bkpam2134409_9107f6d75367467ab2bf883791ac105e

2017 > 08

Jag gör en observation i årskurs 2.
Vi har fått några nyanlända elever till vår skola och lärare önskar mina ögon och min delaktighet i undervisningen för att sedan kunna diskutera lektionsupplägg och annat. 

Jag har ingen fördjupad kunskap om varje enskild elev, utan jag utgår från lärarens sätt att möta hela klassen, hur instruktioner ges, hur klassrumsregler efterföljs, hur turtagning, bemötande och kommunikationen fungerar.

Det är en helt vanlig klass med helt vanliga barn och en helt vanlig "fröken" som nu har halvklassundervisning i svenska. Ena klasshalvan här, den andra på fritids.

Just detta lektionspass tycks handla om enstaviga ord som "bär", "blå", "grön" och annat som har med växter att göra. Samtidgt har ämnet integrerats med bild. Det förstår jag när eleverna får i uppgift att på ett papper rita blåbärsris med färgpenna ("grön") och att lägga till små blåbär("blå") med hjälp av minimala korkar som doppas i fingerfärg. Detta visar sig för många av eleverna vara en riktig prövning i finmotorik. En flicka väljer att måla blåbär med en blå färgpenna. Hon gör det omsorgsfullt och noggrant. Läraren korrigerar henne vad gäller materialvalet och ber flickan att använda korkarna istället. Det "går fortare att stämpla" bären på riset.

I en annan bänk i klassrummet sitter Alexander. Han har kommit nyligen till Sverige, bostadsområdet och klassen. Han kan ganska bra svenska men har inte hunnit "etablera så många kamratkontakter än", enligt läraren. Detta upplever hon som ett litet problem, för "alla ska ju ha nån att vara med". Alexander har inte satt ett enda spår på sitt papper. Inget grönt ris och inga stämplade korkblåbär. Istället halvligger han över bänken och vrider och vänder på en liten träbit. Han gör inget annat väsen av sig än att han stör med att inte göra sin uppgift. Läraren ber honom därför ett par gånger att stoppa undan träbiten och otåligheten i hennes röst får bänkkamraterna att hjälpa till med tillrättavisningen. Då blundar Alexander och med träbiten i ena handen håller han samtidigt för öronen. 

Nu har läraren, kanske tyngd av observationstillfället, fått nog och går därför till eleven och frigör träbiten ur hans hand. Därefter går hon med bestämda steg till sin skrivbordshurts och stoppar träbiten i lådan. "Man måste hörsamma och visa respekt", klargör läraren för barnen. Några fnittrar, andra stämplar färdigt. Alexander har inget att visa när alstren ska samlas in för att sedan sättas upp på klassrumsväggen på temat BÄR. 

När det är dags för rast har barnen bråttom ut.
Utom Alexander. 
Jag sluter upp invid honom i klassrumsdörren och frågar vad det var för pinne han hade haft med sig. Alexander förklarar att han gärna vill ha tillbaka den eftersom den tillhör hans marsvin. Jag får veta att träbiten hade bitmärken från marsvinet. Det var därför den såg så "skräpig" ut. Men det gjorde ingenting, enligt Alexander. Marsvinet som hette Tess var hans bästa vän, och jag fick en detaljerad redogörelse för hur marsvin ska skötas och vad dom ska utfodras med. Dessutom var hans marsvin en alldeles särskild sort: hon var ett virvelmarsvin. På hemvägen skulle han plocka groblad och maskrosblad ("grön") till Tess. Kanske skulle hon också få en större låda att vara i. Han funderade mycket på det. 

Han villeatt jag skulle be "fröken" att han skulle få tillbaka Tesspinnen, eftrsom den var ett sällskap åt honom.

Jag funderade på det uppföljande samtalet med läraren som var planerat till eftermiddagen. Kanske skulle jag föreslå att marsvinspinnen skulle få lite särskild uppmärksamhet när den lyftes ur hennes hurtslåda och samtidigt ge Alexnder den uppmärksamhet som han som marsvinsexpert förtjänade. 

Det skulle då också kunna ske på en svensklektion (var annars?) inför en lärare som kunde få nya, egna temaidéer med hjälp av sina specialkunniga elever och inför klasskamrater som inte fnittrade medan dom lydigt stämplade blåbär.



 

Läs hela inlägget »

Man pratar idag i abstrakta termer om våra barn och deras möjligheter att tillgodogöra sig utbildning. Populära uttryck är "utanförskap", "socioeko-nomisk utsatthet", "segregation"... Detta gäller t ex i de fall där skolor uppvisar dåliga, mätbara resultat i jämförelse med områden som präglas av "tillhörighet", "välstånd" och "framgångsfaktorer". Och utifrån detta byggs nya politiska strategier för "skolutveckling", "lyft" och "måluppfyllelse".

Men kan man inte med detta nyspråk göra barn och ungdomar en oförsvarlig otjänst genom att utgå ifrån bostadsområden och generella, demografiska beskrivningar? Kan det ibland uppfattas så, att skolor som uppvisar "dåliga resultat" i hög grad kan förklara detta med elevernas klasstillhörighet? Barn till skiftarbetande, arbetslösa eller sjukliga föräldrar? 

Kan slentrianmässiga förklaringar, upprepade i det oändliga, bidra till synen på de barn som bor i ett särskilt område har sämre förutsättningar än andra att bli duktiga i skolan beroende på klasstillhörighet? För visst kan vi väl kalla saker och ting vid även gamla namn såsom att socioekonomisk är detsamma som samhällsklass? Och skulle barns förmåga att utveckla kognitiva färdigheter nödvändighvis ständigt behöva relateras till deras samhälleliga klasstillhörighet? Skulle deras drömmar om en meningsfull framtid vara förpassade till dålig självkänsla relaterade till deras uppväxtmiljö?

Självklart inte.

Låt oss se tillbaka några decennier. Låt oss, som nu tillhör pensionärsgenerationen, minnas hur det en gång var. Det går då inte att bortse ifrån den blixtsnabba samhällsutvecklingen i en nutida jämförelse, främst på teknikens och informationsteknikens områden. Men, ändå.

Låt oss gå så långt tillbaka som till 50- och 60-talet. 

Söderförorten skröt med sina långa, nybyggda hyreshus med tillhörande gårdar, lekparker och cykelställ. Parkering, för dem som hade bil, fick man ordna längs gatorna. Skolan man tillhörde under de första åren låg ungefär trehundra meter från porten där man bodde. Med stigande ålder ökade promenadvägen till skolan och nådde ungefär en kilometer. 

I dessa stolta, nybyggda hyreshus bodde inga familjer med överdådiga ekonomiska resurser. Tvärtom, faktiskt, många gånger. Lägenheterna bestod i genomsnitt av två rum och kök och kunde rymma fyrabarnsfamiljer. Några storslagna lägenheter hade tre rum och kök. Badrum med fönster och badkar, balkong och fint källarförråd var ett nyhetens behag för många.

I slutet av 50-talet och början av 60-talet fick många nya grannar från t ex Italien och Ungern. Många nya, spännande dofter från deras kök med för oss ovanliga kryddor spred sig då i trapphusen. Nyfikenheten och de nya bekantskaperna förenades i skolan och på fritiden. Men i skolan gjordes ingen åtskillnad på oss - såvida inget särskilt illa inträffade och eleven placerades i sk obs-klass.

Det var på mellanstadiet som gångvägen blev längre till skolan. Den låg på gränslinjen mellan de stolta hyreshusen och de malliga villorna och radhusen med egna trädgårdar, bärbuskar och fruktträd. De välbärgade. De som säkert hade barn som skulle få fina jobb en gång i tiden. De som säkert hade barn som skulle få de bästa betygen tack vare att de hade föräldrar som hade råd att ha egna hus, till och med.

Men så blev det inte!

Klasstillhörigheten blev inte avgörande, var inte någon enda generell faktor som präglade vår skola. Vi hade läshuvuden. Vi hade viljestarka föräldrar. Vi hade kämpaglöd och bibliotek. Vi hade rättvis och orättvis betygsättning. Vi konkurrerade, mobbade och fjäskade. Och oavsett var vi kom ifrån - om det var från hyreshusen eller villaområdet i vårt skolupptagningsområde - passerade vi de första nio åren med skiftande erfarenheter och olika drömmar om framtiden. 

