bkpam2134409_9107f6d75367467ab2bf883791ac105e

2017 > 07

Om vi tar det från början.
Känner du igen dig?
Inte jag heller.
Men så här har vi väl alla tagits emot som nytillkomna i världen. Vikt, längdmått och gudvetallt med det goda uppsåtet att konstatera tillkomst i förhållande till norm. Självklart skiljer vikt och längd oss människor emellan redan på detta tidiga stadium liksom så oändligt många andra egenskaper. Men de har ännu inte uppenbarats.

Den tidiga omsorgen kring din födelse är i första hand medicinsk, hälsoinriktad. Man vill kolla att du är ok. Medan du uppvisar specifika egenskaper och egenheter under din tidiga uppväxt kollas också dessa (främst vid oroväckande avvikelser) samtidigt med vikt- och längdkontroll. Enligt norm.

Under tiden fram till dess du börjar skolan har du redan utvecklat en rad färdigheter, beteenden och du har skaffat dig språkliga och känslomässiga uttrycksmedel. Du har använt olika former av gestaltning både i skapande i det material som funnits till hands och i lekgemenskap med andra. Du har tränat turtagning och rolltagning. Du har blivit lyckligt tilldelad eller intagit en tilltalande karaktär i rolleken. Du har blivit utanför och besviken. Här finns ingen självklar norm. Erövringarna och förlusterna är dina egna och du reagerar på ditt sätt.
Men här finns norm!
För hur får man lämpligen reagera för att det inte ska uppfattas om onormalt? Dags för kontroll hos specialist då dina närmaste inte vet hur de ska kontrollera dig så att du ska "passa in".

Kontrollstationer finns av allehanda slag. I skolan finns åtskilliga "akademiska" och "normerande" tester. Dina resultat noteras, dokumenteras och redovisas på ett sådant sätt att de kan utgöra grund för dig som barn att vara "i behov av särskilt stöd". Och då handlar det om pengar. För ska det satsas på dig ska det finnas goda skäl till det, som att du riskerar att inte uppnå nationellt satta mål för din kunskapsutveckling eller att du uppvisar ett icke acceptabelt socialt beteende. Här gäller politiskt normerande kriterier för hur du ska vara för att lyckas med sikte på en framtida arbetsmarknad (om än diffus och oöverskådlig till och med för politiker).
Kanske blir du den som bidrar till att din skolas meritvärde glänser, kanske blir du den som kommer att få politikerna att jubla över lysande Pisaresultat.

Du är en betydelsefull stapel i den nationalekonomiska planeringen. Du ingår redan från början i olika ekonomiska beräkningar, i kategorier som skola, vård, omsorg. Dessa områden berör dig närmast som fysisk varelse och här blir du införd under den heltäckande kategorin välfärden.

Din arbetsprestation ska belönas efter kompetens , därför löneökning i procent. Bidragstagare och arbetslös - du anges i procent.

För att bli framgångsrik i välfärden behöver du tänka på din hälsa. Den ena dagen behöver du dricka en viss sorts juice för att förlänga ditt liv mella 7-12% (evidensbaserad forskning anges förstås), du ska dricka ett visst antal koppar kaffe och kanske/kanske inte ett visst antal glas vin i veckan för att slippa ett antal allvarliga sjukdomar. Rökning ska du definitvt avhålla dig ifrån eftersom den kan förkorta ditt liv (och andras) med varierat antal procent.
De naturvetenskapliga rönen om din hälsa får dig att schemalägga dina kostintag, utföra motionspass, sova rätt antal timmar och att förebygga depressioner med hjälp av undergörande kurer. I kvällspressen kan du också få råd hur du kan maximera dina orgasmer (kanske också i procent och i relation till vad som borde vara normalt). Allt för att få ett långt liv, för att kunna hänga med, att känna värdet av att vara delaktig.

Efter att ha finkalibrerats under ett -förhoppningsvis långt och innehållsrikt liv- är det dags för den slutliga procentuella beräkningen enligt norm. Vad brukar det kosta att avsluta någon? Vad är normalt?

