarna gör han det också. Detaljerat. Färdvägar, färdsätt, land efter land i separation från familj och vänner för att på mammas och mormors önskan bereda sig ett liv. Jag har inte svårt att sätt mig in i dessa kvinnors situation och i deras mod att hjälpa pojken. En risk men också en chans. Nu hänger det på honom. Bara honom.

Han är sjutton år och sju månader och har varit i Sverige sedan han var sexton. Placering i hem och god man är ordnat liksom hänvisning till vårdinstanser vid behov. Jag har blivit en sorts vän, en tant på internet som gärna lyssnar och diskuterar.

När kvällarna faller på tycks det bli extra tungt för min unge afghanske vän. Han grubblar, undrar över sin fars beteende, religionen, är tacksam över att vara i skydd i Sverige -åtminstone än så länge. Sömnproblemen kvarstår liksom den djupa oron. För en tid sedan var han på intervju hos Migrationsverket och undrar naturligtvis över svaret. Som dröjer.

Som mor till två vuxna söner och som farmor till fyra små pojkar grips jag av min nyfunne väns öde. Trots att medierna ständigt mal på om "ensamkommande flyktingbarn" och trots att jag stöder de organisationer som bevakar såväl mänskliga rättigheter som Barnkonventionen, så är det först nu som jag "in på huden" uppfattar storheten och viljestyrkan hos denne pojke, som med sin mors och mormors stöd i tanke och hjärta har genomgått sitt livs hittills mest dramatiska genomresa i mänskligt lidande och djupaste förhoppning om ett värdigt liv. Om att vara till nytta, om att behövas, att liksom draken i sin lina få sväva med perspektiv och överblick i sin tillvaro.

Nästa vecka ska vi träffas på riktigt.
Vi har hittat ett cafe och kanske tar han med en kompis.
Denna nätkontakt framträder nu i fysisk gestalt, drygt sjutton år, på flykt från ett land där han blir förtryckt, terroriserad och saknar framtid. En gestalt som bär kärleken till sin mamma i sitt hjärta genom alla de strapatser han hittills genomgått och alla de strapatser som återstår. I väntan på de besked som ska styra hans öde vill jag möta honom som en mamma som förstår sina barns bästa, på samma sätt som jag gör med mina egna och i likhet hans mamma, som på avstånd måste stå ut med ovissheten om sin sons framtid.
Mödrar måste hålla ihop.

Nu ser jag fram emot nästa veckas cafebesök. Vi har bekräftat med varsin tumme upp på sms.



 

Läs hela inlägget »

Dom sitter mitt emot mig och dom är väldigt upprörda och arga, för att inte säga rasande.
   Vi har bestämt möte för att gå igenom en händelse som deras barn, vår elev, har varit med om under dagen.

Det hela började med ett slagsmål mellan en pojke i femman och tre pojkar i sexan på skolgården vid lunchtid. Två lärare som ingripit förde med sig fyra pojkar till mig. En av dem behövde uppsöka skolsköterskan för omplåstring, eftersom han slagit upp ett sår på handen mot skolgårdens asfalt. 

Efter att ha kontaktat samtliga pojkars föräldrar och meddelat att ett samtal med deras barn nu förestod med anledning av det inträffade, samlades vi i mitt rum. De ingripande lärarna avgav sina upplevelser av händelserna i varsin incidentrapport och nu var det dags för pojkarna att ge sina bilder. Inte oväntat skiftar beskrivningarna av händelseförloppet. Alla fyra, varav den som synbart framstår som offer eftersom han har plåster på ena handen och tårar i ögonen, pratar i munnen på varandra. Var och en anser sig ha företräde med just sin beskrivning. Vi bestämmer då att prata en och en istället, enskilt i mitt rum och på tu man hand. Jag börjar med pojken i femman, det synbara offret, medan de övriga väntar utanför. 

Var och en av pojkarna ger snarlika beskrivningar av vad som hänt. Man beklagar sig över varandra, skyller den ena för kaxigare än den andra. Den omplåstrade pojken, han i femman, ska ha pucklat på en av pojkarna i sexan. Men det var bara för att han hade sagt något taskigt till honom i matsalskön, innan lunchrasten. När han hade puttat till pojken i femman som haft mage att svara emot, hade han blivit slagen i ryggen. Några av kompisarna i sexan hade då ställt upp för honom och tillsammans hade man motat den yngre skolkamraten mot en vägg och sparkat honom på benen, tagit tag i hans kläder och dragit ner honom på marken medan en växande publik av elever hejade på. Allt under hot om vad som skulle kunna hända med honom om han stack upp igen. Det var här som lärarna ingripit och det var här som samtalen med de inblandade blev konsekvensen av det hela. Och det var därför som pojken med plåstret och hans föräldrar nu satt framför mig efter skoldagens slut.

Den lille pojken, tryggt placerad mellan mamma och pappa i min soffa, började berätta sin version. Vi gick igenom vad lärarna hade lämnat för uppgifter om vad de sett och jag berättade vad de andra pojkarna hade berättat. Jag fick bedyra att även pojkarna i sexan och deras föräldrar skulle kallas till samtal med mig, och att det faktiskt redan var gjort. När vi i detalj gått igenom hela händelseförloppet, diskuterat skuldfrågor, hämndbegär, rädsla och föräldrarnas hot eller löfte om att låta sitt barn byta skola om något liknande upprepade sig, tog vi tag i frågan om förhållnngssätt i konfliktsituationer. Bland annat innebär det att påminna barnet om att vända sig till en vuxne i skolan om man behöver hjälp med en besvärlig situation -precis som hemma, således.

Skolvärlden med sitt regelverk, sina åtaganden och ålägganden producerar handlingsprogram efter handlingsprogram, policy för än det ena och än det andra - allt för att leva upp till elevernas rätt till en trygg och jämställd skola. All personal i skolan ska ha kännedom om dessa dokument och dessutom kunna tillämpa vad som står i dem. Det är bland annat mitt ansvar att så sker. När det trots allt uppstår misslyckanden finns Skolinspektionen eller Barnombudsmannen att tillgå. Granskning sker, beslut fattas och åtgärder vidtas. Föräldrarna väljer sedan om de vill ha kvar sitt barn i skolan eller inte. Vid uppsägning förlorar skolan sin skolpeng för den eleven, och sprider sig uppfattningen att skolan inte gör något för elevernas trygghet kan ju detta få ödesdigra konsekvenser. Ekonomiska konsekvenser.