Skolan kunde av många upplevas som ett helvete, en skärseld som man måste ta sig igenom utan att bli vidbränd. Men den var samtidigt den sammanhållande länken till familjen som såg med allvar på läxor och prov. Inte alla förstås, men i princip. Det fanns inte så mycket som störde samtalet om hur skoldagen hade varit. Utom kanske förälders skiftarbete och sömnbehov olika dagar. Telefonsamtalen kostade pengar redan då, så alltför mycket pratande begränsades. Och det fanns bara en telefon i hushållet, försedd med sladd och kontakt monterad i väggen.Tv kom sent, radion var en viktig informationskälla, dagstidningar likaså.

Föräldrar och andra vårdnadshavare hade inte så många egna flyktvägar för stimulans som dagens. Jo, det kunde vara biobesök, danskväll (med grannen som barnvakt), restaurangbesök någon gång... Vuxna var tillgängliga på gott och ont och inte försvunna i egna tanke- eller pratbubblor via öronsnäckor och skärmar. Kan det ha spelat roll för alla oss som hade läshuvuden i en arbetarklassmiljö (och tjänstemannabarnen i villaområdet)?

Jag vill tro det. Jag vill absolut tro att den närvaro som de representerade både fysiskt, mentalt och emotionellt kunde påverka den egna viljan och kamplusten. Sådant som idag kallas "grit". Och att skolan hade kompetenta lärare som inte gjorde klasskillnad på oss elever, vilket naturligtvis gjorde sitt till. Och så hade vi ju den sociala kontrollen. Vuxna samarbetade. vilket kunde vara jobbigt inte minst under pubertetens frigörelseförsök. Många av barndomsvännerna från hyreshusområdet i söderförorten förverkligade sina drömmar och fick framgång i sina yrken.

Låt oss idag slippa malas sönder i statistikernas och politikernas beskrivningar av alla de negativa tillstånd som drabbar människor från "socioekonomiskt svaga" områden. Låt oss istället utgå från att det överallt vilar resurser som väntar på tillfälle att få växa i förverkligande inför framtiden!

Det är inte bristen på läshuvuden som skapar klasskillnader. Det är synen på möjligheten till utveckling beroende på uppväxtmiljö. Slentrianmässigt framförda fördomar, helt enkelt.

Redan långt tillbaka hette det "skolan är expert på undervisning", "föräldern är expert på sitt barn". Kanske kan man idag göra tillägget vem är "expert på föräldern" -oavsett härkomst, titel, samhällsuppdrag och bankkonto?

Den som ska ge barnet sin hängivna tid och sin egen tilltro till framtiden. Eller är det så att den tid som barn kunde få av vuxna tidigare inte finns för barn idag -trots teknikens utveckling för att underlätta i vardagen?







 

Läs hela inlägget »
Det var på hösten för tio år sen ungefär och det var sen eftermiddag. Det regnade. Arbetsdagen började lida mot sitt slut och jag satt i samtal med en kollega på min expedition när de plötsligt stod i dörröppningen. En nätt kvinna, sannolikt i min egen ålder, halvneg och log med en mun som saknade tänder i överkäken och med en vänligt, vädjande blick. Tätt intill henne stod en liten, spenslig flicka, allvarlig och med stora vaksamma ögon. Kanske var hon i tioårsåldern. Kollegan och jag reste oss genast och bad dem sitta ner i rummet, vi tog i hand och log lite ömsesidigt generat eftersom vi inte kunde varandras språk. 

Min arbetsplats var då en så kallad mångkulturell skola i Stockholm. Med det menades ortens medborgare och övriga invånare som hade ett annat modersmål än svenska och bekände sig till skiftande religioner. Det hörde till vanligheterna att vårdnadshavare dök upp och hade önskemål vad gäller skola, så det var en helt normal situation även denna eftermiddag. Men ändå inte.

Kvinnan och flickan var för mig helt okända, och först genom att ta kontakt med en socialsekreterare, vars namn stod på en handskriven lapp som kvinnan lämnade över, klarnade situationen något. Efter en stunds gemensam väntan anslöt också en tolk som skulle hjälpa oss att hantera den uppkomna situationen på växelvis svenska, dari eller persiska. Jag minns inte vilket nu.
   Det visade sig vara en mormor med sitt barnbarn som flytt från krigets Afghanistan. Flickans föräldrar sades vara döda och övriga släktingar skingrade. Flickan behövde få gå i skolan.  Utan att ha någon närmare kunskap om flyktingar från Afghanistan då (Somalia var mer känt, och många elever kom från Somalia och hade här fint socialt stöd från vuxet nätverk), fick jag rådrum med min chef och socialsekreterare om hur jag skulle göra. Det stod klart att flickan skulle få börja i vår förberedelseklass tillsammans med andra elever som skulle komma in i svenska språket.

Märkliga frågor fick aktualitet: Fick hon vara här? Var hon ett "gömt" barn?  Hade hon varit ett "apatiskt" barn? Hade hon rätt att gå i skolan? Skulle hon "skyddas" på något sätt..?
   Processen hade sin gång och flickan började i förberedelseklass. Det var inte mycket som blev känt för mig om hennes livssituation, fritid eller annat utanför skolan. Det jag visste var att hon kom och flitigt deltog i undervisningen. Efter ett halvår ingick hon till fullo i ordinarie klass. Svenska språket behärskade hon lika väl som de flesta andra flerspråkiga eleverna. Hon fick kompisar och uppträdde som vilken levnadsglad elev som helst i den nya gemenskapen. Det som känts osäkert inledningsvis kring den nya flickan normaliserades och skolarbetet flöt som det skulle. Ett tag.
   Flickan fick uppleva ett svenskt sommarlov och påbörja nästa årskurs när beskedet kom:

Avvisning.
Bort.
Ut.

Jag kan inte återge det kaos som uppstod. Jag kan inte redovisa för alla de myndighetspersoner som hade sagt sitt. Jag fick då veta att mormoderns och flickans asylansökan avslagits en gång tidigare. Jag visste inte att det framkommit att föräldrarna kanske faktiskt levde, men hade velat ge sin dotter ett nytt liv. Jag visste inte hur chockad flickan skulle bli av den försök till räddande lögn som burit henne på flykt, den om att föräldrarna skulle vara döda -men istället var vid liv. Men i ett miserabelt liv i krigets Afghanistan.
   Jag kan beskriva den närmast fysiska smärta jag upplevde när jag tänkte på föräldrarnas och mormoderns desperata försök, att genom offer försöka ge flickan en framtid och ett liv utan krig. 

Så var det dags.

Jag minns att jag satt i skolsköterskans mottagning med flickan uppkrupen i mitt knä. En förpubertal och hittills livfull flicka med nyvunnet självförtroende som nu krampaktigt och skräckfylld klamrade sig fast i mig. Det var jag och hon. Det var bara att vara. Inget att säga. Vad skulle det ha varit? Att allt skulle bli bra?

Vi satt så en hel förmiddag.
Lärare och klasskamrater var olyckliga.
Allt gick så fort.
Vad kunde man göra?

Okunniga och inte fullt informerade om hela proceduren kring avvisningen skyndade vi oss att köpa in en mobiltelefon och kontantkort. Klasskamraterna och några lärare skrev sina e-postadresser för att fortsättninsvis hålla kontakten. Detta lades i en liten blank påse med handtag av rosa snoddar och dekorerad med glittrande fjärilar. 

Jag har förträngt hur vi lösgjorde oss från varandra, hur hennes stela lilla kropp med likblekt ansikte och med rödkantade ögon under svettiga stora hårlockar lämnade mitt knä. Det blev kallt. Och ändå var det en solig vårdag utanför fönstret som stod öppet och släppte in de vardagsljud som fyller en skolgård under rast.

Jag hade haft en mors dotter i mitt knä, en mor som skilts från sin egen mor och dotter i hopp om överlevnad och en framtid i frihet. Maktlöshet och övergivenhet i kombination med ilska och frustration överföll mig där jag satt. Mänskliga rättigheter... Barnkonventionen... Värdegrundsarbetet... planer, planer och åter planer som upprättas i skolan för att ge barn en värdig framtid. Betydelsefullt och meningslöst i en hopplös förening.