Och för att sluta där vi började, vid födelseögonblicket:
Vilken är normen för vilka sinnesupplevelser du har rätt att få? Vad är normalt?
Vilken är normen för hur beröring och tonfall ska utdelas för att du ska bli den där välfärdsmänniskan?
Skulle det kunna finnas en stapel för sinnlig förmåga och kapacitet som en nationell tillgång i nationalekonomiska diagram?
Vore det ens önskvärt?

Hur värna mäniskans sinnliga behov, de som gör oss till de önskvärda varelser som inte går att styra med ekonomiska prognoser och regelverk med tillhörande mätinstrument? Det är kanske mer en filosofisk fråga att hantera för sig själv bortom politiska normformuleringar?

Men hur sjutton gör man då?!





 
Läs hela inlägget »

                                                                      Konstnär Björn Sjöstedt Akryl, 1989


I slutet av 1980-talet gjorde jag tillsammans med konstnär Björn Sjöstedt och i samarbete med Riksutställningar och bokförlaget Brevskolan utställningen "Robottider- medan kärleken får vänta. Om barns uppväxtvillkor i masskulturens spår". Premiärvisningen ägde rum på Konstfrämjandet i Stockholm och vi turnerade den i drygt sex år, från Pajala i norr till södra Skåne.

Utställningen tog sin utgångspunkt i det leksaksutbud som då fanns tillgängligt i fysisk form, som tv-spel, dataspel, rollspel,serier och spelkortkort av olika slag. Vi ägnade ett par år att studera utbudet, göra bild- och textanalyser, intervjua pedagoger, försäljare och föräldrar. Och inte minst i egen lek med barn.

Det vi då fäste vår uppmärksamhet på, var hur leksaksindustrin förmedlade idéer om förebilder av olika slag. Det handlade om könsrollsförebilder, stridsmetoder (främst mellan rymdvarelser) utifrån kritrier på ont och gott. Dessa olika egenskaper var svåra att skilja åt eftersom båda sidor hade liknande argument och samma kraftfulla vapenarsenal. Precis som i det verkliga livet med andra ord.

I rollspelshobbyn fann vi mer verklighetsnära uppgifter för spelgestaltning. Det handlade bl a om medeltida hantverk, vapenkunskap, drogers verkan, politiska kriterier av olika slag. Här bestod gestaltningen inledningsvis att bygga karaktärer med tärningsutslag och poängsättning. Så småningom växte lajvrörelsen och "pappersrollspelen" flyttade in i datorerna. Under nittiotalet kunde man följa nazistiska lajv på nätet, bl a arrangerade i Danmark. Numera är inte sådan dokumentation tillgänglig för en vanlig googlare. Idag är spelorganistionen Sveriges största ungdomsförbund (eller bland de största) med medel från statliga Ungdomsstyrelsen. Leken är tagen på allvar och täcks av skattemedel. Och inhemska produktutvecklare kan känna sig trygga.

Åtskilliga är de kommentarer om våra rollspelsstudier på nätet, inte minst på Wikipedia där "någon" bevakar om man försöker korrigera något från egen utgångspunkt. Vår bok, "De övergivnas armé", var den första(?) i landet att piratkopieras på nätet 1997. I två versioner. En i originalutgåva (Norstedts) och en som worddokument med textavsnitt inlagda som inte är våra egna (vilket jobb!!!). Detta ackompanjerat med maktfullkomliga, akademiska kommentarer med inte sällan förlöjligande tonfall förpassar tio års studier av rollspelshobbyn till en skamvrå där vi inte alls har lust att stå. När boken utkom uppmanades på nätet att den skulle stjälas på främst Akademibokhandeln, gömmas på bibliotek och den kvinnliga författaren (jag) skjutas. Då blev det definitvt klart för oss att leken är på allvar!

Hyllorna i leksaksbutikerna fylldes snabbt med hela koncept -film, leksak, seriehäfte, godis- textiltryck på kläder, samlarkort etc -( i flickhyllorna My Little Pony i mjuka pasteller). Leksaker är ju till för att lekas med. Att lekbeteendet i form av "utagerande" och "aggressivitet" då kom som en överraskning för många vuxna, inte minst inom barnomsorg och skola, kan verka lite överraskande. Eller visste inte föräldrar vad leken skulle kunna få för uttryck i en större grupp av lekkamrater? Många blev mötena på förskolor där man diskuterade förbud eller inte förbud för vissa leksaker och lekar. 

Vi valde en annan väg. På våra föreläsningar presenterade vi det lekideal som barnen sannolikt redan hade i sina lådor hemma och föreslog att man som vuxen skulle sätta sig in i vad konceptets huvudpersoner och handling fokuserade på. Och att man skulle vara beredd på att barnen inte bara lekte med figurerna utan översatte handlingen i egen interaktiv, fysisk lek. Vi framförde åsikten att vi tyckte det var dubbelmoral att skaffa saker som barnen sedan riskerade förbud att få använda.

Samtidigt med vår utställning och vårt turnerande stod det klart för oss att det inte bara var vi som var engagerade i barns lekförebilder, inkluderande nytta och nöje. Detta var lite överraskande för oss, eftersom vår producent på Riksutställningar trodde att utställningstemat var lite för socialrealistiskt i postmodernismens tidevarv. Och om barn..? Och lek..? Vem bryr sig?

Men farhågan kom på skam eftersom vi lade konstnärliga aspekter på leksakernas utformning (skulpturalt, färgmässigt, mm) precis som i den "fina" vuxenvärldens konstutbud. Vårt galleri blev leksakshyllornas förebilder, tolkade och kommenterade av väletablerad konstnär. Vi ville ta lekförebildernas gestaltning på allvar. Leksaksindustrins koncept var ju skapade av vuxna , hämtade ur vuxnas idévärldar och ämnade för konsumtion av lekande barn.

Branschtidningar -och sedermera dagspress- avsatte plötsligt  utrymme för att diskutera leksakernas, videofilmernas och inverkan på leken. Det blev också uppenbart att det fanns minst två läger som förespråkade barns behov av olika förebilder i leken. Vi engagerades av dåvarande Barnmiljörådet i olia frågor och vi kom att ingå i Åhlénsvaruhusens etiska råd, som hade till uppgift att åldersbestämma det sk "våldsvideoutbudet" (man ville ju inte avstå från försäljningen, men föräldrar skulle ansvara för barnens konsumtion). Det då ganska nybildade statliga Våldsskildringsrådet hade sina experter på filmområdet och synen på barns filmkonsumtion vi kom att inse att våra olika sätt att se på mediaanvändning (likt pedagogiska verktyg) var väsensskilda.
   Stockholms Universitet, Barnkulturcentrum, med professor Gunnar Berefelt inbjöd mig att föreläsa i det sk masskulturavsnittet. Här skulle ett möte med filmvetarens, Margaretha Rönnberg, åsikter och analyser drabba studenterna. Det hela slutade med en artikel i en av Barnkulturcentrums antologier. Det var ett givande uppdrag och en modig professor som skapade spänning i den akademiska debatten om lekens förebilder -då han själv trodde på filmens påverkanskraft!

En period på nästan tio år av utställningsverksamhet, föreläsnihgar och debatter bidrog måhända för ett ögonblick till ett ökat intresse för synen på var barn och unga hämtar sina lek-/sociala förebilder i mediernas värld. Men det vore övermaga att tro att det skulle påverka världsomspännande ekonomiska intressen. Tvärtom så har ju gränserna mellan fiction och verklighet blivit alltmer oklara i det stora internätet. Redan på nittiotalet var vårt motto: "Fiction är verklighet". Då korades vi till årtiondets moralpaniker.

Vårt syfte med vårt arbete var att presentera produkterna lite närmare i såväl saklig som satirisk form, dvs ta fasta vad som stod på innehållsdeklarationerna, spelkoncepten mm. Sådant som konsumenterna i övertalningens ögonblick från barnen väljer att betala för utan att egentligen veta vad det är, men som barn vet allt om och informerar varandra om. Branschernas genomtänkta lyckokast.

Hur som helst, detta arbete pågick i ca tio år 80-/90-tal. Det var oerhört lärorikt och allmänbildande. Mycket av det som ligger i leksakskoncept, dataspel, rollspel och tv-program rymmer ite sällan sådana värderingar och framtidstankar som vuxna vill introducera hos lekande barn. För egen del tycker jag det är angeläget att vara med i diskussionen om schablonen "ont&gott". Men idag, i och med digitaliseringen och den informationstekniska utvecklingen, blir det allt snårigare att hänga med inte minst då tillgången till att delta i lek förutsätter kodsystem.

Idag har världen utvecklat robotsystem för lovvärda insatser. Ett sådant exempel är den människoliknande roboten för äldreomsorgen. Redan i slutet av åttiotalet målade Björn Sjöstedt bilden ovan. Redan då var frågan om barngruppstrorlekar inom barnomsorgen en angelägen fråga. Bemanning... ledarskap...ekonomi, så varför inte lösa problemen med hjälp av robot?
Då log medierna och recensenterna hyllade oss återigen som moralpaniker.

Men frågan är...





 

  

Läs hela inlägget »

Det är några veckor innan sommarlovet ska befria honom från skolan. Han går i sjuan.
-Vad ska du göra i sommar, på sommarlovet?
Han fingrar på sin mobil, sitter framåtböjd med armbågarna på knäna och dröjer med svaret,så jag frågar igen.
-Oj, jaha, ursäkta, säger han och tittar upp från vad det är han nu sysslar med i mobilen.
-Vad sa du?
Vi sitter på en bänk i uppehållsrummet, det är rast. Vi är inte ensamma där precis. Ljudnivån är ungefär lika hög här som i många av klassrummen. Livade, engagerade elevinterna samtal och uttryck fyller rummet. På högstadiet har man fått "privilegiet" att inte behöva vistas utomhus på rasterna om man inte vill. Det är många som inte vill det.
-Ska du vara hemma eller resa nånstans? undrar jag lite mer preciserat. Han vänder upp och ner på sin mobil för att visa att han är villig till lite kallprat med mig.
-Jag ska jobba, svarar han med ett leende.
-Men... så bra! blir mitt spontana svar och tänker samtidigt att han är väl ung för att jobba hela sommaren.
-Jag brukar jobba på helgerna också, säger han utan att jag frågat.
-Åtminstone ibland.
-Och hur går det pluggandet, då? Blir det bra betyg i år? 
Typisk pedagogfråga. Han ler igen. lite generad och rullar runt mobilen mellan sina händer.
-Njae... kunde kanske vara bättre... om det nu är så viktigt...
Här tillåter jag mig att känna mig provocerad.
-Tycker du inte att skolan är viktig? Jag försöker få ordning på mitt tonfall. Inte anklagande. Inte indignerad. Men förvånad.
-Jorå, för en del kanske...
Jag förstår att han kan tyda min outgrundliga blick, så han fortsätter:
-Alltså, det är inget FEL på plugget om man vet att man behöver det. Men det är onödigt att man MÅSTE gå i plugget. Han ler inte längre utan söker på något vis mitt samförstånd.
-Fattar du?
Jag erkänner att jag inte fattar, Jag drar harangen om skolplikt, om utbildning inför arbetsmarnaden, om risken för "utanförskap", om att tidigt planera för sin pension. Men han låter sig inte imponeras.
-Men jag vet ju att jag får jobb! svarar han med övertygelse. Min farsa äger två pizzerior. Dom går jättebra och han tjänar pengar. Och vi jobbar hårt hela tiden.
Jag trevar i tysthet efter nya argument för att övertyga honom om betydelsen av bra betyg (eller åtminstone godkända) inför en framtida arbetsmarknad.
-Varför ska jag kunna konstig matte? Jag räknar pengar i pizzerian och jag lär mig bokföring där. Och varför ska jag ha prov i engelska? Jag är ju bra i svenska och två andra språk.
Nu övermannar han mig snart med sina frågor, så självklara för honom och så ovidkommande för mig. Hittills.
-Men du vet väl att det är viktigt att förstå det samhälle vi lever i? försöker jag för att hitta en ny öppning i samtalet. SO-ämnena, lag och ordning...typ.
-Kan du berätta varför jag ska kunna om kungar på sextonhundratalet och om Tysklands floder? Varför ska jag kunna rita skuggor på bildtimmarna? Varför ska jag veta kemiska formler på allt möjligt när jag ska överta farsans pizzeria och tjäna pengar?
-Marknadsföfring, kontrar jag. Då är det ju bra att kunna veta hur man gör reklam, till exempel...
-Hört talas om Facebook? Nu flinar han, vänligt. Och Google?
Jag ger upp för stunden och är tacksam för att det ringer in och kallar honom till lektion.
Och mig till fortsatt skoladministration.







