bkpam2134409_9107f6d75367467ab2bf883791ac105e

2017 > 11

Det sägs att endast en begränsad del av vår kommunikation är verbal, ca 7-10 procent, medan resten utgörs av kroppsspråk (gester, mimik), tonfall och -antar jag- bildspråk.

Det kan ju vara värdefullt att känna till inför tillskapandet av skolans kommande läroplaner - om procentfördelningen nu står sig. Att den verbala delen av vårt sätt att kommunicera världens alla språk bara skulle nå högst 10 procent, känns snålt tilltaget och redan tillräckligt effektivt. 

Men än finns det att knappa in på!  I vår tid, som närmast tycks rusa ifrån oss med apokaplyptisk dragningskraft, har vi (åtminstone här i landet) börjat finna ett sätt att få så mycket sagt på kortast möjliga tid. Vi har anammat förkortningsspråket som tidsbesparande genvägar för att förklara vad vi menar, för att benämna och tilltala. Tillvänjningen går relativt snabbt, åtminstone bland vuxna människor, kategori folk-i-farten.

En viss eftersläpning får man räkna med när det gäller åldriga personer, som haft för vana att tala i hela meningar och att ge sig tid att t ex uttala namn, till och med dubbelnamn, utan brådska. När det gäller barn och deras kunskapsutveckling har man hittills ansett det viktigt att ge grundläggande färdigheter i att kunna läsa, förstå det man läser och att på ett begripligt sätt både för sig själv och sin omgivning kunna återge innehåll i det man läst. Även här, jämförbart med vår åldrande befolkning men sett från andra hållet, uppstår en eftersläpning eller fördröjning. Den står barnen för, som i skolan kanske ägnar omständligt mycket tid till stavning, läsning och läsförståelse.

Det är väl ändå en tröst att övriga 90-93 procent skulle kunna omfattas av kroppspråk, tonfall och bilder! Det bådar gott för framtiden, så länge det finns människor som behöver kunna förstå varandra på något sätt -utöver förkortningar och ikon-/symbolspråk. Eller kommer vi att få ta del av plötsligt avbrutna gester, stelnade miner och uttonande tonfall? Också?
   Kanske skulle vi kanske ändå kunna nöja oss med den helt nyligen tillägnade lagomgestiken - den med pickande fingertoppar, höj-och sänkbara handleder och stirrande blick?

När det då gäller språkmiljö, den som är kopplad till uppväxtmiljö, torde det vara en angelägen uppgift för landets utbildningsväsende att bestämma sig för ett framtidsperspektiv vad gäller barns och ungdomars vuxenblivande i frågor om empatisk mognad, mellanmänskliga relationer och konstnärlig uttrycksförmåga. 
   Det framtida läroplansarbetet blir då ansvarstyngt när det gäller att ge försäkran om demokratisk delaktighet, begreppsbildning och förståelse -särskilt om medierna rapporterar att:

"Statsminister SL (S) och ledaren UK (M) bekräftar i DN, SvD och DI att den fd ledaren för (M), AKB , och EBT (KD) har utsatts enligt #metoo. Detta meddelar även SR, SVT och TV4Play samt APPEN hashtag MORE."





 

- Spaning pågår.

Läs hela inlägget »

Samtidigt som "metoo"-rörelsen lyfter på locket till det präktiga Sveriges illaluktande, moraliska avloppsbrunnar beskriver Barn-och elevombudsmannen i nyhetsmedia kränkningar av olika slag mot skolelever. Han beskriver samtidigt anmälda händelser mer som "toppen på ett isberg" än som avloppsbrunnar.

På vågen av modet från "metoo"-drabbade är det kanske läge att göra en djupdykning från skolvärldens isberg, "wetoo".

Hela den svenska skolan ska självklart inte misstänkliggöras, men i de fall kränkningar och diskriminering av barn i beroendeställning till vuxna, i ett system som som det medför plikt att delta i under många år av uppväxten, skolplikten, så förtjänar deras röster att bli hörda precis som kränkta kvinnor i "metoo".

Vad görs då för att stärka barns trygghet i skolvärlden? Från politiskt håll är det inte svårt att se avsikterna för att skapa en god skola. Skollagen är en klippa att hålla sig i för att säkra barns kognitiva och sociala utveckling. Krav är tydligt formulerade. Regelverk med ålägganden att följa och myndigheter har tillskapats för att hålla kontrollen för att landet ska ha en jämlik och jämställd skola. Så långt allt gott och väl vad gäller intentionernas väg mot resultat.

Och ändå...
All politisk vilja och handlingskraft, forskning om barn och lärande och myndighetskontroll till trots, upplever idag (och säkert långt tillbaka) elever i svenska skolor kränkningar begångna av skolpersonal. Skillnaden mot andra arbetsplatser är ju att vuxna kan flytta på sig, söka nytt jobb, om de händelsevis inte skulle trivas. Det är inte självklart för barn, såvida de de inte har en vuxen som företräder dem, tror på dem och befriar dem från plikten att fullfölja sina år på en illa fungerande arbetsplats.

"metoo"-drabbade vuxna inom teatern och andra kulturformer adresserar ett kravfyllt önskemål till sina arbetsgivare att inte skydda personer som är förövare och på så sätt tjäna pengar på deras och utsatta kvinnors yrkesvardag i form av publikintäkter, bidrag och annat. Det är bra uttryckt, för samma sak gäller ju faktiskt för skolelever. Varje elev genererar skolpeng som ska driva institutionens verksamhet och deras hemsidor vill, inför föräldrarnas val av skola för sina barn, framstå så förträffliga som möjligt. Skolinspektionens beslut och kommentarer på myndighetens hemsida kan vara graverande när en skola ska hävda sig i konkurrensen med andra. Anklagelser om övergrepp är förgörande för för såväl huvudmän -offentliga och privata- och därför måste skolpengen värnas. Det kan man göra genom en sk tystnadskultur eller genom en normaliserad syn på barn, hur de kan få behandlas och där tillvägagångssätt lätt kan överskrida alla gränser utan att vuxna ställs till svars. 

Jo, ibland -när föräldrar har tilltro till sina barns berättelser och väljer att driva problem vidare - kan det bli både rubriker och skadestånd.

Hur kan jag hävda att det förhåller sig så här? 
Som verksam i skolans värld under en trettioårsperiod, som pedagog, konsult och skolledare har jag bevittnat olämpligt uppträdande från skolpersonal riktat mot elever. Jag har mött elevers frustration när de inte blivit trodda när de klagat hos skolledningen eller att vuxna med makt valt att förminska kränkta elevers upplevelser. Lyckas man inte lugna eleven, så infinner sig föräldrarna. Situationen kan då bli plågsam i en diskussion med anklagelser, försvar, misstro och rena lögner. Efter ett sådant möte är det inte ovanligt att både elev och föräldrar blir en nagel i ögat för verksamheten och det har hänt att kränkningarna från personal har förstärkts ytterligare. 

Elever som utsätts för kränkningar av skolpersonal inför andra klass- och skolkamrater kan  i värsta fall bli lovligt villebråd för mobbning av sina jämnåriga. Sådana exempel finns det gott om. "Barn gör som vuxna gör"... Har aversionerna mot en elev manifesterat sig så att all skuld och skam förväntas bäras av den utsatta eleven, brukar skolflytt med hjälp av föräldrarna bli aktuell eller att eleven börjar skolka, en icke önskvärd utveckling när skolan är som viktigast.  

Händelser som jag som mellanchef upplevt som särskilt upprörande är när personal dragit ner byxorna på småpojkar inför barngruppen -och sedan förnekat tilltaget trots vittnen. Det har handlat om utskällningar från rasande lärare där lågstadiebarn gråtande lämnats därhän i korridorer. Det har också handlat om örfilar, knuffningar och stryk av vuxna karlar som ansett sig ha rätt att gå i självförsvar mot låg- och mellanstadiebarn...  Att utvisa barn ur klassrummet, eller att systematiskt ignorera  dem är andra metoder som nyttjats vid behov. Och det har varit vardag med nedtystad mobbning och ursäkter till föräldrar med sekretessbestämmelser i ryggen. Katalogen kan göras lång, alltför lång.

I den chefsposition jag hade var det självklart att ta upp sådana händelser med högste chef och att ingripa. Deprimerande nog blev det oftast att dra det kortaste strået. Bortförklaringar och ursäkter, dribbling med skuldfrågor som i första hand riktades mot elever och deras föräldrar- allt medan oron att verksamheten skulle få dåligt rykte och personal tvingas sägas upp på grund av indragen skolpeng malde. Konsekvenserna för ett ingripande mot olämplig skolpersonal beskrevs många gånger som rena dödsstöten för verksamheten. Lojalitet påkallades. Lojalitet som gisslandrama, samvetsnöd som skavsår...

Det var aldrig svårt att lämna de arbetsplaser med den moraliska kompass som tillät vuxnas övergrepp och trakasserier mot barn. Kanske hade jag bara otur i valet av arbetsplatser, förhoppningsvis representerar de bara undantagen.

Som pedagogkonsult har jag genom åren kunnat bidra med analyser, handlingsplaner och strategier där ledningspersonal och huvudmän  har vågat tillstå "wetoo".

Att djupdyka i de vatten som omger toppen på isberget är kanske ogörligt. Det mesta är nog redan reglerat i lagar, förordningar och preciserade regelverk. Moral, heder och tolerans är oskattbara kvalitetsnycklar för en lagstadgad verksamhet som ska hålla sig flytande och där barn ska lära sig att göra som pålitliga vuxna.
Nu och i framtiden.

 

-Låt oss kolla djupet på isberget ,nu när vi har hittat toppen!
 

Läs hela inlägget »
20171107_141233 20171107_141233
Revansch? Eller bara en innerlig önskan?
Fördelen med att bli äldre handlar om perspektiv. Ju äldre, desto mer givande att titta bakåt i mitt fall. 
Jag antar att de flesta i mogen ålder ibland ställer sig själva frågan hur livet har gått till och format den varelse man är idag.

Släktforskningsprogram av olika slag har börjat väcka intresse och får spridning i olika medier. Frågor om arv och miljö har länge styrt forskning om hur vi människor utvecklas och kastat vetenskapens ljus över personlighetsutvckling och karaktärsdrag. Inte sällan har resultat redovisats för hur man kunde bli som man blev, när man inte blev som man borde. I det senare fallet är "borde" som bekant styrt av omgivningens norm- och värdesystem. Det i sin tur betyder att det som gått snett skulle kunna få hjälp att rättas till och införlivas i gällande sociala sammanhang med en angelägen omgivnings engagemang och hängivenhet.

Det var så han resonerade, han som en gång transporterades på båt från Alnö till Lunde, från Medelpad till Ångermanland. En tvååring, med sitt genetiska arv och sin sociala miljö i bagaget, som skildes från en stor syskonskara för att som fosterbarn placeras hos ett alkoholtyngt par som krävde lägst ersättning från det allmänna för hans underhåll. Sexårig folkskola inklusive skolk, uppskattad idrottsman, springschas och odygdspåse ledde till sist, i brist på andra val, att han tog värvning som 17-åring. Karriären i Sollefteå tog slut i och med krigsslutet 1945 och efter att ha varit på rymmen i sökandet efter den biologiska pappan. 

Så här såg uppväxtmiljön ut. Var det då arvet som drev honom vidare till flykten från eländet, till studier och mellanmänskliga samhällsuppdrag? Var det arvet som hjälpte honom att ta ställning till de egna upplevelserna och erfarenheterna. Och att kunna omforma, utveckla och tillämpa dem i yrkesutövningen och i det privata samspelet med andra människor? Var det de egna upplevelserna och erfarenheterna som drev honom till okonventionella initiativ -det som idag heter att "tänka utanför boxen"- i arbetet med människor som idag tillskrivs utanförskap och utsatthet, så kallade socialfall, vanartiga ungdomar, fyllon och kriminella?

"Utanför boxen" var ett främmande uttryck under hans yrkesverksamma tid. "Visselblåsare" likaså. Därför blev det tidningsrubriker när han på Långholmen startade en tidningsverksamhet med de intagna  och dessutom filmvisning med efterföljande diskussioner med desamma. Kan det ha varit Filminstitutet som gav möjlighet till hyra av Super8-filmer och en pärm med instruktionsblad om vad filmerna handlade om? Hur som helst; När filmen "Trähästen"  hade premiärvisning inom lås och bom för en liten utvald publik blev rubrikerna "Långholmen lär fångarna att fly " - en rubrik som sköt långt över målet för vad filmverksamheten hade för innehåll och syfte. Så den fortsatte. Det visade sig att den var en bra ventil för både talträngda och frispråkiga intagna (och plitar!) att ge uttryck för känslor och synpunkter.

5-öresdekalen blev, precis som filmvisningsverksamheten, sanktionerad av högsta ledningen -i efterhand. Det vill säga processen var redan igång, idérikedomen omsatt i praktiken med framgångsrikt resultat, så då var väl allt okej, då. 5-öresdekalen var ett sätt för handlarna runt Långholmen att slippa inbrott, vilket hade drabbat dem under en tid. Genom att fästa en dekal med bilden av en 5-öring på ytterdörren visade de att de stöttade internernas verksamhet med 5 öre per intjänad krona. På 50-60 talet var detta en icke föraktlig summa. Information om kampanjen spreds via internernas egen tidning, vilket väl i viss mån bidrog till att intagna på permission undvek att olovligen ta sig in i 5-öresmärkta butiker. Lojalitet, liksom.

Det är för mig okänt hur länge kampanjen pågick, men de pengar som kom in i kombination med tiggeri (idag heter det sponsring) hos bokförlag för att inrätta bibliotek, filmhyra, skönhetsprodukter till kvinnliga intagna med kosmetologinstruktioner från företaget Shantung, krävde ett envist engagemang av en entreprenör utan egenintressen. Jo,resultatet av engagemanget gav näring till ytterligare engagemang och tilltro till människors förmåga. På så vis ett egenintresse.

Nya rubriker blev det den dag då det blev känt att en socialbyråkrat inom dåvarande Social- och Nykterhetsnämndens verksamheter vägrade att inordna sig i det nya systemet där klienter skulle benämnas med personnummer. Kanske var det sekretesskäl som utgjorde de nya direktiven, men för honom kom personnumret i andra hand, förnamn och efternamn i första. Alltid. 

Internt föll inte den rebelliske entreprenörens åsikter i god jord när han klargjorde att de som arbetade närmast de behövande, hjälpsökande på fältet borde ha högre lön än de som var ankrade vid skrivborden. En fråga om professionellt ansvar uppstod. Själv byråkrat med åren hade han svårt att förstå resonemanget om ansvar, inordnade sig men lade samtidigt alltmer tid för "hembesök", som t ex hos "uteliggarna på Högalid".

Som handledare till  lyhörda studenter från Socialhögskolan fick han modet och styrkan att driva sin linje om personligt bemötande. En och annan minns hans övertygelse om att i sin yrkesutövning vara både medmänniska och professionell i mötet med hjälpsökande (idag "utsatta"). Eget "arv och miljö" vägledde honom i övertygelse, vilja och mod.

I denne föregångares, med fötter större än mina, fotspår har jag trampat. Ibland med framgång och ibland vilsen. Jag tror inte att det har med arvet att göra, bara, utan att miljön är så annorlunda idag. Stängsel och murar för gränslösa visselblåsare och rebelliska entreprenörer reser sig myndigt i vår moderna och väl tillrättalagda tid. Arvet förvaltar jag, men i miljön går jag då och då vilse. För vad passar sig att göra? 

Handlingar "utanför boxen" kan antingen belönas eller bestraffas -allt beror på avsikten och vad den omgivande miljön tillåter. Han hade blick för det möjliga och för vad som BORDE vara det tllåtna.

