bkpam2134409_9107f6d75367467ab2bf883791ac105e

2017 > 09

Han kom.
Han såg inte.
Han segnade.


Helst ska man väl bjuda goda exempel  på verksamheter som fått möjlighet att utvecklas tack vare chefer med goda och verksamhetsanpassade ledaregenskaper.

Men ibland kan det vara gott att också fästa uppmärksamheten på det direkt motsatta, det som riskerar att få en verksamhet att närma sig kvävningsdöden.

Därför reflekterar jag här över en av alla sådana händelser som jag i mina olika uppdrag kunnat bevittna.


Verksamheten sökte ny chef
efter en omvälvande etableringsfas. Förväntningarna var höga eftersom behovet av ett insiktsfullt chefs- och ledarskap var stort.  

Efterlängtad, i en utsatt situation, togs han emot och med en karismatisk utstrålning och välformulerade insikter levde han inledningsvis upp till alla de goda kriterier som medarbetarna efterfrågat. Till skillnad från tidigare chefer uppvisade han en lättsam -och till och med raljant- ton med humorinslag som ibland fick några av medarbetarna att skratta medan andra inte kunde tolka skämten. Men skrattade med ändå.

Erfarenhets- och kompetensmässigt fanns inte mer att önska för verksamheten, om man bara litade på hans sätt att visa vägen till framgång. Även chefsrekryteraren hade känt sig övertygad om detta.

Den obligatoriska "smekmånaden" för chefen att inta sin position utsträcktes på hans egen begäran till tre "smekmånader". Anledningen sades vara den oreda som rådde i verksamheten, som han måste analysera och inledningsvis börja åtgärda. 

Tålmodigheten bland medarbetarna började i vissa grupperingar tryta och irritationen i slutna grupper började få fäste. Andra, de mer tålmodiga och anhängare av det nya, karismatiska ledarskapet, fullgjorde med glädje och entusiasm det som ålades dem. Redan under "smekmånadstiden" hade chefen ställt i utsikt att de följsamma skulle komma att belönas lönemässigt. Följsamhet före kompetens, visade det sig senare under chefsperioden som varade ett par år.

De mindre tålmodiga
började delge chefen sitt missnöje, både enskilt och i grupp. Här börjar en intressant -och för en del- och smärtsam period. De som var lätta att identifiera som mycket kompetenta, och tidigare hängivna bygget av verksamheten, fördrevs på olika sätt bort. Andra valde att lämna frivilligt.

Det som samtidgt trasades sönder i verksamheten var den kollegiala samstämmighet som ändå funnits innan den nye chefen tillträdde. Kraften och engagemanget bland arbetstagarna var stort och skulle stärkas ytterligare med "rätt man på rätt plats, chefen.

Av intervjuer med personer på arbetsplatsen framgick en frustration och stor besvikelse över att chefen inte närmare hade satt sig in i verksamheten, än mindre skaffat sig en uppfattning om sina medarbetares kompetens och tankar om att bidra till att vidareutveckla verksamheten. Istället hade man fått en befälhavare som gärna poserade och lät sig applåderas i enskildhet av särskilt lojala medarbetare, de som särskilt skulle belönas.

Här började, av förklarliga skäl, misstro, konkurrens, informellt ledarskap och sjukfrånvaro försätta chefen i bekymmersamma lägen. Inte oväntat segnade resultaten i verksamheten på ett oroväckande sätt. Ekonomiska bekymmer inte minst och inte chefen själv undantagen som för sina insatser löpande byggde på sitt lönekonto.

Rapportering från granskning av verksamheten, i detta enskilda fall i form av resultat och krav på vidtagna åtgärder är "en sorgesam" läsning som Leif GW skulle ha sagt.

Men en stark vilja hos engagerad, stimulerad, motiverad och kompetent personal har med ny kunskap och nya erfarenheter om ledarskapets betydelse fått glädjen tillbaka. Som de numera delar med sin nya chef.

I skolan. 


 

Kommentera gärna:

Läs hela inlägget »

Det går undan nu.

En tillvaro i expressfart för folk i farten, för dem i karriären och för den växande generationen präglar levnadsvillkor och möjligheterna att greppa såväl nuet som framtidsmål. Det gäller att hänga med.

Det är inte svårt att konstatera när man själv tillhör dem som har minnen från en tid då det gick ganska långsamt på många olika sätt, ibland enerverande långsamt för den rastlösa. Men man fick vänta, "ge det tid", "låta saken ha sin gång".
   Denna erfarenhet i mötet med intensiteten i dagens livsföring -åtminstone i västvärlden- kan te sig både frustrerande och lockande.

Frustrerande kan det upplevas när tiden för återhämtning, reflektion, väl genomförd beslutsgång i olika sammanhang och med en hygglig överblick över vardagens alla skiftande händelseförlopp saknas- när man erinrar sig tidsutrymmet från förr.

Lockande kan den höjda pulsen och trycket på upplevelser för dagen framstå. Det finns så många möjligheter inom räckhåll, inspirationskällor för självförverkligande och personlig framgång. Här kan överblick och vidvinkelperspektiv i vissa fall kunna ses som hinder eftersom rusning framåt förutsätter ett visst mått av tunnelseende. 

För den som redan har nått höjdpunkten av självförverkligande och sitter nöjd i sin karriärsits kan det vara farligt lätt att undslippa sig en kommentar som att en del "var bättre förr". Höghastighetsmänniskan kan då gripas av vämjelse över vad som skulle kunna benämnas"moralistiska bakåtsträvare".

För egen del -jag som sitter nöjd med mina erfarenheter från "förr", trygg i min erövrade kompetens och tillfreds med att fortfarande vara utvecklingsbar- är jag försiktig med sådana jämförelser. 

Men när jag idag följer rapporteringen om svårigheter att få kvalificerade lärare (och skolledare?) till skolor runt om i det jag vill kalla höghastighetsland, där tidtabeller, felsökningar, reparationsåtgärder. skadegörelse, lyftprogram och ekonomiskt underhåll är ställda under ständigt återkommande analyser för att hålla tempot på utlagd räls mot framtiden -då kan ja inte låta bli att önska.

Då skulle jag vilja upprätta ett stort antal stationer längs denna räls, perronger där det finns möjligheter till utsikt och där skolklasser och deras ledare kan stiga av för att se sig omkring, smälta intrycken, upptäcka nya formuleringar för att beskriva verkligheten idag och reflektera över olika kommunikationsnät.  Nya frågor, annorlunda svar, tiden att tillgodogöra sig upplevelserna av sina lärdomar och upptäckter...

...att uppleva en känsla av sammanhang.

Kanske skulle de kunna lägga ett stickspår lite intill höghastighetsbanan... om liknelsen tillåts.

Kanske skulle de kunna erövra framtiden med eftertanke och i mötet mellan gammalt, nytt och ännu outforskat med samma framgång som höghastighetståget, som energikrävande rusar efter att nå ljuset i slutet av tunneln.

Kanske skulle tillvaron och växandet då kunna ges horisont i ett vidare perspektiv än bara på den dyrt intjänade semestern...






 

Läs hela inlägget »

En jättelåda med en uppsjö av bitar att sätta samman till något meningsfullt om målbild och passningsbelägenhet finns... 

Vilket utforskande!
Vilka möjligheter!

Jag skulle genast hänge mig åt att bygga någonting, till exempel... en skola! 

Jag börjar med att föreställa mig varför det ska bli just den här skolan som jag ska bygga. Tankarna, de inre bilderna, virvlar glatt omkring när jag föreställer mig ivriga små och halvstora människor som med obegränsad nyfikenhet fantiserar och diskuterar samarbete kring samhällsbyggen, kommunikationsvägar och skönhetsvärden. 

Här föreställer jag mig det tysta rummet för eftertanke, surret i salen där idéer och åsikter går från mun till mun, platsen för glada segerrop vid lyckad upptäckt - och en vrå för att uttrycka missnöje eller för att försjunka en stund i indignation.

Tiden ska antingen rusa eller stå still, precis så som den kan upplevas i hängivna ögonblick när man är något på spåren och närmar sig ett efterlängtat resultat.

I den här skolan byggs framtid.

Inte för någon annan planet än jorden, än så länge, utan för just den plats där de små och halvstora människorna bor. Eftersom de har mer framtid framför sig än jag, som ju har varit vuxen bra länge nu, så tänker jag att de nog har väldigt intressanta idéer om hur saker och ting kan bli. Kan få bli. Ska bli.

När tankarna har virvlat färdigt för min inre syn, och jag tittar ner i min legolåda, dalar plötsligt entusiasmen och misstron tar vid. För är det något man verkligen har prövat på här i vårt land, så är det att växelvis forma och omforma skola. Att släppa loss små och halvstora människors tankar, frågor, idéer och visioner har så många gånger lett till en enda röra. För de vuxna.

För de små och halvstora människorna behöver ju ledas av erfarna och kunniga vuxna. Och de vet precis vad som ska gälla när man bygger framtid. De har planer och scheman lagda minut för minut och de måste ibland slita hårt för att fösa de unga människorna mot redan fastställda resultatkrav.

För framtidens skull.

Jag lämnar motvilligt min legolåda med färgglada, mångsidiga, olika stora byggbitar och försöker föreställa mig mina flersidiga tankar i en redan befintlig form. En mer ordnad sådan. En i detalj färdigstrukturerad miljö med tydliga avgränsningar och schematekniska finesser. 

Jag gör mitt bästa för att behålla min ursprungliga, expansiva tanke på den röra av möjligheter som behövs för framtidsbygget. Men mötet mellan de små och halvstora idéerna och frågeställningarna stöter på hinder i den färdigställda formen. Väggarna är för höga, till och med så höga att de hindrar nyfikenheten att få slänga en blick över kanten till nästa rum, och nästa, och nästa...

Den mer iordningställda formen tämjer mina vilda, lustfyllda tankar, så jag tar några färgglada, mångsidiga och olika stora byggbitar ur min legolåda och häller dem istället i den färdiga formen.

Tänker att jag med nyfikenhet får se framtiden an.








 

Läs hela inlägget »

Käre, min unge vän!
Om jag bara kunde föreställa mig allt som du har gått igenom... 

Om jag en enda gång i livet varit i närheten av ditt mod och din livsvilja...

Om jag någonsin under mitt långa liv ens varit i närheten av din övertygelse och ödmjukhet...

Då skulle världen ha imponerats!

Du har inte uppnått svensk myndighetsålder än och 
fullgör alla de krav och skyldigheter som landet kräver av dig. Det har du gjort i två år nu. Jag har fäst mig vid dig och din starka vilja. Jag lever med i dina mardrömmar om att kanske inte vara bra nog. Inte duga för det här landet, Sverige. 

Jag delar hopp och förtvivlan med dig, men mest hopp. När de svenska myndigheterna kryper under skinnet på dig, ända in i skelettet, för att avgöra om du verkligen är du, då får vi lov att skratta en stund tillsammans. Men när samma myndigheter inte nöjer sig med vad du ger dem, då slutar vi att skratta.

Vi skulle ju ha träffats. Men du kom inte. Jag ringer dig, men du svarar inte. Jag smsar och får till slut ett svar om hur du mår.

Om jag någonsin under mitt långa liv mått som du beskriver dig nu...

Då hade världen känt medlidande!

Käre, min unge vän, du vet att jag också tillsammans med många andra finns för dig. Myndigheterna också. De som vet att väga människoliv på rättvisande vågar. Låt oss lita på det den kommande veckan... och nästa...

Hör av dig när du orkar och - som vi brukar säga- "ta hand om dig!"


















 

Läs hela inlägget »

Jag tänker på mina asylsökande vänner från Iran och Afghanistan, de som lyckats ta sig hit, åtskilda från föräldrar och syskon. De som riskerade livet för att få behålla det. De som önskas ett fortsatt liv av sina mödrar, som själva i saknad och förhoppningar för sina barns skull kämpar för överlevnad, kvar i "hemlands"misär.

Förhoppningarna ställs till svenska Migrationsverket, de tjänstemän som har att besluta utifrån lagar och regelverk. De som inför mötet med ensamkommande barn har ett utarbetat intervjuunderlag för att "med bästa vilja i världen"

Om jag lever mig in i den intervjusituation mitt underåriga barn skulle kunna hamna i, i ett främmande land, så skulle jag ge vad som helst för att få vara nära när sessionen är över. Visst, god man, juridiskt biträde och tolk är närvarande -men inte en mamma. 

Om man går igenom bifogade intervjuguide (kanske tillämpas den, eller någon snarlik -på rutin?) är det inte svårt att förstå den oro som medföljer barnet efter intervjun. På ett ställe i denna guide ska tjänstemannen föreslå en paus för att själv kunna dra sig tillbaka och tänka igenom vad som sagts, för att efter pausen kunna skapa ytterligare klarhet genom kompletterande frågor om det skulle behövas. Tjänstemannen har strategierna och slutsatserna på sin sida.

Det har inte mina vänner.
Efter en intervju (och det kan bli flera) brottas tankarna med varandra om vad som sagts, vad som förståtts eller missförståtts, om separationen från hemland och förälder varit förgäves, om den påfrestande och riskabla flykten varit att kasta bort sitt liv för ingenting. Tilliten till att något gott väntade framme vid målet var bara en hägring under flykten.