Detta förkunnar jag för föräldrarna med risk att tråka ut dem  (men utesluter detta med ekonomin, det tänker jag bara) sedan deras barn lättad lämnat vuxendiskussionen bakom sig. I min iver att övertyga föräldrarna om att skolan med regler och personal har ett stort ansvar för vad som händer under skoldagen, men att det är svårt att ta konsekvenserna av sådant som utspelas på fritiden och som sedan levs ut i skolan. Som i fallet med skolslagsmålet. Bit för bit närmar vi oss i en sorts vuxenkonsensus vad gäller regler anpassade för både skolan och hemmet, om ett samarbete mellan skolan och hemmet. Vi antecknar varandras telefonnummer och bestämmer att vi ska kontakta varandra om något nytt, oroväckande dyker upp, att föräldrarna pratar en stund med sitt barn om hur skoldagen har varit och att de återkommer till mig (som i min tur pratar med lärarna som uppmanas att vara särskilt observanta den närmaste tiden). På frågan om de vill ha ett möte tillsammans med  föräldrarna till pojkarna i sexan, ber de att få fundera på det.

Vi säger hejdå med ett handslag av samförstånd när pappan säger i dörröppningen:
-Ja, tack då för ett bra samtal. Hemma har vi ju alltid lärt grabben att stå på sig när han bråkar med sina äldre syskon. Att han måste fatta att det bara är att slå tillbaka om han ska sätta sig i respekt.

undrar jag stilla om pojken i femman kommer att vända sig till någon vuxen i skolan om han skulle behöva hjälp.




 

Läs hela inlägget »

Vi ska spela chinaschack. 
Hon är fyra drygt och jag mycket, mycket äldre.

Spelet är nyinköpt och ligger välförpackat i en färgglad kartong. Botten av kartongen är täckt av frigolit och själva spelbrädan är inbäddad i seg plast. Den plastinbäddade spelplattan är lätt att lyfta ur, men hon vill också ha upp frigolitskivan, den som fyller ut kartongen så att innehållet inte skramlar. Kartongen ska vara tom innan vi börjar spela. Jag tycker att det är onödigt eftersom det inte finns mer att hämta än spelbrädan och pjäserna i fyra olika färger. Tiden går innan vi ska komma igång med själva spelandet. Jag säger ingenting medan jag behåller otåligheten för mig själv.

Snart står det klart att frigoliteskivan avgjort är intressantare än själva spelet. När den ska plockas upp ur kartongbotten går den sönder, faller i bitar, smulor...

Hon ser först lite besviken ut, men bara lite. Med en kantig bit i handen förklarar hon istället att det är ett isberg. Och såna finns där isbjörnar och pingviner finns. Jag håller med och berömmer henne för hennes kunskaper.
- Men isbergen rinner iväg, för det har jag sett på tv, informerar hon medan hon smular loss några bitar ur sitt frigolitisberg.Och då DRUNKNAR isbjörnarna.
- Tror du inte att dom kan simma då, undrar jag skonsamt.
- Joo. Dom är jättebra på att simma, blir det korta svaret.
- Men, undrar jag vidare, då drunknar dom ju inte...
- Nää.
- Vet du varför isbergen rinner iväg då? Min fråga är självklart av det avancerade slaget.
- För att det är för mycket is och då rinner några iväg. Hon bryter loss ännu ett isberg ur kartongbotten.
- Vet du vad som händer när isen smälter? Som på våren, du vet... när man kan hoppa på isen som ligger på vattenpussar till exempel?
Hon gapskrattar.
- Pussar, heter det väl inte heller! Hon smular loss några bitar till av sitt nya isberg och blåser smulorna över bordet.
- Nej, jag menar vattenpölar förstås, korrigerar jag mig. Vet du vad isen blir då, när man har hoppat på den och den ligger på vattnet och solen skiner..?
- Då blir det mera vatten, förklarar hon tålmodigt. Då blir det så mycket så det rinner ÖVER!
Och det blir ISKALLT!
Jag gör en gest för att göra jämförelsen med alla frigolitsmulor som nu har svämmat över på bordet.
- Sån här översvämning kan det bli, sammanfattar jag. Ska vi spela nu?
- Nää, för jag måste rita en isbjörn.

Chinaschacket ligger kvar i sin obrutna plastförpackning. Nu är det dags för isbjörnars liv och leverne.





 

Läs hela inlägget »

Det är en dag i augusti.
En viktig dag för skolans 6-åringar som lämnat förskolan som "stora små", för att ta steget in i den "riktiga" skolan som."små stora". Att det är en betydelsefull dag vet barnen själva, deras föräldrar, förskolans pedagoger och de nya förskoleklassfröknarna.

Förberedelserna inför denna dag brukar vara angelägna och målinriktade. Skolans små nybörjare är inte sällan utrustade med nya ryggsäckar och nyinskaffade "skol"kläder. Skol- och fritidispersonalen har varit på plats innan eleverna och barnen i förskoleklassen gör sitt intåg. Många praktiska saker har ordnats och personalen som varit ledig under sommaren återser varandra. Ofta finns det nyanställda som behöver introduceras på arbetsplatsen och få möjlighet att bekanta sig med sina nya kollegor. Böcker och annat materiel har i allmänhet beställts redan i slutet av vårterminen och väntar nu på att bli uppackat. Förväntningarna är höga inför mötet med elever och föräldrar. Relationer ska byggas och undervisningen planeras, genomföras och utvärderas. Det första året.
I förskoleklass.

Som skolledare har jag förmånen att under en av de inledande dagarna få handleda pedagogerna som arbetar i klasserna med barnen i de lägre åldrarna. Det är en uppgift som jag värderar högt och som för min del innebär grunden för de samtal och den pedagogiska ledning jag är satt att ansvara för. Eftersom min egen pedagogiska bakgrund är dramapedagog, tar dagen med pedagogerna formen av upplevelsemoment - ur
barnperspektiv. Det handlar då om organisationen i rum, kommunikationen med en stor grupp barn, inlevelseförmåga i barns tankevärldar i inlärningsprocessen (utöver det bokliga), lekens betydelse för inlärning och socialisation och om mötet mellan olikspråkiga barn som ska växa i det svenska skolsystemet.

Det handlar om skolrasternas betydelse. Om den vuxnas närvaro -både fysiskt och mentalt- bland barn som tillämpar regellekar, kamratval, inneslutning och utfrysning på rasterna.  
Här nickar i allmänhet de flesta pedagoger instämmande, men även högljudda röster höjs: JAG HAR INTE UTBILDAT MIG FÖR ATT VARA RASTVAKT! DET FÅR NÅN ANNAN SKÖTA!
JAG UNDERVISAR FAKTISKT!

Här uppstår en intressant diskussion. För vad är det det eleverna praktiserar på rasterna om inte den kunskap som skolan är satt att lära ut?  Språk, lek och idrott... Visserligen går den akademiska undervisningen många gånger på direkt kollisionskurs med den populärkulturella som förmedlas som läromedel i olika medier. Desto viktigare då att som vuxen lära mer om dessa kollisioner för att utifrån barnperspektiv kunna föra ett givande samtal.

Vi kallar det värdegrundsarbete och omfattar alla moment under skoldagen. Tid finns för detta inom de olika ämnena där de kan omsättas på ett åldersadekvat sätt. Ett viktigt förebyggande och medvetandegörande likabehandlingsarbete. Ämnesintegration i praktiken.

Dagen flyter på. Diskussioerna har bara börjat om hur små barn, skolans yngsta, ska kunna uppleva konsekvenser av sitt sätt att agera, hur de ser på oss som är stora, hur de hjälps till lösningar att navigera kunskapsmässigt, erfarenhetsmässigt och lagom långsiktigt. Detta är en av de viktigaste förutsättningarna för lärande och social mognad, för lusten att lära och för den vuxna att att mitt i allt resultatmätande ha förmåga att inta ett barnperspektiv. Detta för att utveckla sin egen förmåga att stimulera och motivera eleverna.
   Diskussionerna kommer också att fortsätta på planeringsmöten och i mina utvecklingssamtal med pedagogerna.

Det handlar om lärarledarskap i förhållande till storleken.




 



 

Läs hela inlägget »
20170803_164518.jpgbok 20170803_164518.jpgbok

Det är kväll. 
Dagen har lagt sig till rätta bakom rullgardinen och den lilla tygklädda sänglampan lyser upp boksidorna i Min skattkammare, Kajsa Kavat, Snuffe sjukhusgrisen eller någon annan älskad bok för högläsning inför natten.

Pappa är bäst på nattsagor. Och på dagdrömmar också, för den delen. Det är nåt särskilt med stunden tillsammans med pappa som oförtröttligt läser samma saga om och om igen tills jag kan dom utantill och kan ingripa varje gång han händelsevis läser fel eller försöker att göra sagan kortare än vad den är. Det är skönt att höra slutet varje gång, att allt är sig likt i sagan där problem gick att lösa.

Men den bästa stunden var ändå när nattlampan släckts och fantasins hisnande mörka universum omslöt pappa och mig. Då berättade vi tillsammans vår bok, vår ändlösa historia som ofta började någonstans i pappas barndom vid Ångermanälven. Fantastiska färder där han gömt sig i fliskorgarsom löpte i linor över älven, gubbslagsmål i Nordingrå och dramatiken i Lunde 1931. Det var spännande skildringar och mina frågor fick alltid ett svar. Mina förslag på lösningar i berättelserna togs tillvara och i rummets mörker skapade jag bilder av hela händelseförlopp. Med mina kommenterade tillägg tog historien aldrig slut i det som var "våran bok".  Det entoniga berättandet där i mörkret forslade mig in i sömn och drömväldar. På så sätt kom vi aldrig till något slut, historien fick tas om kväll efter kväll med transformerade minnesbilder och nya förslag på problemlösningar ju äldre jag blev.

Från Ångermanälven bar det vidare mot huvudstaden och plötsligt blev jag huvudperson och pappa fantiserade frågor och förslag på lösningar av olika problem. Vår gemensamma fantasivärld, eller pseudoverklighet, ersatte sagoläsning när jag tidigt själv började läsa dem. Men omistliga var stunderna i vårt berättaruniversum, pappas och mitt, med stoff från böcker och verklighet. Vid tv:s inträde i vårt vardagsrum blev dessa stunder allt färre. Tjusningen och attraktionskraften från den rörliga bilden åt upp tiden och nattningarna blev till en rad olika cliffhangers beroende på utbudet. Visst fanns det cliffhangers före tv:s intåg i vårt vardagsrum. De inföll strax innan sömnen tog över under ögonlocken och historien kväll efter kväll fick göra en snabbrepris när vi pratade i munnen på varandra, pappa och jag, tills vi kom fram till föregående kvälls slut. Det hela tog tid och historien kunde därför bli årslång.

Det var ingen tvekan om att pappa också hade behållning av vårt gemensamma berättande. Inte bara jag. Det uppstod ett möte mellan dåtidens barndomsupplevelser, hans, och med nutidens, mina. En engagerad kommunikation, som var vår egen och ömsesidigt berikande. Det innebar att jag oftast sökte tröst och stöd hos min pappa eftersom jag upplevde att han och jag på något sätt talade samma språk, trots åldersskillnaden. Berättandet och inlevelseförmågan ingav tillit och samförstånd även i svåra lägen.

Som farmor och pedagog gläds jag över att barn idag gärna odlar lyssnande och egen berättarlust tillsammans med den vuxna som har tid att vara nära och som är beredd att dela med sig av egna minnen och erfarenheter.

Det nya är för min del, att se små barn bläddra i böcker med ett enfingerssvep, som man gör över en ipadskärm. Då är det fint att vara nära och att dela upplevelsen hur man sakta kan vända blad (utan att det skrynklar sig). När man lagt ihop boken och man delar sovmörkret för den gemensamma berättelsen, "våran bok", utom räckhåll från ipadens färdigproducerade program och intensiva ljus, kan det bli en fin och utvecklande minnesvärd upplevelse.
För båda.



 

Läs hela inlägget »
Om vi tar det från början.
Känner du igen dig?
Inte jag heller.
Men så här har vi väl alla tagits emot som nytillkomna i världen. Vikt, längdmått och gudvetallt med det goda uppsåtet att konstatera tillkomst i förhållande till norm. Självklart skiljer vikt och längd oss människor emellan redan på detta tidiga stadium liksom så oändligt många andra egenskaper. Men de har ännu inte uppenbarats.

Den tidiga omsorgen kring din födelse är i första hand medicinsk, hälsoinriktad. Man vill kolla att du är ok. Medan du uppvisar specifika egenskaper och egenheter under din tidiga uppväxt kollas också dessa (främst vid oroväckande avvikelser) samtidigt med vikt- och längdkontroll. Enligt norm.

Under tiden fram till dess du börjar skolan har du redan utvecklat en rad färdigheter, beteenden och du har skaffat dig språkliga och känslomässiga uttrycksmedel. Du har använt olika former av gestaltning både i skapande i det material som funnits till hands och i lekgemenskap med andra. Du har tränat turtagning och rolltagning. Du har blivit lyckligt tilldelad eller intagit en tilltalande karaktär i rolleken. Du har blivit utanför och besviken. Här finns ingen självklar norm. Erövringarna och förlusterna är dina egna och du reagerar på ditt sätt.
Men här finns norm!
För hur får man lämpligen reagera för att det inte ska uppfattas om onormalt? Dags för kontroll hos specialist då dina närmaste inte vet hur de ska kontrollera dig så att du ska "passa in".

Kontrollstationer finns av allehanda slag. I skolan finns åtskilliga "akademiska" och "normerande" tester. Dina resultat noteras, dokumenteras och redovisas på ett sådant sätt att de kan utgöra grund för dig som barn att vara "i behov av särskilt stöd". Och då handlar det om pengar. För ska det satsas på dig ska det finnas goda skäl till det, som att du riskerar att inte uppnå nationellt satta mål för din kunskapsutveckling eller att du uppvisar ett icke acceptabelt socialt beteende. Här gäller politiskt normerande kriterier för hur du ska vara för att lyckas med sikte på en framtida arbetsmarknad (om än diffus och oöverskådlig till och med för politiker).
Kanske blir du den som bidrar till att din skolas meritvärde glänser, kanske blir du den som kommer att få politikerna att jubla över lysande Pisaresultat.

Du är en betydelsefull stapel i den nationalekonomiska planeringen. Du ingår redan från början i olika ekonomiska beräkningar, i kategorier som skola, vård, omsorg. Dessa områden berör dig närmast som fysisk varelse och här blir du införd under den heltäckande kategorin välfärden.

Din arbetsprestation ska belönas efter kompetens , därför löneökning i procent. Bidragstagare och arbetslös - du anges i procent.

För att bli framgångsrik i välfärden behöver du tänka på din hälsa. Den ena dagen behöver du dricka en viss sorts juice för att förlänga ditt liv mella 7-12% (evidensbaserad forskning anges förstås), du ska dricka ett visst antal koppar kaffe och kanske/kanske inte ett visst antal glas vin i veckan för att slippa ett antal allvarliga sjukdomar. Rökning ska du definitvt avhålla dig ifrån eftersom den kan förkorta ditt liv (och andras) med varierat antal procent.
De naturvetenskapliga rönen om din hälsa får dig att schemalägga dina kostintag, utföra motionspass, sova rätt antal timmar och att förebygga depressioner med hjälp av undergörande kurer. I kvällspressen kan du också få råd hur du kan maximera dina orgasmer (kanske också i procent och i relation till vad som borde vara normalt). Allt för att få ett långt liv, för att kunna hänga med, att känna värdet av att vara delaktig.

Efter att ha finkalibrerats under ett -förhoppningsvis långt och innehållsrikt liv- är det dags för den slutliga procentuella beräkningen enligt norm. Vad brukar det kosta att avsluta någon? Vad är normalt?

Och för att sluta där vi började, vid födelseögonblicket:
Vilken är normen för vilka sinnesupplevelser du har rätt att få? Vad är normalt?
Vilken är normen för hur beröring och tonfall ska utdelas för att du ska bli den där välfärdsmänniskan?
Skulle det kunna finnas en stapel för sinnlig förmåga och kapacitet som en nationell tillgång i nationalekonomiska diagram?
Vore det ens önskvärt?

Hur värna mäniskans sinnliga behov, de som gör oss till de önskvärda varelser som inte går att styra med ekonomiska prognoser och regelverk med tillhörande mätinstrument? Det är kanske mer en filosofisk fråga att hantera för sig själv bortom politiska normformuleringar?

Men hur sjutton gör man då?!





 
Läs hela inlägget »

                                                                      Konstnär Björn Sjöstedt Akryl, 1989


I slutet av 1980-talet gjorde jag tillsammans med konstnär Björn Sjöstedt och i samarbete med Riksutställningar och bokförlaget Brevskolan utställningen "Robottider- medan kärleken får vänta. Om barns uppväxtvillkor i masskulturens spår". Premiärvisningen ägde rum på Konstfrämjandet i Stockholm och vi turnerade den i drygt sex år, från Pajala i norr till södra Skåne.

Utställningen tog sin utgångspunkt i det leksaksutbud som då fanns tillgängligt i fysisk form, som tv-spel, dataspel, rollspel,serier och spelkortkort av olika slag. Vi ägnade ett par år att studera utbudet, göra bild- och textanalyser, intervjua pedagoger, försäljare och föräldrar. Och inte minst i egen lek med barn.

Det vi då fäste vår uppmärksamhet på, var hur leksaksindustrin förmedlade idéer om förebilder av olika slag. Det handlade om könsrollsförebilder, stridsmetoder (främst mellan rymdvarelser) utifrån kritrier på ont och gott. Dessa olika egenskaper var svåra att skilja åt eftersom båda sidor hade liknande argument och samma kraftfulla vapenarsenal. Precis som i det verkliga livet med andra ord.

I rollspelshobbyn fann vi mer verklighetsnära uppgifter för spelgestaltning. Det handlade bl a om medeltida hantverk, vapenkunskap, drogers verkan, politiska kriterier av olika slag. Här bestod gestaltningen inledningsvis att bygga karaktärer med tärningsutslag och poängsättning. Så småningom växte lajvrörelsen och "pappersrollspelen" flyttade in i datorerna. Under nittiotalet kunde man följa nazistiska lajv på nätet, bl a arrangerade i Danmark. Numera är inte sådan dokumentation tillgänglig för en vanlig googlare. Idag är spelorganistionen Sveriges största ungdomsförbund (eller bland de största) med medel från statliga Ungdomsstyrelsen. Leken är tagen på allvar och täcks av skattemedel. Och inhemska produktutvecklare kan känna sig trygga.

Åtskilliga är de kommentarer om våra rollspelsstudier på nätet, inte minst på Wikipedia där "någon" bevakar om man försöker korrigera något från egen utgångspunkt. Vår bok, "De övergivnas armé", var den första(?) i landet att piratkopieras på nätet 1997. I två versioner. En i originalutgåva (Norstedts) och en som worddokument med textavsnitt inlagda som inte är våra egna (vilket jobb!!!). Detta ackompanjerat med maktfullkomliga, akademiska kommentarer med inte sällan förlöjligande tonfall förpassar tio års studier av rollspelshobbyn till en skamvrå där vi inte alls har lust att stå. När boken utkom uppmanades på nätet att den skulle stjälas på främst Akademibokhandeln, gömmas på bibliotek och den kvinnliga författaren (jag) skjutas. Då blev det definitvt klart för oss att leken är på allvar!

Hyllorna i leksaksbutikerna fylldes snabbt med hela koncept -film, leksak, seriehäfte, godis- textiltryck på kläder, samlarkort etc -( i flickhyllorna My Little Pony i mjuka pasteller). Leksaker är ju till för att lekas med. Att lekbeteendet i form av "utagerande" och "aggressivitet" då kom som en överraskning för många vuxna, inte minst inom barnomsorg och skola, kan verka lite överraskande. Eller visste inte föräldrar vad leken skulle kunna få för uttryck i en större grupp av lekkamrater? Många blev mötena på förskolor där man diskuterade förbud eller inte förbud för vissa leksaker och lekar. 

Vi valde en annan väg. På våra föreläsningar presenterade vi det lekideal som barnen sannolikt redan hade i sina lådor hemma och föreslog att man som vuxen skulle sätta sig in i vad konceptets huvudpersoner och handling fokuserade på. Och att man skulle vara beredd på att barnen inte bara lekte med figurerna utan översatte handlingen i egen interaktiv, fysisk lek. Vi framförde åsikten att vi tyckte det var dubbelmoral att skaffa saker som barnen sedan riskerade förbud att få använda.

Samtidigt med vår utställning och vårt turnerande stod det klart för oss att det inte bara var vi som var engagerade i barns lekförebilder, inkluderande nytta och nöje. Detta var lite överraskande för oss, eftersom vår producent på Riksutställningar trodde att utställningstemat var lite för socialrealistiskt i postmodernismens tidevarv. Och om barn..? Och lek..? Vem bryr sig?

Men farhågan kom på skam eftersom vi lade konstnärliga aspekter på leksakernas utformning (skulpturalt, färgmässigt, mm) precis som i den "fina" vuxenvärldens konstutbud. Vårt galleri blev leksakshyllornas förebilder, tolkade och kommenterade av väletablerad konstnär. Vi ville ta lekförebildernas gestaltning på allvar. Leksaksindustrins koncept var ju skapade av vuxna , hämtade ur vuxnas idévärldar och ämnade för konsumtion av lekande barn.

Branschtidningar -och sedermera dagspress- avsatte plötsligt  utrymme för att diskutera leksakernas, videofilmernas och inverkan på leken. Det blev också uppenbart att det fanns minst två läger som förespråkade barns behov av olika förebilder i leken. Vi engagerades av dåvarande Barnmiljörådet i olia frågor och vi kom att ingå i Åhlénsvaruhusens etiska råd, som hade till uppgift att åldersbestämma det sk "våldsvideoutbudet" (man ville ju inte avstå från försäljningen, men föräldrar skulle ansvara för barnens konsumtion). Det då ganska nybildade statliga Våldsskildringsrådet hade sina experter på filmområdet och synen på barns filmkonsumtion vi kom att inse att våra olika sätt att se på mediaanvändning (likt pedagogiska verktyg) var väsensskilda.
   Stockholms Universitet, Barnkulturcentrum, med professor Gunnar Berefelt inbjöd mig att föreläsa i det sk masskulturavsnittet. Här skulle ett möte med filmvetarens, Margaretha Rönnberg, åsikter och analyser drabba studenterna. Det hela slutade med en artikel i en av Barnkulturcentrums antologier. Det var ett givande uppdrag och en modig professor som skapade spänning i den akademiska debatten om lekens förebilder -då han själv trodde på filmens påverkanskraft!

En period på nästan tio år av utställningsverksamhet, föreläsnihgar och debatter bidrog måhända för ett ögonblick till ett ökat intresse för synen på var barn och unga hämtar sina lek-/sociala förebilder i mediernas värld. Men det vore övermaga att tro att det skulle påverka världsomspännande ekonomiska intressen. Tvärtom så har ju gränserna mellan fiction och verklighet blivit alltmer oklara i det stora internätet. Redan på nittiotalet var vårt motto: "Fiction är verklighet". Då korades vi till årtiondets moralpaniker.