 

Läs hela inlägget »

Det är en helt vanlig mittenterminsdag på lågstadiet, en tisdag vill jag minnas. Jag har blivit ombedd att utföra en klassrumsobservation i en tvåa och jag väljer en lektion i början av dagen och en i slutet.

Jag inleder mina iakttagelser redan i korridoren, lite på avstånd för att inte skapa onödig uppmärksamhet. Eleverna strömmar till, en del spralliga och andra morgontrötta. På väggen utanför klassrummet hänger krokar avsedda för kläder och ryggsäckar. Fint nybörjarskrivna namnskyltar på olikfärgade papper är fästade med kluddmassa över krokarna. På den motsatta väggen redovisas temaarbeten om rymden i bild och text.
Strax ska en ny skoldag ta sin början.

Det dröjer innan hon kommer (för det är en "fröken"). Eleverna i grannklassrummet har redan släppts in, och deras lärare håller ett hyssjande pekfinger för munnen åt tvåans elever innan hon stänger dörren till sin egen klass. Det är livfulla åttaåringar som möts inför en ny dag och ingen vuxen är i sikte. Några flickor jämför hårsnoddar och hasar ner i sittande sällning lutade mot väggen. Två pojkar är upptagna av den enes mobil och ytterligare en grupp pojkar umgås buffande och brottande i ett hörn av korridoren. 
Då kommer hon, fröken. Lite sen, sådär en åtta minuter.

Redan på håll uppmanar hon sina elever att ställa upp snyggt innan de blir insläppta i klassrummet. I ena handen håller hon en kaffemugg och i den andra mobiltelefonen. Nyckelknippan hänger i en mångfärgad snodd runt halsen. Inget av barnen fäster något större avseende vid hennes ankomst utan fortsätter sina olika mellanhavanden. Eftersom hon har båda händerna upptagna ber hon en av flickorna att hålla hennes kaffemugg medan hon låser upp klassrumsdörren. I samma stund ljuder hennes mobiltelefon. En förälder till någon av eleverna vill ha hennes uppmärksamhet och därför uteblir den snygga uppställningen i korridoren och eleverna viftas in i klassrummet. När mobilsamtalet är slut inleds tillrättavisningar och påminnelser om ordningsreglerna innan eleverna är på plats och tysta tar del av planeringen för dagen. 
Det har nu gått tjugo minuter av lektionstiden. 

Här ska nu min egentliga observation börja. Men redan i samband med frökens, auktoritetens entré, har jag grundlagt en uppfattning. Den må vara fel, men mina farhågor går i en riktning om hur dagen ska fortlöpa: odisciplinerat håglös och utan kittlande kunskapsutmaningar. Som föreläsare vet jag att inledningen för ett anförande är synnerligen viktig. Det sägs att de första fyra minuterna med publiken är avgörande. Det vet jag ingenting om, men min erfarenhet är att kontakten med åhörarna behöver få en engagerad start. Det ger hopp om att det jag har att säga kan skapa fortsatt nyfikenhet.

Det är mot den bakgrunden jag beklagar den misslyckade entré som fröken gjorde, eftersom det innebar att hon tvingades att jaga in sina åhörare till deras platser. Kanske haltar jämförelsen, men jag vidhåller ändå att kvalitén på entréer har betydelse för inspiration och motivation. När fröken och jag sammanfattar mina observationer i slutet av dagen får jag höra hennes tankar kring detta.
Om just entréer.

