bkpam2134409_9107f6d75367467ab2bf883791ac105e

2017 > 12

20171229_141946 20171229_141946

Så här i skarven mellan år och terminer är det läge att sortera i lådor och skåp. Så många planeringsdokument, så mycket byråkratisk administration som endast haft en kortvarig livslängd och så -utvärderingar...

Driven av prestationskravens fartblindhet kan det vara lätt att rusa förbi den faktiska innebörden av utvärderingar, trots att just dessa ska vara vägledande för det fortsatta arbetet och trots att de nog är den ärligate responsen på hur arbetsinsatsen tagits emot av dem som allting kretsar kring: eleverna.

I en mapp märkt "6A" hittar jag en klassuppsättning med utvärderingar som nu - några år senare-  gör mig både glad och rörd. Varför först nu? Jag minns inte att jag blev särskilt berörd när jag fick dem i mitt fack i lärarkorridoren. Kanske var jag för upptagen av att skapa en överblick och inte av att läsa synpunkterna lite mer ingående? En typisk pedagogsituation, om du frågar mig. Därför bläddrar jag nu igenom mapp efter mapp som jag sparat, innan jag bestämmer om jag ska slänga dem eftersom de idag inte har någon relevans för mig i just de klasserna. 


Men så inser jag att det som eleverna ger uttryck för, att det är roligt att lära på nytt sätt, att dramaunderivsningen i kommunikation och relationsbygge känns lustfyllt och betydelsefullt, att upplevelsepedagogik (learning by doing) är ett sätt att tillämpa språkkunskaper i en utvidgad form, realiserbar utanför bok och skärm. Fysisk samvaro, ögonkontakt, samtals- och lyssnarteknik, respektfullt förhållningssätt, problemlösning...

 

När jag nu, efter avslutad anställning, tar del av utvärderingar av olika slag slås jag av att undervisningen i drama i enlighet med läroplanens intentioner på olika områden är ett utmärkt pedagogiskt verktyg. Men underskattat. Som dramapedagog under drygt trettio år har jag mötts av skepsis från såväl klasslärare som skolledare. Rädslan för att ämnestillämpningen genom drama skulle stjäla tid från annan klassrumsundervisning har varit uppenbar. Något flummigt? En tidstjuv?  Mina uppdrag i skolans värld stavades länge tillfälliga projekt.

Det var först som skolledare som jag hade fördel av min pedagogiska bakgrund. På riktigt, som jag ser det. Genom att "ingripa" i klasser med "störnings"- och mobbningsproblem blev det gruppinriktade, upplevelsepedagogiska arbetssättet något självklart, naturligt. Berörda medarbetare blev delaktiga i gruppens utveckling, vilket kunde avläsas i undervisningssituationen i klassrummet.

Även elever med koncentrationssvårigheter -eller allmänt trötta- kunde med hjälp av dramaarbetet få den typ av avslappning och motivation som klassläraren gjordes uppmärksam på.

Dramapedagogik som kompletterande förhållningssätt i undervisningen borde vara ett självklart ämne i lärarutbildningen.

Om du frågar mig.


 

Läs hela inlägget »

Utan att ha något som helst vetenskapligt underlag i ämnet bus tillåter jag mig att filosofera på egen hand i detta fascinerande ämne. För det måste man väl ändå ha rätt till?

När det gäller bus kan man säga att kärt barn har många namn: pojkstreck (flickstreck finns inte än mig veterligen), rackartyg, dumheter, jävulskap, jävla påhitt,... 

Dessa ord förekommer oftast när det gäller det " riktigt unga buset". Nästa nivå  -"ungdomsbuset"- benämns ibland också pojkstreck, såvida tilltagen inte klart och tydligt, och på ett för allmänheten upprörande sätt, överskrider gränsen för kriminell handling. Då är ju risken stor att man straffas hårdare än med en åthutning, eftersom man är straffmyndig vid femton års ålder. 
Någon vuxennivå för bus finns inte. Man åker dit direkt om överträdelser mot ordningsstadga och lag har begåtts. Inte ens om förklaringen är att man ju varit alkoholpåverkad vid överträdelsen hjälper. Då blir det istället dubbelt värre.

Gränsdragningen mellan bus, pojkstreck, civil olydnad, vandalism och kriminell handling kan för den oinvigde upplevas som obestämd, luddig. Men gränsöverskridande handlingar, de som strider mot våra samhälleliga normer och värderingar och sådana som utmanar vårt förhållningssätt till desamma, förtjänar ändå att belysas från busens perspektiv också, tycker jag.


 

Idéinnehåll och kreativitet.

Redan i tidig ålder kan man få uppleva avskildhetens tänkarhörna, även kallad skamvrå. