bkpam2134409_9107f6d75367467ab2bf883791ac105e

2017 > 10

Det är kompetensutveckling kring ämnet mobbning, om hur man hanterar uppkomna situationer och hur man kan arbeta förebyggande mot kränkningar av olika slag.

Platsen är en grundskola och ett lärararbetslag utgör deltagarna. Skolledningen är stundvis med liksom representanter för elevhälsan.

Utbildningsdagen har föregåtts av inläsning av skolans likabehandlingsplan  och ett besök av mig under en dag. Jag har rört mig runt i byggnader och på skolgård, men av störst intresse har personalrum och lärararbetsrum varit.

Fokus på vuxna också.

Intresset för utbildningsdagen hade växt fram efter beslut från skolledningen att skolan behövde en rejäl genomlysning för att komma till rätta med mobbning, skolk och bristande arbetsro på sina håll. Gensvaret från skolpersonalen var väl sisådär, man gjorde ju redan allt man kunde, vissa elever betraktades som oförbätterliga och några hade uppfattningen att det hela bottnade i sådana omfattande samhällsproblem att det var onödigt att ens försöka  åstadkomma förbättringar. Istället hade man försett en del klasser med elevassistans av olika slag. Sådana som skulle ta hand om elever som "utvisades" och vara följare på raster -något som visade sig fungera dåligt eftersom berörda elever inte gillade övervakningen. Såg det som kränkande, utpekande, även om avsikten med det hela var väl motiverad.

Hursomhelst, vi samlas för att göra nya upptäckter på lite oväntade håll. Mina iakttagelser i personalrummen har gett ett bra underlag till att diskutera ett förändringsarbete. Skolan har upprättat en aktuell och tydlig likabehandlingsplan -byggd på elevers uppträdande och tilltag.

Nu närmar vi oss de vuxna som ska verka enligt denna plan.

Vi väljer att arbeta kring situationsexempel som lärarna beskriver. Gruppdiskussioner och gemensamma sammanfattningar beskriver åsiktsskillnader i gruppen. Brister och tillkortakommanden får rovdjursvingar i rummet medan likabehandlingsplanens målsättning och förslag till åtgärder värmer hyllan för dokument.

För att ta oss vidare ur meningsskiljaktigheter, försvarstal och talande tystnad går vi vidare med att gestalta de olika situationer, som gruppen verbalt konfronterats kring, med hjälp av rollspel.

Bland ett antal beskrivna situationer tar vi upp bemötande.

Ett av scenarierna handlar om eleven som ständigt kommer för sent till lektionerna. En av deltagarna vill ikläda sig rollen som eleven, en annan agerar lärare medan övriga är klassen. Tre olikja sätt att bemöta den senkommande inför resten av klassen ledde till upptäckter. Läraren, som spelat elev, beskriver känslosamt sina upplevelser -allt ifrån mobbad (med klassen på lärarens sida) till ignorerad och repekterad.  "Lärarens" upplevelser av sitt agerande är inte lika genomgripande. 

I det efterföljande samtalet kring scenarierna konstaterar gruppen att den utsattes upplevelser är fullt begripliga utifrån de bemötanden som gestaltades. Uppenbart blir hur elever kan uppleva sig mobbade av sina lärare -trots deras i övrigt stora pedagogiska kompetens.
   Olika sådana situationer beskrivs.

Utbildningsdagen sammanfattas i att lärarkollegiet är ense om att de vill arbeta fram ett gemensamt förhållningssätt att bemöta elever i utsatta situationer, att genom kollektivt lärande (fördjupad kompetensutveckling) ge varandra ett sådant stöd att den framarbetade likabehandlingsplanen kan omsättas i praktiken. Det finns en övertygelse om att det går att genomföra förbättringar i den psykosociala arbetsmiljön för både skolpersonal och elever. Man har också blivit uppmärksam på sitt eget beteende, hur bemötande kan forma relationer på gott och ont. Och att ett upprepat beteende av nedlåtande slag mot en och samma människa faktiskt kan uppfattas som kränkning -om än det kommer från skolpersonal.

Det kräver öppenhet, tolerans, mod och inlevelseförmåga att mötas och bemöta. 
En målmedveten envishet som skapar kontinuitet och igenkännande bidrar självklart till god elevhälsa och en för alla god arbetsmiljö.

Mina egna intryck från besöken i personal- och arbetsrum var att det fanns en uttalad hierarkisk ordning i personalgruppen. En dominant klick som hade förmåga att sätta spelregler, ensamvargar som kämpade med egna medel för att åstadkomma resultat och de onåbara som var svåra att uppfatta. Och så fanns de som valde att inte vara tillgängliga för kommentarer. En ganska vanlig personalsammansättning med andra ord. Men när det gäller förhållningssätt i relation till elever och vårdnadshavare är denna spridning inte alltid den bästa. Risken är att man motarbetar varandra, medvetet eller omedvetet. 