Vårt syfte med vårt arbete var att presentera produkterna lite närmare i såväl saklig som satirisk form, dvs ta fasta vad som stod på innehållsdeklarationerna, spelkoncepten mm. Sådant som konsumenterna i övertalningens ögonblick från barnen väljer att betala för utan att egentligen veta vad det är, men som barn vet allt om och informerar varandra om. Branschernas genomtänkta lyckokast.

Hur som helst, detta arbete pågick i ca tio år 80-/90-tal. Det var oerhört lärorikt och allmänbildande. Mycket av det som ligger i leksakskoncept, dataspel, rollspel och tv-program rymmer ite sällan sådana värderingar och framtidstankar som vuxna vill introducera hos lekande barn. För egen del tycker jag det är angeläget att vara med i diskussionen om schablonen "ont&gott". Men idag, i och med digitaliseringen och den informationstekniska utvecklingen, blir det allt snårigare att hänga med inte minst då tillgången till att delta i lek förutsätter kodsystem.

Idag har världen utvecklat robotsystem för lovvärda insatser. Ett sådant exempel är den människoliknande roboten för äldreomsorgen. Redan i slutet av åttiotalet målade Björn Sjöstedt bilden ovan. Redan då var frågan om barngruppstrorlekar inom barnomsorgen en angelägen fråga. Bemanning... ledarskap...ekonomi, så varför inte lösa problemen med hjälp av robot?
Då log medierna och recensenterna hyllade oss återigen som moralpaniker.

Men frågan är...





 

  

Läs hela inlägget »

Det är några veckor innan sommarlovet ska befria honom från skolan. Han går i sjuan.
-Vad ska du göra i sommar, på sommarlovet?
Han fingrar på sin mobil, sitter framåtböjd med armbågarna på knäna och dröjer med svaret,så jag frågar igen.
-Oj, jaha, ursäkta, säger han och tittar upp från vad det är han nu sysslar med i mobilen.
-Vad sa du?
Vi sitter på en bänk i uppehållsrummet, det är rast. Vi är inte ensamma där precis. Ljudnivån är ungefär lika hög här som i många av klassrummen. Livade, engagerade elevinterna samtal och uttryck fyller rummet. På högstadiet har man fått "privilegiet" att inte behöva vistas utomhus på rasterna om man inte vill. Det är många som inte vill det.
-Ska du vara hemma eller resa nånstans? undrar jag lite mer preciserat. Han vänder upp och ner på sin mobil för att visa att han är villig till lite kallprat med mig.
-Jag ska jobba, svarar han med ett leende.
-Men... så bra! blir mitt spontana svar och tänker samtidigt att han är väl ung för att jobba hela sommaren.
-Jag brukar jobba på helgerna också, säger han utan att jag frågat.
-Åtminstone ibland.
-Och hur går det pluggandet, då? Blir det bra betyg i år? 
Typisk pedagogfråga. Han ler igen. lite generad och rullar runt mobilen mellan sina händer.
-Njae... kunde kanske vara bättre... om det nu är så viktigt...
Här tillåter jag mig att känna mig provocerad.
-Tycker du inte att skolan är viktig? Jag försöker få ordning på mitt tonfall. Inte anklagande. Inte indignerad. Men förvånad.
-Jorå, för en del kanske...
Jag förstår att han kan tyda min outgrundliga blick, så han fortsätter:
-Alltså, det är inget FEL på plugget om man vet att man behöver det. Men det är onödigt att man MÅSTE gå i plugget. Han ler inte längre utan söker på något vis mitt samförstånd.
-Fattar du?
Jag erkänner att jag inte fattar, Jag drar harangen om skolplikt, om utbildning inför arbetsmarnaden, om risken för "utanförskap", om att tidigt planera för sin pension. Men han låter sig inte imponeras.
-Men jag vet ju att jag får jobb! svarar han med övertygelse. Min farsa äger två pizzerior. Dom går jättebra och han tjänar pengar. Och vi jobbar hårt hela tiden.
Jag trevar i tysthet efter nya argument för att övertyga honom om betydelsen av bra betyg (eller åtminstone godkända) inför en framtida arbetsmarknad.
-Varför ska jag kunna konstig matte? Jag räknar pengar i pizzerian och jag lär mig bokföring där. Och varför ska jag ha prov i engelska? Jag är ju bra i svenska och två andra språk.
Nu övermannar han mig snart med sina frågor, så självklara för honom och så ovidkommande för mig. Hittills.
-Men du vet väl att det är viktigt att förstå det samhälle vi lever i? försöker jag för att hitta en ny öppning i samtalet. SO-ämnena, lag och ordning...typ.
-Kan du berätta varför jag ska kunna om kungar på sextonhundratalet och om Tysklands floder? Varför ska jag kunna rita skuggor på bildtimmarna? Varför ska jag veta kemiska formler på allt möjligt när jag ska överta farsans pizzeria och tjäna pengar?
-Marknadsföfring, kontrar jag. Då är det ju bra att kunna veta hur man gör reklam, till exempel...
-Hört talas om Facebook? Nu flinar han, vänligt. Och Google?
Jag ger upp för stunden och är tacksam för att det ringer in och kallar honom till lektion.
Och mig till fortsatt skoladministration.







 

Läs hela inlägget »

Det är en helt vanlig mittenterminsdag på lågstadiet, en tisdag vill jag minnas. Jag har blivit ombedd att utföra en klassrumsobservation i en tvåa och jag väljer en lektion i början av dagen och en i slutet.

Jag inleder mina iakttagelser redan i korridoren, lite på avstånd för att inte skapa onödig uppmärksamhet. Eleverna strömmar till, en del spralliga och andra morgontrötta. På väggen utanför klassrummet hänger krokar avsedda för kläder och ryggsäckar. Fint nybörjarskrivna namnskyltar på olikfärgade papper är fästade med kluddmassa över krokarna. På den motsatta väggen redovisas temaarbeten om rymden i bild och text.
Strax ska en ny skoldag ta sin början.