Läs hela inlägget »

Nu pågår Almedalsveckan i Visby. Solen skiner och våra politiker pratar väl om viljan att förbättra den svenska skolan, se till att undervisningen blir likvärdig och jämställd i hela vårt land. Det är som en gammal slagdänga från de senaste decenniernas valfråga om skolan. Som ett helhetsbegrepp har vård och omsorg förts till skolan under lång tid, för att tillsammans nu sammanfattas under begreppet välfärdsfrågor. Men saker och ting tycks inte utvecklas för att man byter ord på dem. Och skolan ser ut att vara ett alldeles speciellt svårt politiskt åtagande. Det skulle inte förvåna om publiken i Almedalen fäster lika lite vikt vad som sägs från talarstolar som för elever i klassrummen på lektionstid. 

För det sägs ju att skolresultaten sjunker i landet, att elever inte går ur skolan med godkända betyg, att den framtida arbetsmarknaden därmed kan vara hotad. Orsakerna till detta sägs i sin tur vara lärarbrist på grund av dålig arbetsmiljö och för låga löner. Bland annat. Men ytterligare en fråga måste kunna få ställas: upplever många elever undervisning och skolvistelsen lika ointressant och oinspirerande som publiken i Almedalen när skolfrågor avhandlas? Är det då elever böjer nacken mot mobiltelefonen precis som åhörarna i Almedalen? Det angår, berör, liksom inte. Och upplever pedagoger och skolledningar konkurrensen från sociala medier och andra digitala frestelser som så stor, att man finner det lönlöst att ta upp kampen för barn och ungdomars nyfikenhet på livet? Live?

Utbildningar, ekonomi, arbetsmiljö, kompetens, mätinstrument av olika slag, granskande myndigheter och skolplikt för barnen är gängse utgångslägen när skolan ska nagelfaras, analyseras, förbättras...

Jag saknar begrepp som artisteri, konsten att hålla sin publik vaken och att skapa cliffhangers -såväl inför nästa års Almedalsvecka och val som också för skolpersonal som vill ha sin frågvisa, nyfikna "publik" i klassrummen till hösten. Ett dagligt artisteri som kräver sin kvinna och man.
Utan det blir det tomt i salongen.


 

Läs hela inlägget »

Om vi läser Wikipedias beskrivning av begreppet barnperpektiv får vi det förklarat på två sätt. Det ena är den vuxnes förmåga att leva sig in i barnets tankevärld och att leda barnet i utvecklingen utifrån egen erfarenhet av att vara barn. Detta kompletterat med forskning kring barns utveckling. Det andra är barnets eget sk meningskapande.

Den vuxnes sätt ta inta ett barnperspektiv kan idag stöta på svårigheter beroende på när den egna barndomen inföll i tid och vilka minnesvärda upplevelser man bär med sig därifrån. 

Om man som jag, som hade min barndom förlagd till 50-talet och tidigt 60-tal, skulle agera utifrån hur jag som barn upplevde vuxnas förhållningssätt och omvärlden då, så skulle det sannolikt uppstå komplikationer i kontakt med barn idag.  Jag skulle uppfattas som osannolik. För det som då hade stor betydelse, och sågs som grundläggande färdigheter för att bli en god framtida vuxen medborgare, skulle idag förmodligen uppfattas närmast som förtryck eller som en mild form av barnmisshandel.

Det kunde då handla om att man som flicka neg och som pojke tog av mössan och bockade när man hälsade på äldre personer. Att hålla upp dörren för äldre personer var en självklarhdet ( men inte viceversa), och att säga "tant" eller "farbror" till den vuxna människa man tilltalade fanns inte på kartan att ifrågasätta. Bestraffningar av olika slag var inte sällsynta. Barnagan var ännu inte förbjuden och användes bland somliga vuxna som korrigeringsredskap.