 

 
Läs hela inlägget »

Jag längtar tillbaka till min barndoms Sverige.
Det är kanske omodernt och väl nostalgiskt, men det gör jag. Det innebär inte att jag idag, som vuxen, är missbelåten med samhällsutvecklingen i stort. Men i ett avseende avundas jag inte barns och ungas ständiga exponering vad gäller våld och genuin ondska idag -såväl i verkliga livet som via media och underhållningsvåld.           
                                                                                                                                                                                                                                                                     Pappa Sören och jag, 1956

Låt mig förklara varför
genom att ta mig själv som exempel. Det blir en tillbakablick på ca ett halvt sekel då barndomen ingalunda gick fri från otäckheter, men till skillnad från idag drabbade på ett mer oskuldsfullt sätt. En tid då rädsla utvecklade självbevarelsedrift och eget ansvar. Åtminstone för min del.

Andra världskriget hade fått en ände ett decennium tidigare och en optimistisk framtidssyn genomsyrade tillvaron. Krigets alla avskyvärdheter dominerade inte dagspress eller radiosändningar (tv fick vi 1957 hemma hos oss) och nyanlända svenskar hade fått sin tillflykt hos oss sedan de lämnat hemlandets diktatur bakom sig. Några blev mina klasskamrater så småningom.


Men det från krigsvåld förskonade Sverige kunde inte stoltsera med att vara förskonat från ondska, brott och läskigheter av annat slag. Det fick jag uppleva på nära håll som dotter till en pappa som arbetade på fångvårdsanstalten Långholmens rättspsykiatriska avdelning. Men det var inte hans anställning där som i första hand reglerade min inställning till faror som lurade runt ett barn på den tiden. Det var till exempel Damen i svart, som i fullmånenätter enligt ryktet sågs klänga sig över Skogskyrkogårdens höga stenmur, osagt varför hon gjorde det. Men själva beskrivningen var så kuslig att det inte var värt att fråga varför.

Sedan var det Fula gubben, som beskrevs som en trevlig prick med lömska avsikter. En man med godis som ville locka flickor, sådana som jag, ut i skogen och göra dem illa. Kanske döda dem, rentav. Därför skulle man aldrig, aldrig följa med någon okänd hur mycket godis han än  hade eller hur trevlig han än var. Och man skulle definitivt inte följa med i någon okänd persons bil, då kunde det sluta mycket illa. Sådana nyheter kunde man i sparsam omfattning få tillgång till via löpsedlar och nyhetssändningar på radion och senare via  tv:s enda kanal. 

Pappas arbete med kriminella
präglade i hög grad mina fantasier om vilka risker han utsatte sig själv och sin familj för. Det var till exempel när han skulle bistå vid en förflyttning av en av den tidens värsta brottslingar enligt dagspressens svarta rubriker, Sigvard Thurneman, den fruktade Salaligans ledare. Han skulle förpassas från fängelset till Säters fasta paviljong - en händelse som i mitt barnasinne skulle kunna leda till att jag aldrig skulle få träffa min pappa igen. Eller då flickmördaren Olle Möller också nämndes hemma i samband med med mediarapportering.

Det fanns kvällar då det kunde ringa och banka på dörren till vår lägenhet i hyreshuset. Grannarna höll förmodligen andan när våra sena besökare visade sig vara permitterade intagna som ville "snacka med Sören". Det var skrämmande upplevelser som jag delade med mamma -särskilt om sådant här kunde inträffa när pappa själv var på nattpass. Obehaget avhjälptes i någon mån av den säkerhetskedja som sattes på insidan av vår ytterdörr i kombination med ett titthål. Först långt senare insåg jag hur bräckligt detta skydd var, en säkerhetskedja i fanéren... 
Pappa lärde oss vad vi skulle säga till besökarna i dörrspringan och vi fick numret till polisen. Det har jag inget minne av att vi behövde använda.