Efter en tid blev det tyst från henne. En klasskamrat hade haft den sista kontakten och då fått veta att flickan inte var i Afghanistan, utan i Pakistan. Utan att förstå något av regelverk kring avvisningar och inte heller om olika folkgruppers frivilliga eller ofrivilliga val av boplats, har jag däremot inte svårt att leva mig in i separationer, drömmar, förhoppningar och farhågor som fyller människor på flykt till livet, om så bara till överlevnad till och med. Det är inte heller svårt att leva sig in i den saknad och maktlöshet som drabbar den som avvisas till utgångsläget och kanske något ännu värre.

Och allra värst är det att försöka leva sig in i att jag skulle ha kunnat vara mormodern. I ett helt omvänt perspektiv.

Fortfarande, efter alla dessa år, kommer jag på mig att undra över var hon är nu, flickan som ville ha ett liv och en framtid i Sverige och som under sin korta tid här levde upp till alla förväntningar som ställdes på henne.

Bor hon i Pakistan?
Är hon själv mamma?
Har hon fått utbildning och jobb?
Har hon kvar mobiltelefonen och alla e-postadresser?

Nu, tio år senare, har jag återfått kontakt med några unga människor från Afghanistan. Det har skett via sociala medier. Jag har fått frågan "hej hur mår du" och sedan har det fortsatt. Inte via mitt knä, utan numera på digital väg. Vi har aldrig träffats på annat sätt. Jag är "en röst i natten" för några unga, rädda pojkar som saknar sina mammor.

Sånt är det inte svårt att leva sig in i.

 
Läs hela inlägget »

Nyhetssändning rapporterar om stulna elevdatorer inför skolstarten. Besvikelse bland elever, stora kostnader för skolan. Skolledningen kommenterade eländet och ett par mellanstadieelever intervjuades om hur de kände inför det inträffade. Den ena uttryckte besvikelse över att efterlängtad dator inte fanns på plats medan den andra tillfrågades över den inträffade bristen på arbetsredskapet. Det förväntade svaret hade nog varit svårigheterna att inte ha tillgång till ordbehandlingsprogram eller att kunna söka information. Istället blev repliken: "Då måste man skriva för hand. Det är faktiskt jobbigt. Man blir trött".

Lillsyrran och jag (båda 60 +) tog del av nyheten samtidigt i tv-soffan. Syrran är specialpedagog och min egen bakgrund är skolledare och dramapedagog. Den unge elevens kommentar drabbade oss uppenbarligen, eftersom vi snabbt slängde en blick på varandra, suckade och drog igång jämförelser med vår egen barndoms- och ungdomstid. Vi kände oss synnerligen kompetenta att göra denna minnespromenad, vi som upplevde världen redan innan vi fick en tv-apparat med en kanal i vardagsrummet 1957.

Fastän åldersskillnaden är stor mellan oss, och våra barndomsminnen ligger sparade inom olika intresseområden, så har vi våra minnen av leken, lekkulturen, lekkommunikationen och socialisering genom leken gemensam.

Hon lekte med dockor. Jag gjorde inte det...
Hon bytte bokmärken. Jag skrev "aforismer".
Hon hade tjejkompisar. Jag lekte med killar.
Hon red. Jag var allergisk mot hästar (är fotfarande).
Hon hade långt lockigt hår. Jag hade kort dito.
Hon dansade jazzbalett på Balettakademiden. Jag friidrottade och spelade basket.
Hon tog sånglektioner hos operasångare Sven-Erik Jacobsson. Jag gjorde detsamma.

Trots dessa skillnader var det inte specialaktiviteterna som förenade oss i minnena. Det var uppväxtmiljön i söderförorten, den som var plattformen för oss 50-talister.

- Minns du voltstången. Där kunde man gunga "båt", snurra varv efter varv snabbt i knävecken, göra bakåtvolt och framåtvolt, sätta händerna i backen hängande i knävecken och gå ner handstående...
- Ja, och vi hade ju en voltstång med tre olika höjder... Undrar hur många som vet vad volttång är idag...
-Och hela sandplatån mitt emellan huslängorna... med voltstång, sandlådor, bänkar, gungbräda...
- Ja, men de vanliga gungorna fick man ju gå ner till parken vid mjölkaffären för att gunga på och då måste man ju först ha tillstånd av vuxen för att gå över vägen...
- Minns du alla vresrosbuskar? Dom luktade så himla starkt och gott, röda, rosa och vita...
- ...och när det blev nypon tog vi ut fröna, "klipulvret" och smög oss på kompisar bakifrån och la innanför kragen på dom... Och så gjorde vi ju alla...
- Minns du  tändsticksaskarna, dom små, som vi sparade för att fånga nyckelpigor i från vresrosbuskarna...
- ... och som vi bäddade ner på blad i askarna innan vi släppte dom igen... efter det att vi räknat de svarta prickarna på vingarna..
- Halli-hallå, minns du den leken? Och syltburkarna? Och land och rike..?  Vi kånkade på varandra som syltburkar, vi tränade nog varenda muskel. Den där sandlekparken samlade ju alla oss ungar på gården och leken kunde avbrytas att någon måste gå hem och äta eller så... 
- Och bergen med en klyfta emellan som man kunde slänga sig i lina för att ta sig från det ena till det andra... och minns du bergknallen utanför kompisens port där det liksom var en hylla i berget och man kunde leka affär... Stenar var mynt och löv var sedlar... Tonfall hos "expedit" och "kund" tränade vi bra på. Det var ju bara att gå till mjölkaffären och lyssna på de vuxna.
- Jag minns kälkbacken från sandlekparken ner mot piskställningarna där man piskade sina trasmattor. Och att man fick åka skidor själv genom skogen, bara man sa vart man skulle.

- Himmel, så många detaljer som flyter upp!
- Och så gick vi i skolan på lördagar också, bara halva dagen. Minns du? Då hade man rolig timme och fick ta med nån godisbit.
- Ja, men jag fick gå i hållningsgymnastik en timme på lördagar för att jag hade så dålig handstil...
Syster specialpedagogen tystnar och stirrar på mig ett ögonblick.
-Va? Det måste ha varit före min tid... 

Nyhetssändningen är för länge sedan slut och vi har stängt av tv:n för att försjunka i våra minnen och hur vi upplevde dem då. Lite kaxigt konstaterar vi att vi besitter en livskompetens i kraft av år ålder, men också genom alla de lekupplevelser vi har med oss. Kanske har de format våra yrkesval? Men samtidigt inser vi att världen idag har sikte på nya kompetenser för att utveckla framtiden. 

Ur vårt barndomsperspektiv börjar vi resonera om det inte var bättre förr. Vissa saker, åtminstone. Barn fick vara barn och vuxna fick vara vuxna. Några barnsligare än andra, tack och lov. Men det fanns begränsningar för vad man skulle behöva "ta in", man hann omsätta instruktioner, pröva dem, följa dem, revoltera mot dem utan att ha ett källkritiskt förhållningssätt till information, så där alldeles omedelbart. Rykten och myter fick man växa i, och skolan fick då en alldeles särskild betydelse när det gällde att sprida klarhet.

Det är meningsfullt att bli äldre -inte för att döma sin samtid- för då kan man jämföra saker och ting. Till exempel att barn har samma grundbehov oavsett tidsålder, men att olika tidsåldrar värderar barns behov olika.










 

Läs hela inlägget »
Så hör dom av sig igen, mina älskade barnbarns föräldrar, lika älskade dom.

Det gäller den här gången frågan om barnvakt (igen). Frågan tröttar faktiskt ut mig, inte för att jag är önskad för mina barnbarn. Nej, det är vakttemat jag vänder mig emot.

Sååå många gånger har jag förklarat för de älskade föräldrarna att jag inte ställer upp som vakt åt mina barnbarn. Jag kan tänka mig att de tycker att jag börjar bli provocerande finstilt i kommunkationen. Men det struntar jag i eftersom jag tycker att dom börjar bli tjatiga om sitt vaktande. Men eftersom vi egetligen menar samma sak, nämligen att jag och farfar har möjligheten att ta hand om deras dyrgripar och att de i förtroende låter oss göra det, så kan det vara snubblande nära att lägga just ordet alldeles intill ordet barn. Uppdraget och förtroendet ges mer tyngd då, liksom.

För min del vill jag inte vakta. Tvärtom!
Jag vill dra ut på olika äventyr med mina barnbarn. Det betyder inte nödvändigtvis tivoli, grottforskning eller djungelsafari. Det räcker gott med fantasilandskapen, sådana vi skapar själva, läser om i böcker eller gör egna sagor om, Och när vi gör det finns inga skyddsnät och vakt brukar vara överflödigt, eftersom de inte gärna lämnar mig så länge vi delar stunderna av verklighetsupptäckter och fantasigemenskap.

Jag vill så gärna att vi ska skapa minnesvärda upplevelser tillsammans medan tid är, sådant man kan komma ihåg utan att behöva gå in i smartmobilminnet. Så, när deras föräldrar nu vill överlåta sina älsklingar, så vet de i alla fall att jag inte lägger tyngdpunkten på att vakta dem, att inte hindra dem från annat än rena farligheter.

Vi drar på äventyr, helt enkelt!

Alltså; barnvakt kan väl vara okej för föräldrar som vill vakta sina barn, men att tro att en farmor och farfar skulle nöja sig med det...
Glöm det! 


 
Läs hela inlägget »

Terminsbörjan.

- Vi undrar om du skulle kunna åta dig ett uppdrag hos oss. 
-Jaha?
-Jo, som du säkert känner till så arbetar vi inom skolan med livskunskap, alltså timmar för att jobba med frågor om känslor, mobbning, krishantering, konflikthantering sex-och samlevnad och sånt...

Jag intar beredsskapsställning.

-Jaha?
-Jo, och vi har lagt livskunskap inom ramen för skolans val, alltså motsvarande en timme i veckan. Främst på mellanstadiet.

Nu sätter jag mig ner.

Kvinnan i andra änden fortsätter. (Hon ringer från expeditionen har hon förklarat.)
-Så lärarna har samlat ihop timmarna och lagt dem i arbetsblock, du vet... Så det skulle bli några besök på vår skola, då...
-Jaa?
-För det blir ju lite lite att bara köra en timme i veckan. Om det handlar om mobbning och sånt...

Jag samlar mig till en fråga efter den schematekniska utläggningen.

-Men är det inte sånt som lärarna arbetar med själva i sina klasser? De saker du nämner ingår väl i det normala, fortlöpande arbetet med eleverna?

Hon är tyst ett ögonblick och fortsätter sedan:
-Du får ursäkta, men jag vet inte exakt vad ämnet ska innehålla. Jag har bara blivit ombedd att kontakta dig och höra...  Och vad du kostar, till exempel... Vi har ju andra vi kan ringa, också...

Nu känner jag medlidande med kvinnan som fått det obekväma uppdraget att kontakta mig, så jag frågar:
-Hur fick du kännedom om mig? 
Hon replikerar:
- Jag har bara fått en lista på olika personer av lärarna. Och det står till exempel vad du har gjort... Skolledare, dramapedagog, föreläsare och det... Men inte vad du kostar. Jag har fem till här som jag ska ringa. Är du intresserad eller..?

Nu reser jag mig upp och går omkring medan jag pratar. Ungefär så som jag gör när jag föreläser.
 
-Jag är väldigt intresserad av livskunskap, av hur människor på jorden lever sina liv, av mäniskors erfarenheter under ett långt liv och om sådan levnadsvisdom som jag själv aldrig fått ta del av. Än, åtminstone. För mig är kunskap om livet inget man kan leka charader eller göra övningar om i några schemalagda undervisningsblock. Kunskap om livet får man bara genom att leva det och era mellanstadieelever har ju knappt börjat sina lång liv. Däremot har ju lärarna mer livserfarenhet och kunskap om egna upplevelser att dela med sig av till sina elever och till varandra. Det är väl en bra början på att visa vilket värde det har att ha kunskap om sitt liv? Och det kan man ju göra utan schemalagd tid för det. Eller hur?

Plötsligt är jag rädd att jag börjar låta mästrande, att min gamla skolledarfrustration över alltings systematiska kontroll över tid för mänskligt umgänge ska tränga igenom, så jag säger med blidare tonfall:

-Så, det du frågar mig om är tyvärr för stort för mig att åta mig, Jag är ledsen, men tack för att du ringde.

Artiga "hej då".

Den hemska frågan om "ämnet " livskunskap i skolan triggar igång mig och får mig att föra en inre monolog, en föreläsning utan andra åhörare än jag själv. Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka tanken att jag skulle stå inför mellanstadiebarnen... Skulle jag säga det jag nu tänker? 
Ja, det skulle jag nog. Men det skulle gå på högst en kvart. För sedan ska ju de själva göra jobbet.

"Kunskapen om ditt liv äger du själv. Det spelar ingen roll hur gammal du är när du berättar om vad du vet om dig själv, men en gammal människa har förhoppningsvis hunnit tänka mer över sina upplevelser, sina erfarenheter, än en ung människa.  

Att utveckla livskunskap är att lyssna till andra människor, att se och försöka förstå handlingar och händelseförlopp så länge man lever. Det är vägen till att förstå sig själv -nog så svårt- och andra. Att förstå livet, att kunna  ALLT om det, är en mäktig uppgift. Men om alla människor skulle dela sina upplevelser och erfarenheter så skulle vi kunna få en hygglig bild över livets förutsättningar, uppkomst och utveckling. Här finns det många åsikter om hur det har gått till och hur det ska bli, så då gäller det att lyssna och lära extra noga för att kunna välja hur det stämmer med ens eget liv. 

Att leva är att vara nyfiken, att vilja veta, att känna, att söka... Och då gäller det att lämna plats åt varandra, för varje människa har sin uppgift att komma på saker om sig själv och om andra. 
Låter det självklart? Låter det svårt? 
Vilket som:
Se till att vara nyfiken, se till att vilja veta mer, se till att söka reda på sådant som du har nytta och glädje av... och kom ihåg att lämna plats åt människor nära dig. Om alla här gör det så finns det ju plats för dig också.

Ibland tänker jag på olikheter och likheter. Kommer ni ihåg slogan "Vi gillar olika"?
Tänk om vi skulle skapa en ny slogan? -"Olika gillar lika"!
Men då tänker jag inte på  hur olika vi ser ut, vi  som tillhör människosläktet, utan på vad vi alla behöver som människor. Det kan ni prataa med varandra om sedan , på lektionen i svenska eller so till exempel. Jag gissar att ni kommer  fram till att även om vi är olika, så gillar vi mycket lika. Och då måste det ju räcka till alla. Hur det ska gå till är kanske en fråga i matematiken.

Jag vill ge er en bild som liknelse:
Tänk er fjärilssläktet! Så många olika skönheter som fladdrar omkring och  några -helt olika- slår sig ner på samma blomma för att hämta näring. Vilken vacker syn!
Färgsprakande gör de naturen rik och bidrar -trots sina olikheter i färg och form, precis som vi i människoslaäktet! - till naturens  mirakel.
På vilket sätt?  Det kan vara en fråga för biologitimmarna -eller  kanske filosofi, om ni har det. 

Och ni:
glöm inte att pråla som fjärilar och se till att ni får plats på samma blomma! Det räcker åt alla här, gläds åt att ni är bra och vackra och  -vad ni gör- kom ihåg att berätta det för varandra! Det kan man göra på rasten  eller under en särskild liten stund  som läraren väljer.
Och om ni vill, påminn varandra om det här med fjärilarna!

Lycka till med att skaffa kunskap livet ut!"


När jag lyssnar till min inre röst tänker jag att detta kanske är väl känslosamt för mellanstadiebarn. Men å andra sidan, barn är inte dumma. De är som små seismografer och uppfattar om en vuxen är ärlig och uppriktig. Jag fullföljer mitt tankeexperiment.
 
Jag håller mitt lilla tal för mellanstadiebarnen. Jag gör det gratis (ja, bortsett från det arbete det kostat mig att samla både erfarenhet, kunskap och mod under ett långt liv att göra just detta). Samtidigt slår det mig att varje lärare ju kan hålla sitt eget livskunskapstal på en kvart och följa upp frågeställningar på de vanliga lektionerna. Elevernas frågor om livet blir kunskapsbärande för alla och ryms snnolikt inom läroplanen.

Och tänk, om samma procedur skulle kunna omsättas i kollegiet?










 

Läs hela inlägget »
IMG_4132 IMG_4132

Hej, mamma!

Det är jag, igen. Det var ett tag sen vi skildes åt, jag hem till vardagslivet och du ut i cyberrymden, Vi bestämde ju att vi skulle hålla kontakt via nätet, denna obegripliga och oöverskådliga konstruktion som fick dig att övergå från religiösa funderingar på livet efter detta till tekniska tankeexperiment om hur du via min Facebooksida kunde spridas via satellit runt jorden. Vi diskuterade om det skulle fungera i samma evighet som den religiösa, himmelska evigheten. Kommer du ihåg?