När det förekommer utfrysning och kränkningar bland vuxna i verksamheten, som får konsekvenser för arbetet i klassrummen, blir utgångsläget för mobbningsförebyggande arbete ett annat. Liksom arbetsmetoderna.


 

Läs hela inlägget »
Övergång Övergång

Mega är grekiska och betyder stor. Betydelser av senior är till exempel äldre och erfaren.

Jag är alltså en kvinnlig megasenior. Jag har blivit stor, som barnen säger. Själv kallar jag mig vuxen. Och eftersom jag har lyckats bli äldre kan jag hävda min erfarenhet. Både levnadsmässigt och yrkesmässigt, vilket inte är någon dålig kombination.

 Men det är inte alla som ser det så.

Det finns arbetsgivare som -med stöd i statens omtänksamma välfärdspolitik-väljer att betrakta megaseniorer som utslitna som behöver vila lite innan de avgår med livet. Därför avgår de med pension lite innan, för att till slut få ett "eget" liv.

Sedan finns det arbetsgivare som kan betrakta megaseniorer som förbrukade. Att de inte skulle ha mer att tillföra arbetsplatsen på grund av ålder. Som om deras nyfikna vetgirighet, längtan efter fortsatt professionell delaktighet i samhällets tjänst nödvändigtvis måste upphöra på grund av tillryggalagd livslängd.

Kanske hårdrar jag det lite.

Men faktum är att det finns livskraftiga, idérika, kunniga, erfarna och nytänkande megaseniorer som också med perspektivet bakåt är lämpade att tillsammans med barn och unga dela barnperspektivet.

Med kikarsiktet riktat framåt, utåt.


 

Läs hela inlägget »

Sverige 31 september 2017

Till er, mammor, på andra sidan någon gräns i världen!

Jag känner att jag vill höra av mig till dig, för jag gissar att du varje dag, vecka, månad, år tänker på sonen som du lyckades få iväg över gränsen.

Det var ett mödosamt och djärvt tilltag -inte minst det där med att skrapa ihop pengar till hans "resa". För att nu inte tala om din smärtfyllda kärlek att skiljas från honom för att du, som givit honom livet, också vill se honom överleva.

Och, vet du, han klarade det!

Han är här nu, din pojke. Långt uppe i norr på jordklotet, i mitt land som du säkert har hört mycket gott om, har han börjat att finna sig till rätta.

Men det var inte lätt för honom att ta sig hit. Det som har hjälpt honom hela vägen är tanken på dig, han bär dig hela tiden i sitt hjärta.

Jag vill berätta för dig att jag har träffat honom, och du kan vara stolt över ditt barn! Han har visat mig bilder på dig. Jag har mött din blick på mobilers display, hela och sådana med krossat glas efter "resan". Du är viktig, du är vacker.

Han kanske brås på dig, på din kraft och ditt mod?

För han har redan utstått mer än någon infödd vuxen i mitt land, och han har fortfarande modet och viljan att göra dig stolt. Om än på avstånd.
Betala tillbaka genom att lyckas.
Han har stora krav på sig själv.

Du kan vara stolt över att du har utrustat honom med medkänsla, ödmjukhet och artighet. De egenskaperna har överlevt de mest djävulska upplevelser som han har med sig från strapatserna på vägen hit. Kamrater skjutna av gränspolis, någon med självmord som lösning när hopplösheten tagit strypgrepp, transportmedel och metoder så osannolika att det skulle kunna vara skräckfilm. 

Din son får stanna trygg i vårt land. Hans nya land.
Din son vet inte om han får stanna i vårt land. Det land som skulle kunna bli hans.
Det är så det är här. Du har säkert hört, och våndas precis som jag.

Du delar på avstånd hans trygghet eller otrygghet. Väntar på att någon släkting eller granne ska meddela dig att du får låna mobilen för att höra hans röst - en länk mellan längtan och saknad, ett samtal i tro och hopp - kanske någon gång i månaden. Du har gjort vad du har kunnat för ditt barn och för att försöka säkra hans fortsatta levnad.

Jag är också en mamma. Jag har också söner.

Om mitt land hade varit i samma situation som ditt, med krig, terror, förföljelse och fattigdom, så hade jag också gjort allt för att kunna skicka dem i säkerhet. Till välkomnande händer.
Till dig.

Avslutningsvis vill jag berätta att ditt barn har lärt mig så mycket om livet. När vi håller varandra i händerna så är det i en gränslös gemenskap, en tröst i allt svårt, i en övertygelse om att det ska gå bra, i en tillit till framtiden. 

Ungefär så som ditt avsked till honom måste ha sett ut, då för ett par år sedan.



Varmaste hälsningar oss mödrar emellan





 

Läs hela inlägget »

Senaste inläggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Arkiv

Länkar

Etiketter

-