På väggarna i mitt hem idag har jag fina porträtt tecknade efter fotografier av mig som liten flicka, utförda av intagna på rättspsykiatriska avdelningen. Vänliga gåvor till min pappa. En annan sida som jag då fick uppleva av de människor som min pappa gick till jobbet för att möta.

De vuxnas beskrivningar av allt fasansfullt som kunde hända om man inte lydde dem, skapade en inre föreställningsvärld av ondskan, och råden för hur man skulle bete sig var ju ganska enkla att följa  eftersom det mesta runtomkring annars var gott. Gott och ont, rätt och fel... det gavs en överskådlighet att rangordna handlingar och klara anvisningar för eget agerande.

I söderförorten, där jag växte upp, var den sociala kontrollen välutvecklad. Det innebar att grannarna, kompisarnas föräldrar, med lätthet kunde tillrättavisa mig och skvallra för föräldrarna om jag gjort något opassande eller otillåtet. Det värsta som kunde hända var tillsägelse inom hemmets lyckta dörrar och spända, men snabbt övergående leenden mellan de vuxna. Tillättavisarna och de tillrättavisade. För mina missgärningar sågs naturligtvis som en brist i min uppfostran och drabbade mina föräldrar på ett pinsamt genant sätt. Vid andra tillfällen kunde det vara mina föräldrar som fick stå för tillrättavisningar. På detta sätt hölls man under kontroll under en stor del av uppväxten. Normer och värderingar om hur man skulle uppföra sig var vedertaget allmängods. En hemanmärkning från skolan kunde av många upplevas som helt förkrossande.

Var det bra eller dåligt?
Så här i efterhand kan jag inte låta bli att betrakta den kollektiva fostran utifrån dåtidens gängse normer och värderingar som god. Auktoritära vuxenövergrepp lät förvisso också låta höra av sig lite här och där och många barn for illa av detta, då som nu. Vuxenvärlden fick i många fall triumfera med maktfullkomliga metoder som idag är bannlysta i lag. Aga, inlåsningar, särbehandling...

Med egna upplevelser från en annan tid
i kombination med att vara resenär i samhällsutvecklingen så här långt, har jag först när jag tittar bakåt upptäckt vad som drivit mig i mina yrkesval. Det är tron på varje människas eget ansvar mot sig själv och mot andra -och att det det faktiskt är möjligt att betvinga rädsla och misstro. Och att ensam ibland kan vara stark, men inte alltid. Det har lett mig till att som pedagog arbeta med barn och vuxna i generationsövergripande verksamheter som skolledare i grundskolan, projektledare i brottsförebyggande arbete i skolan, som stödperson inom Brottsofferjouren, som övervakare och projektledare inom kriminalvården/Röda Korset, föreläsare och utbildare inom förskola och skola, utbildning av närpoliser och befälsutbildning i polisorganisationen och författare. I alla sammanhang har inriktningen varit bemötande människor emellan oavsett titel, ålder eller andra etikettsliknande beteckningar.

Det är en rik katalog av upplevelser
som jag fått möjlighet fylla på min yrkesbana. Nu är jag farmor till små barn och följer med nyfikenhet deras upplevelser av världen och livet. Det ställer större krav idag att förstå sammanhang och att känna delaktighet, eftersom det lokala perspektivet i min barndoms söderförort idag har växt till en global arena med allt som ska sorteras, bearbetas och tas ställning till. Det gäller inte minst vår tids oroligheter runt om i världen där vuxna som förebilder och rådgivare har blivit allt suddigare i konturerna och där min barndoms förort har smittats med misstro och rädsla människor emellan. Vuxna som inte vågar tillrättavisa för att riskera att kränka, en social kontroll utifrån lättbegripliga gemensamma normer och värderingar...

Men vi har ju val att göra,
tänker jag. Men vad vet vi om varandra på vår nätomslutna, globala arena? I kraft av ålder, erfarenhet och nyfikenhet deltar jag i samtal där vi kan rådgöra med varandra och där barn inte ska behöva leva i tron att clowner är onda.








 

Läs hela inlägget »

Senaste inläggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Arkiv

Länkar

Etiketter

-