Hur som helst så flimrar du förbi på Facebook ibland, så då vet jag ju var du är. För egen del vistas jag i sensommaren och sammanfattar årets kretslopp via rabatterna, lövträdens skiftningar till gult efter en torr sommar. Förra sommaren förklarade du omständligt (ursäkta att jag säger  att jag tyckte det) hur jorden skulle bearbetas inför och efter blomningstid. Du envisades med att bära runt din blå plastlåda med ogrässticka, handkultivator, handräfsa, sekatör och gummerade trädgårdshandskar.

Du var ganska påfrestande med att kräva min uppmärksamhet i detta odlingsarbete. Jag förespråkade eltrimmer och lite modernare saker, men du framhärdade och påstod att man måste veta vad man gör och varför. Från grunden. Om du bara vsste hur trött jag blev på ditt enträgna undervisande. Önskade dig ibland dit pepparn växer (idag växer chilipepparn bra här, tack vare dig). Men du låtsades aldrig om att du frestade på mitt tålamod. Kanske visste du att din vishet till slut skulle falla i god jord?

Så kommer jag på mig med att släpa runt på din blå plastlåda, med samma innehåll som förra sommaren och med dina gummerade trädgårdshanskar, men inte lika gröna fingrar i dem. Så långt jag kan se hade du en poäng med att gå till grunden med saker och ting. Och det gäller inte bara rabatterna. "Man ska förstå varför man måste göra saker och att fundera över hur man ska göra dem". Det jag kallade -och ibland fortfarande gör- för onödiga omvägar, var för dig den enda raka vägen. Vi skildes åt i många sådana vägkorsningar när jag var ung. Du stod ibland stilla och såg mig vända ryggen till och springa längs mitt eget vägval. Undrar vad du tänkte då. Vi hann aldrig ägna oss åt så detaljerade analyser. Livet flöt ju på...

Nu när du vänt mig ryggen och gjort ditt vägval, snudd på hundra år gammal och ut i
cyberrymden, står jag ibland stilla och tänker. Stjärnklara kvällar, sådana när stjärnbilderna nästan är nåbara, funderar jag på hur du rumsterar därute, med din praktiska visdom. Kanske har du med en blå plastlåda där också och har rymt ur nätet med sådana redskap som krävs för att rita om stjärnbilderna.

För ett halvår sedan, när du skulle lämna jordeliv och rabatter bakom dig, höll jag ditt huvud mellan mina händer. Du minns nog inte det, för du var fullt upptagen med att spurta mot slutmålet. Men när jag satt så, med ditt huvud i mina händer och hörde ditt andfådda flämtande, tänkte jag på kretsloppet igen. Att det var du som för drygt sextio år sedan höll mitt huvud mellan dina händer medan jag gallskrikande lades i startgroparna på väg mot slutmålet.

Nu är det fint att tänka att jag fortfarande är någons barn, en dotter till en mor, även om du numera bara är anträffbar på Facebook.

Vi ses!
Din dotter

Läs hela inlägget »

Många har längtat, andra har bävat.

Ett nytt läsår med två långa terminer tillsammans med kompisar, eller helt utan, tar sin början om några dagar. Allra värst, för att nu fokusera på dessa, är det för dem som kommer ensamma till skolan och förblir ensamma här. De ensamkommande skolbarnen.

Beteckningen ensamkommande har på senare tid mest förknippats med flyktingbarn och ingenting annat. Men att vara ensamkommande relaterar inte till någon särskild människokategori. Man kan komma långväga ifrån och man kan komma från kvarteret intill. Att ta sig fram ensam, att känna sig ensam är en högst individuell upplevelse och ett privat tillstånd. Ett steg värre är det att känna sig helt övergiven, och allra värst att faktiskt vara det.

Det är inte ovanligt att ensamkommande dyker upp för sent till lektionerna till skillnad från klasskompisar som kommer i tropp. Om den ensamme har för vana att göra det återkommande kan protester, tillrättavisningar och ibland till och med utvisning i korridoren förekomma. Den ensamkommande eleven kan tillfälligvis ange besök hos skolsköterskan som skäl för sin sena ankomst eller att ha blivit för sent väckt av föräldrarna. Missat bussen. Sett fel på schemat. Det kan fungera ett tag -om inte variationen av ursäkter blir ständiga upprepningar. I sådana fall kan det hända att den ensamkommande utsätts för misstänksamma kommentarer, gliringar och till och med glåpord. Obetänksamt nog från både vuxna och klasskamrater. Ett försök till kollektiv korrigering, kanske. Eller en provokation för att få fram den verkliga orsaken. 

Den verkliga orsaken har förmodligen etablerat sig redan, främst bland skolkamrater men också i personalrum. Det måste vara nåt fel på den ensamkommande som ständigt ljuger sig fram, skolkar och struntar i läxor. Det är den ensamme eleven det är nåt fel på. Och föräldrarna, troligen. Och var inte syskonen likadana? Dags för elevhälsan och eventuellt åtgärdsprogram. 

Sagt och gjort. Eleven får i uppgift att förändra sitt beteende Med stöd så klart, från både skola och föräldrar. Om ett tag ska detta utvärderas, om förelagda åtgärder har mätbara resultat och att allt är frid och fröjd.

Men det föväntade resultatet uteblir. Nu kommer eleven inte sent längre, utan uteblir helt. Föräldrar till möte. Nya åtgärder och knep för att få eleven till skolan. Orosanmälan till socialen?

I klassrummet och i personalrummet är allt sig likt. Grupperna i respektive rum har sina uppfattningar klara om hur saker och ting ska vara, ska gå till. Den som inte motsvarar norm och attityd får utöva självförsvar genom att tala väl för sig och ha supportrar, tiga och lida, slåss för sin sak eller fly fältet.

Den ensamkommande har naturligtvis rätt att inkluderas i gemenskapen. Ledaren och gruppen har naturligtvs rätt att få vet hur man ska bära sig åt. Med stöd av elevhälsan, skolledningen och med stöd av varandra. Särskilt i en verksamhet som snart ska rymma tio års obligatorisk närvaro och i en verksamhet där alla har ålagts uppehållstillstånd genom närvaroplikt.

Den vuxna som är satt att ansvara för alla elever kan också vara en ensamkommande. En vuxen som behöver inkluderas för att inte sjukskriva sig eller sluta sin anställning. I nästan alla personalrum eller korridorer finns postfack som innehas av varje anställd. Viktiga meddelanden, post och annat ska få plats där. Och förhoppningsvis en trevlig hälsning från en kollega.

För man vill ju inte att någon ska känna sig utvisad.

Läs hela inlägget »

-Redan som mycket liten lärde jag mig att hålla masken och att hålla ryggen fri och att inte tappa ansiktet, berättar hon för mig. Hon är sedan rätt länge pensionerad socialsekreterare med erfarenhet av att möta människor i utsatta lägen.

-Jag har ofta funderat över varför jag egentligen valde den yrkesbanan, fortsätter hon. Valet stod mellan att bli lärare, sjuksköterska eller något socialt. Jag kom in på Sopis, som högskolan kallades då, och på den vägen blev det. Dåförtiden höll man sig livet ut till det yrke man utbildats till och gjorde karriär genom att klättra i redan upprättade lönegrader och löneklasser. Och att ändra titeln vartefter lönen steg eller tvärtom, kanske.

Under vårt samtal kallar hon sig ofta för ledsen clown. Den som utåt alltid visar den glada, positiva masken och som av hänsyn till omgivningen försökt att aldrig visa sitt plågade, ledsna, besvikna uttryck.

-Betyder det att du aldrig har varit glad? I hela ditt liv? undrar jag med illa dold bestörtning och tvivel i rösten. Jag uppfattar dig i alla fall som en glad person nu.

Hon skrattar till och ett finmaskigt nät av rynkor sprider sig som solfjädrar i ögonvrårna och djupa halvmånerynkor ramar in den omålade munnen. Detta tycker jag vittnar om att hon har skrattat mycket i sina dar.
- Så klart att jag är en glad person också, svarar hon allvarligt. Men nu väljer jag själv vad jag vill glädjas åt. Förr, redan som liten, var jag kittet i familjen. Den som genom glada upptåg, att vara lustigkurre och genom att vara rapp i munnen kunde förebygga dålig stämning och konflikter hemma. Som jag ser det nu var min mamma en principfast, pedantisk streber och min pappa en poetisk, utåtriktad och bohemisk filantrop.