Frågorna virvlar runt nattetid, koncentrationen i vardagen kräver sitt när de varje dag åker långa vägar till sin gymnasieplats för språkträning. Huvudvärk, sömnproblem, gråtattacker, läkarbesök... Tankar på dem de lämnat, känslan av att ha grusat mammas förhoppningar om att få ett liv någon annanstans. Skräcken att skickas till ett land där de blivit födda, men som familjen flytt ifrån. 

Vi pratar om sånt här, mina vänner och jag. 
Jag är ingen professionell stödperson, bara en vän -"lika min mamma", som en av dem brukar säga. Det är en fin känsla att bli betraktad så. Samtidigt blir det en känslomässig balansgång.

Särskilt när det börjar bli dags för skelettillväxtgenomgång. För snart är det dags.

De levnadshistorier som mina vänner, underåriga pojkar, har lämnat i händerna på Migrationsverkets tjänstemän verkar inte duga.
Eller, jo... kanske ändå..? 
Vad säger man, när pojkarna som varit i landet i drygt två år, meddelar att det återstår knän och tänder. Kroppsdelar som en punkt i ett utredningsunderlag. 

Kan man se på knäna om man fyllt arton år? Varför fick jag inte röntga när jag kom?  Varför tror dom inte på mig?

Berättigade frågor, men vad svarar man?

Jag kan inte förklara handläggningens olika turer. Det får proffsen göra. 
Jag kan bara säga att jag finns för dig när du behöver.

Som en mamma, vilken som helst,

 

Läs hela inlägget »

Cv+lönelyft = motiverade och framgångsrika elever!

Det är en uppfattning man kan få när man följer medias något ytliga skolbevakning, frågan om läraryrkets status och hur denna status behöver återupprättas. Efterfrågan på utbildade lärare är idag skriande och i väntan på beslut om statushöjningen måste ju de tomma lärartjänsterna fyllas.

Kidsen måste ju få sin undervisning. Det är lag på det.

Bemanningsföretag har fattat vitsen och tillhandahåller på sina håll både behöriga och obehöriga lärare till en inte föraktlig lön (och bemanningsföretagens egen förmedlingsavgift). Andra åter, som inte har råd att anlita bemanningsföretag, får ibland göra avkall på kravet om behörighet för att anställa lärare.

Kidsen ska ju ha sin undervisning. Det är lag på det. 
Dessutom har de närvaroplikt.

Tillströmningen till Lärarhögskolorna har varit skral på senaste tiden. Ryktet går -inte minst i media- att jobbet som lärare suger. Skolledarnas status talas det inte så ofta om i media, de som är ytterst ansvariga för att kidsen ska få sitt, att Skolinspektionen ska bli nöjd, att föräldrarna är så nöjda att de inte flyttar sina barn till en annan skola och därigenom orsaka att elevpengen går förlorad.

Att anställa lärare är en konst.
Intervjuarbetet och referenserna - och gärna några provlektioner före anställning- är vägledande, men inte avgörande. Det är hållbarheten hos lärarens profession som avgör, och den visar sig över tid - i skolans kretslopp över terminer och skolår. 

Kidsen ska ju ha sin undervisning. Det är lag på det.

Kan lösningen i skolans nationella åtgärdsprogram för bättre måluppfyllelse och ökad motivation hos landets elever alltså stå att finna i pedagogers och skolledares fylligare cv:n och högre löner?  Kan utsikterna till en karriär i skolans värld stå att finna i status och mer pengar i plånboken?

Blir kidsens resultrat bättre då? I så fall vad väntar då statsbudgetens väktare på?

Svensk skolas status i relation till andra länders är ett kärt debattämne. "Skola i världsklass" är ett begrepp att leva upp till. Ibland går det bra, ibland mindre bra och i något fall riktigt dåligt.

Jag, för min del, tror nu inte att lärarstatus hänger på lönen, enbart. Jag tror att lärarflykten från den ena arbetsplatsen till den andra med syfte att höja sin årsinkomst -och samtidigt få det att knyta sig i magen på en skolledning som ska få elevpengen att räcka till- också handlar om en jakt på yrkesstatus. Mer pengar, högre status. en rastlös jakt på social tillfredsställe. Denna statusjakt är inte i första hand kopplad till kidsens framsteg i skolan, den egna lärargärningens kvalitet över ett antal år (innan man ger upp), utan är ett led i längtan att snabbt klättra på en karriärstege som inte är värd namnet på grund av för billigt virke i stegribborna.