Det dröjer innan hon kommer (för det är en "fröken"). Eleverna i grannklassrummet har redan släppts in, och deras lärare håller ett hyssjande pekfinger för munnen åt tvåans elever innan hon stänger dörren till sin egen klass. Det är livfulla åttaåringar som möts inför en ny dag och ingen vuxen är i sikte. Några flickor jämför hårsnoddar och hasar ner i sittande sällning lutade mot väggen. Två pojkar är upptagna av den enes mobil och ytterligare en grupp pojkar umgås buffande och brottande i ett hörn av korridoren. 
Då kommer hon, fröken. Lite sen, sådär en åtta minuter.

Redan på håll uppmanar hon sina elever att ställa upp snyggt innan de blir insläppta i klassrummet. I ena handen håller hon en kaffemugg och i den andra mobiltelefonen. Nyckelknippan hänger i en mångfärgad snodd runt halsen. Inget av barnen fäster något större avseende vid hennes ankomst utan fortsätter sina olika mellanhavanden. Eftersom hon har båda händerna upptagna ber hon en av flickorna att hålla hennes kaffemugg medan hon låser upp klassrumsdörren. I samma stund ljuder hennes mobiltelefon. En förälder till någon av eleverna vill ha hennes uppmärksamhet och därför uteblir den snygga uppställningen i korridoren och eleverna viftas in i klassrummet. När mobilsamtalet är slut inleds tillrättavisningar och påminnelser om ordningsreglerna innan eleverna är på plats och tysta tar del av planeringen för dagen. 
Det har nu gått tjugo minuter av lektionstiden. 

Här ska nu min egentliga observation börja. Men redan i samband med frökens, auktoritetens entré, har jag grundlagt en uppfattning. Den må vara fel, men mina farhågor går i en riktning om hur dagen ska fortlöpa: odisciplinerat håglös och utan kittlande kunskapsutmaningar. Som föreläsare vet jag att inledningen för ett anförande är synnerligen viktig. Det sägs att de första fyra minuterna med publiken är avgörande. Det vet jag ingenting om, men min erfarenhet är att kontakten med åhörarna behöver få en engagerad start. Det ger hopp om att det jag har att säga kan skapa fortsatt nyfikenhet.

Det är mot den bakgrunden jag beklagar den misslyckade entré som fröken gjorde, eftersom det innebar att hon tvingades att jaga in sina åhörare till deras platser. Kanske haltar jämförelsen, men jag vidhåller ändå att kvalitén på entréer har betydelse för inspiration och motivation. När fröken och jag sammanfattar mina observationer i slutet av dagen får jag höra hennes tankar kring detta.
Om just entréer.

Läs hela inlägget »

Nu pågår Almedalsveckan i Visby. Solen skiner och våra politiker pratar väl om viljan att förbättra den svenska skolan, se till att undervisningen blir likvärdig och jämställd i hela vårt land. Det är som en gammal slagdänga från de senaste decenniernas valfråga om skolan. Som ett helhetsbegrepp har vård och omsorg förts till skolan under lång tid, för att tillsammans nu sammanfattas under begreppet välfärdsfrågor. Men saker och ting tycks inte utvecklas för att man byter ord på dem. Och skolan ser ut att vara ett alldeles speciellt svårt politiskt åtagande. Det skulle inte förvåna om publiken i Almedalen fäster lika lite vikt vad som sägs från talarstolar som för elever i klassrummen på lektionstid. 

För det sägs ju att skolresultaten sjunker i landet, att elever inte går ur skolan med godkända betyg, att den framtida arbetsmarknaden därmed kan vara hotad. Orsakerna till detta sägs i sin tur vara lärarbrist på grund av dålig arbetsmiljö och för låga löner. Bland annat. Men ytterligare en fråga måste kunna få ställas: upplever många elever undervisning och skolvistelsen lika ointressant och oinspirerande som publiken i Almedalen när skolfrågor avhandlas? Är det då elever böjer nacken mot mobiltelefonen precis som åhörarna i Almedalen? Det angår, berör, liksom inte. Och upplever pedagoger och skolledningar konkurrensen från sociala medier och andra digitala frestelser som så stor, att man finner det lönlöst att ta upp kampen för barn och ungdomars nyfikenhet på livet? Live?

Utbildningar, ekonomi, arbetsmiljö, kompetens, mätinstrument av olika slag, granskande myndigheter och skolplikt för barnen är gängse utgångslägen när skolan ska nagelfaras, analyseras, förbättras...

Jag saknar begrepp som artisteri, konsten att hålla sin publik vaken och att skapa cliffhangers -såväl inför nästa års Almedalsvecka och val som också för skolpersonal som vill ha sin frågvisa, nyfikna "publik" i klassrummen till hösten. Ett dagligt artisteri som kräver sin kvinna och man.
Utan det blir det tomt i salongen.


 

Läs hela inlägget »

Om vi läser Wikipedias beskrivning av begreppet barnperpektiv får vi det förklarat på två sätt. Det ena är den vuxnes förmåga att leva sig in i barnets tankevärld och att leda barnet i utvecklingen utifrån egen erfarenhet av att vara barn. Detta kompletterat med forskning kring barns utveckling. Det andra är barnets eget sk meningskapande.

Den vuxnes sätt ta inta ett barnperspektiv kan idag stöta på svårigheter beroende på när den egna barndomen inföll i tid och vilka minnesvärda upplevelser man bär med sig därifrån. 

Om man som jag, som hade min barndom förlagd till 50-talet och tidigt 60-tal, skulle agera utifrån hur jag som barn upplevde vuxnas förhållningssätt och omvärlden då, så skulle det sannolikt uppstå komplikationer i kontakt med barn idag.  Jag skulle uppfattas som osannolik. För det som då hade stor betydelse, och sågs som grundläggande färdigheter för att bli en god framtida vuxen medborgare, skulle idag förmodligen uppfattas närmast som förtryck eller som en mild form av barnmisshandel.