Jag ser henne som liten flicka som ska vara båda dessa sina föräldrar till lags och blir mer nyfiken på hennes val av identitet i andra sociala sammanhang. Glad clown, ledsen clown, inte alls clown..? Som om hon läst mina tankar fortsätter hon:

-Skoltiden var min värsta tid i livet. Åren innan läroverket, som det hette då. Nio års lidande i ett kaotiskt tillstånd. Passa in, ha kompisar -helst bara en bästis som tjej- prestera, få bra betyg, knyta an till olika vuxna... Jag behöver väl knappast säga att jag titt som tätt åkte ut ur klassrummet eftersom jag var klassens clown, den som var livrädd för att något tråkigt skulle kunna inträffa eller att jag skulle kunna bli retad. Så, vad tror du? 

Jag skakar tyst på huvudet och hon fortsätter:

-Det blev ett rent helvete! Det som var naturligt för mig hemma, sättet att alltid vara rolig, omhändertagande och duktig värderades inte som nån tillgång i skolan. Tvärtom. Det ena gav det andra och mitt utanförskap blev ett faktum. Ingen hade några förväntningar på mig -annat än att jag skulle få skäll av lärarna, åka ut i korridoren eller få hemanmärkning. I det senare fallet hjälpte inte clowneriet hemma. Det blev förnedrande konfrontationer, kan man säga. Till saken hör också att jag inte var lika nätt och söt som tjejerna i skolan. Sådana egenskaper hade aldrig framhållits som något särskilt värdefullt hemma. Man var som man var, hlt enkelt. Bara man blev nåt.

-Men hade du inga kompisar då, blev min självklara fråga . Under hela skoltiden? 

-Det var magert med det. Idag kallas det mobbning, kränkning, diskriminering... Då fick man fixa det själv. Om jag hade berättat hemma att skolkamrater och -faktiskt- lärare behagade att vara taskiga mot mig, så skulle jag ha fått ta ansvar för att mamma blev för ledsen och att pappa fick order om att trösta mig. Alltså fortstte clownrierna. Allt var "bara bra". Tills en lärare i nian ringde hem och frågade om min omfattande frånvaro. Skolk var svårt att ta ansvar för, men det var min enda flyktväg då. Att dra runt i förorten där vi bodde på ett sätt så att det såg ut som om jag hade bråttom nånstans. Ibland gick jag ut i skogen med grannarnas hundar.

Jag känner mig förbluffad över hennes beskriving av sin barndom och respekt över att hon format sin framtid och gjort sitt yrkesval. Jag säger att hon nu inte verkar bära nån mask alls, att hon verkar oförställd och ärlig. Hon håller med.

-Jag växte i mitt ansikte och min identitet i mötet med andra människor. Både välfungerande och utsatta måste ibland skydda sig med sina masker. Jag vet ju själv hur det fungerar och har därför lätt att leva mig in i människors olika uttryck. Som man säger: "Bra att de finns, synd att det ska behövas" eller som Ferlin skrev i nån dikt "ty dessa spjut som jag sticker ut, har genomborrat mig själv förut" -eller nåt sånt.

Lättad är jag när samtalert lider mot sitt slut, för det har varit plågsamt att lyssna till hennes väg till oförställd, erfaren kvinna. Nu, tack och lov, med solfjädrar runt ögonvrårna och djupa halvmånar i mungiporna. Och så säger hon medan hon reser sig upp ur soffan:

- Idag är det lättare att luras, både andra och sig själv. Det är bara att välja en lämplig emoji när man skärmpratar. Utan att behöva visa sitt eget ansikte.






 

Läs hela inlägget »

Det kom ett smsmeddelande i början av sommaren. "Hej Didi hur mår du?" Avsändare var en person vars namn var mig helt obekant, och ändå detta personliga tilltal. "Jo tack, jag mår bra. Hur mår du?"

Så inleddes vår kontakt, den afghanske pojkens och min. Efter att ha haft smsutbyte under ett tag framgår det att han fått mitt namn genom en kompis. När vi utbytt artighetsfraser övergår vi till närmare presentationer om oss själva. Fortfarande via sms. Jag har inte så mycket att komma med annat än så triviala uppgifter om mig själv som ålder, familj, husdjur, jobb, var jag bor och när jag kommer tillbaka från Gotland.

Hans berättelse om sitt unga liv har helt andra dimensioner. Visst har jag sett och hört om flyktingars mödor för att komma till Sverige, visst har jag varit många av dessa människor nära i mitt arbete och visst har jag haft elever som avvisats, gömt sig, hittats och avvisats, men aldrig har jag blivit kontaktad så direkt av en ung människa som hittat just mig bland alla oss svenskar. Som vågar ta kontakt och presentera sig. Jag blir rörd och glad.

När han hör hur gammal jag är berättar han att hans mamma är tjugo år yngre än jag och att hon redan har barnbarn. Han har syskon som han tycker om och som är kvar i Iran dit fa- miljen kom från Afghanistan när han var tio år. Han berättar om sin mångåriga rädsla för att bli slagen av sin far om han inte var tillräckligt hängiven religionen, att han fått mycket stryk för att följa de religiösa reglerna, att fotbollsspel är synd och att vara ute med kompisar likaså. Han berättar om sina sömnproblem och oro i hemmet och för att fadern säger att han ska döda sin son om han inte lyder. Eller tar sig till Europa.

Jag kontrar med att föräldrar ibland bär sig överrivet konstigt åt av ren välvilja för att det ska gå bra för barnen, att man som förälder ska vara stolt över dem. Det håller han med om, att fadern vill att det ska gå bra men att hans metoder är råa och grymma - i religionens namn. Till och med hans mamma och mormor -som också vill att det ska gå bra för honom- hjälper honom till slut med ihopsamlade pengar (familjen har inte gott om pengar) att ta sig vidare ut i världen för att undkomma faderns religiösa terror mot honom men också för att de tror på honom. Att han är duktig nog att skaffa sig ett hederligt liv någon annanstans.

Så långt hans berättels via sms. Ständigt ber han om ursäkt för sin dåliga svenska, som han säger. Men jag övertygar honom att han är duktig. Han tar sig långt genom stan under skolåret för språkundervisning i svenska. Det har givit goda resultat. När jag ber honom berätta om sin väg från Iran till Sverige blir det en mödosam läsning. Som så många andra beskrivit flyktvägarna gör han det också. Detaljerat. Färdvägar, färdsätt, land efter land i separation från familj och vänner för att på mammas och mormors önskan bereda sig ett liv. Jag har inte svårt att sätt mig in i dessa kvinnors situation och i deras mod att hjälpa pojken. En risk men också en chans. Nu hänger det på honom. Bara honom.

Han är sjutton år och sju månader och har varit i Sverige sedan han var sexton. Placering i hem och god man är ordnat liksom hänvisning till vårdinstanser vid behov. Jag har blivit en sorts vän, en tant på internet som gärna lyssnar och diskuterar.

När kvällarna faller på tycks det bli extra tungt för min unge afghanske vän. Han grubblar, undrar över sin fars beteende, religionen, är tacksam över att vara i skydd i Sverige -åtminstone än så länge. Sömnproblemen kvarstår liksom den djupa oron. För en tid sedan var han på intervju hos Migrationsverket och undrar naturligtvis över svaret. Som dröjer.

Som mor till två vuxna söner och som farmor till fyra små pojkar grips jag av min nyfunne väns öde. Trots att medierna ständigt mal på om "ensamkommande flyktingbarn" och trots att jag stöder de organisationer som bevakar såväl mänskliga rättigheter som Barnkonventionen, så är det först nu som jag "in på huden" uppfattar storheten och viljestyrkan hos denne pojke, som med sin mors och mormors stöd i tanke och hjärta har genomgått sitt livs hittills mest dramatiska genomresa i mänskligt lidande och djupaste förhoppning om ett värdigt liv. Om att vara till nytta, om att behövas, att liksom draken i sin lina få sväva med perspektiv och överblick i sin tillvaro.