Istället tror jag på den sortens status som är kopplad till en yrkesheder, en stolthet över det gensvar lärare får när kidsen gör framsteg tack vare en pedagogisk hängivenhet, en uthållighet på plats där kidsen känner sig sedda, förstådda, trygga -tack vare sin lärare. Sådana kvaliteter framgår sällan i ett cv. 

Istället blir jag lugnad när facktidskrifter från skolans värld presenterar en "älskad lärare", som verkat uthålligt och envist med att förverkliga målen med undervisningen och kidsens självförtroende, där de känt sig sedda, bemötta och trygga.
   Måtte denna lärare se sin karriär som framgångsrik och måtte hon bli mycket väl avlönad!

Intervjuer jag tagit del av har ytterst sällan utgått från upplevelser som lärare delat med sina elever i undervisningssammanhang och som framhålls som kvaliteter i arbetet. Mötet med eleverna och vilka möjligheter den nya anställningen skulle ge tillfälle till att utveckla sådana positiva erfarenheter och arbetssätt har inte direkt stått i centrum. Högskolepoäng, tilläggskurser, tidigare anställningar, specialuppdrag och annat som ska befrämja karriären, den förväntade befordringsgången.
   Kidsens perspektiv på varför den sökande kan ses som en bra lärare riskerar att förbigås.

Kosing och karriär är viktiga förutsättningar för att leda skola och för att vilja jobba där.
Men borde inte kapplöpningen mellan olika arbetsplatser där löneförhandlingarna står i centrum snart upphöra, till förmån för kidsens möjlighet att få kontinuitet i sin vardag, på sin arbetsplats? Kanske närvaroplikt även för lärare? Sisådär tre år, ett stadium åtminstone, och med en anständig lön i förhållande till arbetsuppgiften och en rimlig löneutveckling därtill? För kidsen har väl inte bara blivit en förevändning för oseriösa vuxna att värna sin karriär? Och de flesta skolor betingar ju dessutom ungefär samma arbetsbörda och förpliktelser. 

Kidsen ska få sin undervisning. Det är ju lag på det.

Detta var en grinig reflektion, kanske inte helt rättvisande generellt sett. En del begrepp klingar ibland nedlåtande, tycker ja själv, men samtidigt  används de ju i vardagslag .
Jag tänker då på "kosing" kopplat till "kids". På fint språk heter det ju budget och elever.
Men ordet "karriär"  besitter en sorts strålglans och suktar både stor och liten.









 

Läs hela inlägget »

Hittade denna frågeställning på Facebook. Först passerade den som en harmlös slogan, men så dök den upp igen i mitt medvetande som en påtvingad provokation, som söker ett svar eller åtminstone en reflektion. För frågan har så många bottnar att det blir till en utmaning att veta var man ska börja.

Men för att ändå göra ett försök.

Jag frågar mig först: vad menas med "vi" och "oss"?
Är det vi alla som har barn i skolan, de som har sin anställning i skolan och eleverna själva? Eller i en någon snävare bemärkelse, enbart anställda (och deras elever)? Skulle det rent av kunna handla om skolan som samhällsinstitution, politiskt styrd med närvaroplikt för elever (i grundskolan), ekonomiska styrmedel och partipolitiska poäng? I den (ständigt) pågående skoldebatten skulle denna fråga -ställd i all sin mångbottnade klurighet- kunna bli ett uppfriskande debattunderlag...

Det skulle vara givande att få möta olika tolkningssätt här, så välkommen att vrida och vända på frågan!

Jag inleder ur en synvinkel:

Låt oss tänka oss att frågan ställs av pedagoger,
att det är de som är "vi" och "oss". Kan man känna sig alltför beskuren i sin yrkesroll, alltför styrd och med osäkra framtidsutsikter? Har man kanske svårt att finna sig i att skolan som institution är en dynamisk inrättning, ständigt stadd i förändring?

Om känslan av bristande möjligheter att få använda sina yrkeskunskaper och utveckla frågor man brinner för, uppstår, ja, då är det inte konstigt om skolan som institution med sitt regelverk, sina lagar och förordningar, sitt ledarskap - och i sämsta fall präglad av egna besparingar och/eller vinstintressen - upplevs som svekfull. Står skolan i första hand som en nationell och likvärdig  garant för elevernas utbildning under professionell ledning, eller har den blivit en marknadsplats för olika intressenter som med ekonomiska argument håller skolsystemet i fasta tyglar och som inte i  första hand är uppriktigt intresserade av PISA-resultat och annan pedagogisk bevakning?