Det kunde då handla om att man som flicka neg och som pojke tog av mössan och bockade när man hälsade på äldre personer. Att hålla upp dörren för äldre personer var en självklarhdet ( men inte viceversa), och att säga "tant" eller "farbror" till den vuxna människa man tilltalade fanns inte på kartan att ifrågasätta. Bestraffningar av olika slag var inte sällsynta. Barnagan var ännu inte förbjuden och användes bland somliga vuxna som korrigeringsredskap.

Det säger sig ju självt att jag, om jag skulle ställa samma krav på barn idag, i min roll som pedagog, förälder eller farmor skulle möta oförståelse, protest och kanske rent av gapskratt.
Så mitt jobb med mig själv, för att kunna inneha ett nutida barnperspektiv, är att hålla mig uppdaterad i de samhällsförändringar som idag omfattar barn och ungdomar. Det är en inte helt lätt uppgift i en tid då det mediala utbudet och informationsvägarna impregnerar människan närmast intill födelseögonblicket. För hur ska man kunna gissa, eller veta, i vilken begreppsvärld olika barn vistas, tar intryck ifrån och ger uttryck för?

Om jag däremot vore pedagog eller förälder född på 90-talet, så skulle jag ha närmare till förståelsen av barns tankar, själv vara närmare modern begreppsbildning. Men för att få tillgång till djupet av erfarenheter och kunskap skulle jag behöva komplettera med föregående generationer för att kunna ge förklaringar, bakgrund och för att kunna spekulera i nutid och framtid. Då har jag barnperspektivet levande i mig och delar synfält med barn på ett bredare sätt.


Det är då barnperspektivet i betydelsen barnets meningskapande får en alldeles särskild tyngd. Det är då jag med min bakgrund som pedagog, förälder och farmor ska skärpa lyssnandet för att kunna dela samtal med barn. Lyssnandet måste ges plats i hem, förskola, skola, socialtjänst och andra samhällsinstanser som ska tillgodose barns och ungas intressen.

Var i samhällsbilden ser vi uttryck för barns tankar och idéer idag?
Vilket utrymme har de som kulturell signatur i vår tid? 
Vilken uppskattning visas barn och unga för eget skapande och sinnliga uttryck?

För egen del kommer jag att fortsätta att hålla ögonen öppna och att skärpa hörseln. 




 

Läs hela inlägget »

Man måste vara seriös.
Inte flumma till det när det är allvar på gång, som när man ska lära sig saker som sedan ska mätas, analyseras och värderas.

Särskilt till åren komna personer,som vill larva till det, är inte svåra att uppfatta som patetiska eller åtminstone rörande barnsliga. Det beror på åldern, skulle jag vilja säga. För en medelålders tjänsteperson, till exempel, må väl vara barnslig, ha barnasinnet kvar, på den årliga personalfesten. Men att se vederbörande alltjämt i ett barnasinnligt tillstånd resten av året på arbetsplatsen kan bli direkt förgörande för den stackars
tjänstepersonen.

För på jobbet gäller ansvar. Och ansvar är allvarligt. I förskolan och skolan gäller också ansvarsfullt allvar för både stora och små. Ett allvar som ska kunna mätas för att underhålla konkurrens och nationalekonomiska frågor, och sånt är inte att leka med. En kombination av teknologisk utveckling och möjligheten att ge utlopp för barnasinne (oavsett ålder) är som bekant redan på gång. Det är den digitaliserade barndomen eller, varför inte, barnsligheten där man inte behöver bli synlig och kan få fritt spelrum med hjälp av alias (så man slipper ange ålder). Barnasinnet bevaras intakt, men avslöjas inte fysiskt.

Men varför denna omväg till att få vara människa fullt ut, hela livet? För varje levnadsår jag lägger till min personliga erfarenhet blir barnasinnet allt viktigare att bevara. Förmågan att leva sig in i situationer, förmågan att fantisera kring problem och deras lösningar, glädjen att kunna föreställa mig och på ett lekfullt sätt kunna förställa mig när det är läge... Och då under alla årets dagar.
I mötet med andra människor,stora som små, törs jag bjuda på det infantila och det barnsligt logiska eftersom kommunikationen mellan oss då blir mer levande och givande. Det slår nästan aldrig fel.

Förutsättningen att kunna bevara barnasinnet måste ändå vara tillåtelsen för barn och vuxna att använda sina sinnen, ta plats, leka det logiska, öka förståelse och mötas i generationsövergripande samförstånd, de som hållit just barnasinnet levande.
Det fysiska.

 

Läs hela inlägget »

-Slutar man växa när man blir gammal?
Frågan kommer från en förstaklassare. Oförberedd som jag är, blir svaret ja. 
- Men dom kan ju bli tjockare, reflekterar förstaklassaren. Och då växer dom ju.
   Min egen erfarenhet kan skriva under på detta. Frågan leder samtalet vidare och når ända bort till då man inte finns längre. Till döden. Detta bekymrar inte förstaklassaren, även om jag själv ser det dystra perspektivet. 
- Nä, för när dom blir riktigt gamla, då blir dom mindre. Det känner jag en som blev, avslöjade förstaklassaren. Sen kommer dom ner i jorden och sen till himlen... En del hamnar i havet. Det har jag sett på tv.
   Förstaklassaren ser betryckt ut för ett ögonblick, men börjar sedan spekulera kring moln.
- Vet du, jag tror att molnen kan vara tankar. Min mamma brukar säga att tankar far som moln. Vad kul det skulle va att få veta vad molnen tänker! Förstaklassaren fnittrar förtjust.    
   Jag slås av att jag själv skulle bäva för något sådant: allt skvaller, alla sanningar i konkurrens med lögner ...
- Fast inte regnmoln, förstås, blir tillägget.
 Jag håller med. 
   När vi skiljs åt, förstaklassaren och jag, har tankens möjligheter boostat mig och tillvaron ser för ett ögonblick ljus och tillitsfull ut. Övertygelsen om att man så länge man lever kan växa i tankar och handlingar infinner sig. 
   Men man måste jobba på det.


   
 

Läs hela inlägget »

Senaste inläggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Arkiv

Länkar

Etiketter

-