Nästa vecka ska vi träffas på riktigt.
Vi har hittat ett cafe och kanske tar han med en kompis.
Denna nätkontakt framträder nu i fysisk gestalt, drygt sjutton år, på flykt från ett land där han blir förtryckt, terroriserad och saknar framtid. En gestalt som bär kärleken till sin mamma i sitt hjärta genom alla de strapatser han hittills genomgått och alla de strapatser som återstår. I väntan på de besked som ska styra hans öde vill jag möta honom som en mamma som förstår sina barns bästa, på samma sätt som jag gör med mina egna och i likhet hans mamma, som på avstånd måste stå ut med ovissheten om sin sons framtid.
Mödrar måste hålla ihop.

Nu ser jag fram emot nästa veckas cafebesök. Vi har bekräftat med varsin tumme upp på sms.



 

Läs hela inlägget »

Dom sitter mitt emot mig och dom är väldigt upprörda och arga, för att inte säga rasande.
   Vi har bestämt möte för att gå igenom en händelse som deras barn, vår elev, har varit med om under dagen.

Det hela började med ett slagsmål mellan en pojke i femman och tre pojkar i sexan på skolgården vid lunchtid. Två lärare som ingripit förde med sig fyra pojkar till mig. En av dem behövde uppsöka skolsköterskan för omplåstring, eftersom han slagit upp ett sår på handen mot skolgårdens asfalt. 

Efter att ha kontaktat samtliga pojkars föräldrar och meddelat att ett samtal med deras barn nu förestod med anledning av det inträffade, samlades vi i mitt rum. De ingripande lärarna avgav sina upplevelser av händelserna i varsin incidentrapport och nu var det dags för pojkarna att ge sina bilder. Inte oväntat skiftar beskrivningarna av händelseförloppet. Alla fyra, varav den som synbart framstår som offer eftersom han har plåster på ena handen och tårar i ögonen, pratar i munnen på varandra. Var och en anser sig ha företräde med just sin beskrivning. Vi bestämmer då att prata en och en istället, enskilt i mitt rum och på tu man hand. Jag börjar med pojken i femman, det synbara offret, medan de övriga väntar utanför. 

Var och en av pojkarna ger snarlika beskrivningar av vad som hänt. Man beklagar sig över varandra, skyller den ena för kaxigare än den andra. Den omplåstrade pojken, han i femman, ska ha pucklat på en av pojkarna i sexan. Men det var bara för att han hade sagt något taskigt till honom i matsalskön, innan lunchrasten. När han hade puttat till pojken i femman som haft mage att svara emot, hade han blivit slagen i ryggen. Några av kompisarna i sexan hade då ställt upp för honom och tillsammans hade man motat den yngre skolkamraten mot en vägg och sparkat honom på benen, tagit tag i hans kläder och dragit ner honom på marken medan en växande publik av elever hejade på. Allt under hot om vad som skulle kunna hända med honom om han stack upp igen. Det var här som lärarna ingripit och det var här som samtalen med de inblandade blev konsekvensen av det hela. Och det var därför som pojken med plåstret och hans föräldrar nu satt framför mig efter skoldagens slut.

Den lille pojken, tryggt placerad mellan mamma och pappa i min soffa, började berätta sin version. Vi gick igenom vad lärarna hade lämnat för uppgifter om vad de sett och jag berättade vad de andra pojkarna hade berättat. Jag fick bedyra att även pojkarna i sexan och deras föräldrar skulle kallas till samtal med mig, och att det faktiskt redan var gjort. När vi i detalj gått igenom hela händelseförloppet, diskuterat skuldfrågor, hämndbegär, rädsla och föräldrarnas hot eller löfte om att låta sitt barn byta skola om något liknande upprepade sig, tog vi tag i frågan om förhållnngssätt i konfliktsituationer. Bland annat innebär det att påminna barnet om att vända sig till en vuxne i skolan om man behöver hjälp med en besvärlig situation -precis som hemma, således.

Skolvärlden med sitt regelverk, sina åtaganden och ålägganden producerar handlingsprogram efter handlingsprogram, policy för än det ena och än det andra - allt för att leva upp till elevernas rätt till en trygg och jämställd skola. All personal i skolan ska ha kännedom om dessa dokument och dessutom kunna tillämpa vad som står i dem. Det är bland annat mitt ansvar att så sker. När det trots allt uppstår misslyckanden finns Skolinspektionen eller Barnombudsmannen att tillgå. Granskning sker, beslut fattas och åtgärder vidtas. Föräldrarna väljer sedan om de vill ha kvar sitt barn i skolan eller inte. Vid uppsägning förlorar skolan sin skolpeng för den eleven, och sprider sig uppfattningen att skolan inte gör något för elevernas trygghet kan ju detta få ödesdigra konsekvenser. Ekonomiska konsekvenser.

Detta förkunnar jag för föräldrarna med risk att tråka ut dem  (men utesluter detta med ekonomin, det tänker jag bara) sedan deras barn lättad lämnat vuxendiskussionen bakom sig. I min iver att övertyga föräldrarna om att skolan med regler och personal har ett stort ansvar för vad som händer under skoldagen, men att det är svårt att ta konsekvenserna av sådant som utspelas på fritiden och som sedan levs ut i skolan. Som i fallet med skolslagsmålet. Bit för bit närmar vi oss i en sorts vuxenkonsensus vad gäller regler anpassade för både skolan och hemmet, om ett samarbete mellan skolan och hemmet. Vi antecknar varandras telefonnummer och bestämmer att vi ska kontakta varandra om något nytt, oroväckande dyker upp, att föräldrarna pratar en stund med sitt barn om hur skoldagen har varit och att de återkommer till mig (som i min tur pratar med lärarna som uppmanas att vara särskilt observanta den närmaste tiden). På frågan om de vill ha ett möte tillsammans med  föräldrarna till pojkarna i sexan, ber de att få fundera på det.

Vi säger hejdå med ett handslag av samförstånd när pappan säger i dörröppningen:
-Ja, tack då för ett bra samtal. Hemma har vi ju alltid lärt grabben att stå på sig när han bråkar med sina äldre syskon. Att han måste fatta att det bara är att slå tillbaka om han ska sätta sig i respekt.

undrar jag stilla om pojken i femman kommer att vända sig till någon vuxen i skolan om han skulle behöva hjälp.




 

Läs hela inlägget »

Vi ska spela chinaschack. 
Hon är fyra drygt och jag mycket, mycket äldre.

Spelet är nyinköpt och ligger välförpackat i en färgglad kartong. Botten av kartongen är täckt av frigolit och själva spelbrädan är inbäddad i seg plast. Den plastinbäddade spelplattan är lätt att lyfta ur, men hon vill också ha upp frigolitskivan, den som fyller ut kartongen så att innehållet inte skramlar. Kartongen ska vara tom innan vi börjar spela. Jag tycker att det är onödigt eftersom det inte finns mer att hämta än spelbrädan och pjäserna i fyra olika färger. Tiden går innan vi ska komma igång med själva spelandet. Jag säger ingenting medan jag behåller otåligheten för mig själv.

Snart står det klart att frigoliteskivan avgjort är intressantare än själva spelet. När den ska plockas upp ur kartongbotten går den sönder, faller i bitar, smulor...

Hon ser först lite besviken ut, men bara lite. Med en kantig bit i handen förklarar hon istället att det är ett isberg. Och såna finns där isbjörnar och pingviner finns. Jag håller med och berömmer henne för hennes kunskaper.
- Men isbergen rinner iväg, för det har jag sett på tv, informerar hon medan hon smular loss några bitar ur sitt frigolitisberg.Och då DRUNKNAR isbjörnarna.
- Tror du inte att dom kan simma då, undrar jag skonsamt.
- Joo. Dom är jättebra på att simma, blir det korta svaret.
- Men, undrar jag vidare, då drunknar dom ju inte...
- Nää.
- Vet du varför isbergen rinner iväg då? Min fråga är självklart av det avancerade slaget.
- För att det är för mycket is och då rinner några iväg. Hon bryter loss ännu ett isberg ur kartongbotten.
- Vet du vad som händer när isen smälter? Som på våren, du vet... när man kan hoppa på isen som ligger på vattenpussar till exempel?
Hon gapskrattar.
- Pussar, heter det väl inte heller! Hon smular loss några bitar till av sitt nya isberg och blåser smulorna över bordet.
- Nej, jag menar vattenpölar förstås, korrigerar jag mig. Vet du vad isen blir då, när man har hoppat på den och den ligger på vattnet och solen skiner..?
- Då blir det mera vatten, förklarar hon tålmodigt. Då blir det så mycket så det rinner ÖVER!
Och det blir ISKALLT!
Jag gör en gest för att göra jämförelsen med alla frigolitsmulor som nu har svämmat över på bordet.
- Sån här översvämning kan det bli, sammanfattar jag. Ska vi spela nu?
- Nää, för jag måste rita en isbjörn.

Chinaschacket ligger kvar i sin obrutna plastförpackning. Nu är det dags för isbjörnars liv och leverne.





 

Läs hela inlägget »

Det är en dag i augusti.
En viktig dag för skolans 6-åringar som lämnat förskolan som "stora små", för att ta steget in i den "riktiga" skolan som."små stora". Att det är en betydelsefull dag vet barnen själva, deras föräldrar, förskolans pedagoger och de nya förskoleklassfröknarna.

Förberedelserna inför denna dag brukar vara angelägna och målinriktade. Skolans små nybörjare är inte sällan utrustade med nya ryggsäckar och nyinskaffade "skol"kläder. Skol- och fritidispersonalen har varit på plats innan eleverna och barnen i förskoleklassen gör sitt intåg. Många praktiska saker har ordnats och personalen som varit ledig under sommaren återser varandra. Ofta finns det nyanställda som behöver introduceras på arbetsplatsen och få möjlighet att bekanta sig med sina nya kollegor. Böcker och annat materiel har i allmänhet beställts redan i slutet av vårterminen och väntar nu på att bli uppackat. Förväntningarna är höga inför mötet med elever och föräldrar. Relationer ska byggas och undervisningen planeras, genomföras och utvärderas. Det första året.
I förskoleklass.

Som skolledare har jag förmånen att under en av de inledande dagarna få handleda pedagogerna som arbetar i klasserna med barnen i de lägre åldrarna. Det är en uppgift som jag värderar högt och som för min del innebär grunden för de samtal och den pedagogiska ledning jag är satt att ansvara för. Eftersom min egen pedagogiska bakgrund är dramapedagog, tar dagen med pedagogerna formen av upplevelsemoment - ur
barnperspektiv. Det handlar då om organisationen i rum, kommunikationen med en stor grupp barn, inlevelseförmåga i barns tankevärldar i inlärningsprocessen (utöver det bokliga), lekens betydelse för inlärning och socialisation och om mötet mellan olikspråkiga barn som ska växa i det svenska skolsystemet.

Det handlar om skolrasternas betydelse. Om den vuxnas närvaro -både fysiskt och mentalt- bland barn som tillämpar regellekar, kamratval, inneslutning och utfrysning på rasterna.  
Här nickar i allmänhet de flesta pedagoger instämmande, men även högljudda röster höjs: JAG HAR INTE UTBILDAT MIG FÖR ATT VARA RASTVAKT! DET FÅR NÅN ANNAN SKÖTA!
JAG UNDERVISAR FAKTISKT!

Här uppstår en intressant diskussion. För vad är det det eleverna praktiserar på rasterna om inte den kunskap som skolan är satt att lära ut?  Språk, lek och idrott... Visserligen går den akademiska undervisningen många gånger på direkt kollisionskurs med den populärkulturella som förmedlas som läromedel i olika medier. Desto viktigare då att som vuxen lära mer om dessa kollisioner för att utifrån barnperspektiv kunna föra ett givande samtal.

Vi kallar det värdegrundsarbete och omfattar alla moment under skoldagen. Tid finns för detta inom de olika ämnena där de kan omsättas på ett åldersadekvat sätt. Ett viktigt förebyggande och medvetandegörande likabehandlingsarbete. Ämnesintegration i praktiken.

Dagen flyter på. Diskussioerna har bara börjat om hur små barn, skolans yngsta, ska kunna uppleva konsekvenser av sitt sätt att agera, hur de ser på oss som är stora, hur de hjälps till lösningar att navigera kunskapsmässigt, erfarenhetsmässigt och lagom långsiktigt. Detta är en av de viktigaste förutsättningarna för lärande och social mognad, för lusten att lära och för den vuxna att att mitt i allt resultatmätande ha förmåga att inta ett barnperspektiv. Detta för att utveckla sin egen förmåga att stimulera och motivera eleverna.
   Diskussionerna kommer också att fortsätta på planeringsmöten och i mina utvecklingssamtal med pedagogerna.

Det handlar om lärarledarskap i förhållande till storleken.




 



 

Läs hela inlägget »
20170803_164518.jpgbok 20170803_164518.jpgbok

Det är kväll. 
Dagen har lagt sig till rätta bakom rullgardinen och den lilla tygklädda sänglampan lyser upp boksidorna i Min skattkammare, Kajsa Kavat, Snuffe sjukhusgrisen eller någon annan älskad bok för högläsning inför natten.

Pappa är bäst på nattsagor. Och på dagdrömmar också, för den delen. Det är nåt särskilt med stunden tillsammans med pappa som oförtröttligt läser samma saga om och om igen tills jag kan dom utantill och kan ingripa varje gång han händelsevis läser fel eller försöker att göra sagan kortare än vad den är. Det är skönt att höra slutet varje gång, att allt är sig likt i sagan där problem gick att lösa.

Men den bästa stunden var ändå när nattlampan släckts och fantasins hisnande mörka universum omslöt pappa och mig. Då berättade vi tillsammans vår bok, vår ändlösa historia som ofta började någonstans i pappas barndom vid Ångermanälven. Fantastiska färder där han gömt sig i fliskorgarsom löpte i linor över älven, gubbslagsmål i Nordingrå och dramatiken i Lunde 1931. Det var spännande skildringar och mina frågor fick alltid ett svar. Mina förslag på lösningar i berättelserna togs tillvara och i rummets mörker skapade jag bilder av hela händelseförlopp. Med mina kommenterade tillägg tog historien aldrig slut i det som var "våran bok".  Det entoniga berättandet där i mörkret forslade mig in i sömn och drömväldar. På så sätt kom vi aldrig till något slut, historien fick tas om kväll efter kväll med transformerade minnesbilder och nya förslag på problemlösningar ju äldre jag blev.

Från Ångermanälven bar det vidare mot huvudstaden och plötsligt blev jag huvudperson och pappa fantiserade frågor och förslag på lösningar av olika problem. Vår gemensamma fantasivärld, eller pseudoverklighet, ersatte sagoläsning när jag tidigt själv började läsa dem. Men omistliga var stunderna i vårt berättaruniversum, pappas och mitt, med stoff från böcker och verklighet. Vid tv:s inträde i vårt vardagsrum blev dessa stunder allt färre. Tjusningen och attraktionskraften från den rörliga bilden åt upp tiden och nattningarna blev till en rad olika cliffhangers beroende på utbudet. Visst fanns det cliffhangers före tv:s intåg i vårt vardagsrum. De inföll strax innan sömnen tog över under ögonlocken och historien kväll efter kväll fick göra en snabbrepris när vi pratade i munnen på varandra, pappa och jag, tills vi kom fram till föregående kvälls slut. Det hela tog tid och historien kunde därför bli årslång.

Det var ingen tvekan om att pappa också hade behållning av vårt gemensamma berättande. Inte bara jag. Det uppstod ett möte mellan dåtidens barndomsupplevelser, hans, och med nutidens, mina. En engagerad kommunikation, som var vår egen och ömsesidigt berikande. Det innebar att jag oftast sökte tröst och stöd hos min pappa eftersom jag upplevde att han och jag på något sätt talade samma språk, trots åldersskillnaden. Berättandet och inlevelseförmågan ingav tillit och samförstånd även i svåra lägen.

Som farmor och pedagog gläds jag över att barn idag gärna odlar lyssnande och egen berättarlust tillsammans med den vuxna som har tid att vara nära och som är beredd att dela med sig av egna minnen och erfarenheter.

Det nya är för min del, att se små barn bläddra i böcker med ett enfingerssvep, som man gör över en ipadskärm. Då är det fint att vara nära och att dela upplevelsen hur man sakta kan vända blad (utan att det skrynklar sig). När man lagt ihop boken och man delar sovmörkret för den gemensamma berättelsen, "våran bok", utom räckhåll från ipadens färdigproducerade program och intensiva ljus, kan det bli en fin och utvecklande minnesvärd upplevelse.
För båda.



 

Läs hela inlägget »

Senaste inläggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Arkiv

Länkar

Etiketter

-