Eller pågår något mittemellan, som kan föranleda osäkerheten i frågan i rubriken ovan?

Låt oss tänka oss att frågan är ett sorts allmänt upprop
inför det kommande valet, till exempel. Vilka skulle då känna sig berörda av att vara "vi" och "oss"?
Och hur har frågan uppstått, just nu?

"Arbetar vi med skolan, eller arbetar skolan med oss?" 





 

Läs hela inlägget »

Han är sjutton, snart arton.
Han blev min vän i somras via sociala medier och vi smsar. En gång har vi fikat, som hastigast. Min vän har varit här i landet i nästan två år. Han har, som man kan säga, gått den långa vägen. Till fots Iran-Turkiet, "båt" Turkiet-Grekland, olika transportsätt vidare genom Europa -bland annat tättstående på ett tåg med andra som söker sig till överlevnad. Medan han berättar om tågfärden associerar jag omedelbart till hitlertysklands tättpackade godståg med "resenärer" till Auschwitz och liknande ställen. Men dom var ju på väg mot utplåning, min vän på väg till överlevnad, om än tättpackad, tänker jag. 

Nu väntar han på svar från Migrationsverket. Han har varit på INTERVJUN, den där viktiga och avgörande. Nattsömnen blir lidande i väntan på svar, huvudvärken har svårt att ge med sig. Den långa vägen till skolan med språkintroduktionen fyller dagsinnehållet, resten är orolig väntan. Under sin tid i Sverige har han som många andra bytt boende några gånger. Nu är det lugnt på den fronten. Han både talar och skriver svenska bra, med tanke på den korta tid han varit i landet och under de förhållanden som han har vistats här. Han är en empatisk och lyhörd ung man, min vän. Lång och stilig med ett leende som liknar ett blygt barns. Han viker inte med blicken, är fokuserd och angelägen om att vi ska ha en bra konversation. Hans mamma kan vara tolt över honom, tänker jag först. Sen säger jag det.

Oron för mamma och de syskon som är kvar i Iran plågar honom extra mycket. Särskilt vid de tillfällen han lyckas få telefonkontakt med sin mamma, som lider och gråter, men som såg till att han med hjälp av ihopsamlade medel ur fattiga fickor kom iväg till ett land som kan ge honom skydd.

Vi byter tröstens ord i våra mobila dialogfönster, vi skickar emojis och försäkran om att vi är vänner imorgon också. Och nästa dag. Min vän är glad och tacksam över de kontakter han har med den sociala service som tillkommer ensamkommande flyktingbarn.  "Dom är svenska", "dom är snälla".  Men väntan på Migrationsverkets svar tömmer honom samtidigt på kraft och livsmod.

Härom kvällen plingar min mobil fram ett sms. Han undrar vad han nu ska göra med sitt liv. Han ska åldersbestämmas. Medicinskt. Hur blir det nu? Blir arton i november, det vet han. Och han har varit i Sverige i ungefär två år. Det vet han också. Nätterna är svåra med alla tankar. Han har hittat ett sätt att dämpa sin oro. Han promenerar. Ibland upp till sex timmar.
"Är ju van att gå. Då kan man tänka mycket. Lång väg till Turkiet att gå".
Men att promenera hjälper bara tillfälligt numera.

Min vän och jag har en fin kontakt (jag har flera liknande). Det är ju inte mycket jag kan bjuda på, annat än att vara tillgänglig via min mobil. Jag kan inte förklara maktens språk, jag kan inte tjäna som byråkratitolk och mina politiska kanaler är obefintliga. Jag kan bara uttrycka förhoppningar, inte ge sådana löften som hela mitt känsloliv skulle vilja vråla ut.

Jag är hjälplöst hjälpsam, skulle man kunna säga.
"Var stark",
"Ha hopp".
"Vi finns för varandra".
"Vi hörs".
Stående fraser i mobilens dialogruta, avslutade med emoji med hjärtan till ögon.

Min vän lider, han är ung och jag är gammal. Eller, han är gammal, påtvingat brådmogen  - med flyktingens alla erfarenheter och en visdom som jag inte någonsin har behövt utveckla. Jag är en nybörjare som försöker begripa.

Idag, hittills, har sms-signalen inte ljudit. 
Jag undrar så hur han har det.






 

Läs hela inlägget »

Senaste inläggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Arkiv

Länkar

Etiketter

-