Det säger sig ju självt att jag, om jag skulle ställa samma krav på barn idag, i min roll som pedagog, förälder eller farmor skulle möta oförståelse, protest och kanske rent av gapskratt.
Så mitt jobb med mig själv, för att kunna inneha ett nutida barnperspektiv, är att hålla mig uppdaterad i de samhällsförändringar som idag omfattar barn och ungdomar. Det är en inte helt lätt uppgift i en tid då det mediala utbudet och informationsvägarna impregnerar människan närmast intill födelseögonblicket. För hur ska man kunna gissa, eller veta, i vilken begreppsvärld olika barn vistas, tar intryck ifrån och ger uttryck för?

Om jag däremot vore pedagog eller förälder född på 90-talet, så skulle jag ha närmare till förståelsen av barns tankar, själv vara närmare modern begreppsbildning. Men för att få tillgång till djupet av erfarenheter och kunskap skulle jag behöva komplettera med föregående generationer för att kunna ge förklaringar, bakgrund och för att kunna spekulera i nutid och framtid. Då har jag barnperspektivet levande i mig och delar synfält med barn på ett bredare sätt.


Det är då barnperspektivet i betydelsen barnets meningskapande får en alldeles särskild tyngd. Det är då jag med min bakgrund som pedagog, förälder och farmor ska skärpa lyssnandet för att kunna dela samtal med barn. Lyssnandet måste ges plats i hem, förskola, skola, socialtjänst och andra samhällsinstanser som ska tillgodose barns och ungas intressen.

Var i samhällsbilden ser vi uttryck för barns tankar och idéer idag?
Vilket utrymme har de som kulturell signatur i vår tid? 
Vilken uppskattning visas barn och unga för eget skapande och sinnliga uttryck?

För egen del kommer jag att fortsätta att hålla ögonen öppna och att skärpa hörseln. 




 

Läs hela inlägget »

Man måste vara seriös.
Inte flumma till det när det är allvar på gång, som när man ska lära sig saker som sedan ska mätas, analyseras och värderas.

Särskilt till åren komna personer,som vill larva till det, är inte svåra att uppfatta som patetiska eller åtminstone rörande barnsliga. Det beror på åldern, skulle jag vilja säga. För en medelålders tjänsteperson, till exempel, må väl vara barnslig, ha barnasinnet kvar, på den årliga personalfesten. Men att se vederbörande alltjämt i ett barnasinnligt tillstånd resten av året på arbetsplatsen kan bli direkt förgörande för den stackars
tjänstepersonen.

För på jobbet gäller ansvar. Och ansvar är allvarligt. I förskolan och skolan gäller också ansvarsfullt allvar för både stora och små. Ett allvar som ska kunna mätas för att underhålla konkurrens och nationalekonomiska frågor, och sånt är inte att leka med. En kombination av teknologisk utveckling och möjligheten att ge utlopp för barnasinne (oavsett ålder) är som bekant redan på gång. Det är den digitaliserade barndomen eller, varför inte, barnsligheten där man inte behöver bli synlig och kan få fritt spelrum med hjälp av alias (så man slipper ange ålder). Barnasinnet bevaras intakt, men avslöjas inte fysiskt.

Men varför denna omväg till att få vara människa fullt ut, hela livet? För varje levnadsår jag lägger till min personliga erfarenhet blir barnasinnet allt viktigare att bevara. Förmågan att leva sig in i situationer, förmågan att fantisera kring problem och deras lösningar, glädjen att kunna föreställa mig och på ett lekfullt sätt kunna förställa mig när det är läge... Och då under alla årets dagar.
I mötet med andra människor,stora som små, törs jag bjuda på det infantila och det barnsligt logiska eftersom kommunikationen mellan oss då blir mer levande och givande. Det slår nästan aldrig fel.

Förutsättningen att kunna bevara barnasinnet måste ändå vara tillåtelsen för barn och vuxna att använda sina sinnen, ta plats, leka det logiska, öka förståelse och mötas i generationsövergripande samförstånd, de som hållit just barnasinnet levande.
Det fysiska.

 

Läs hela inlägget »

Senaste inläggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Arkiv

Länkar

Etiketter

-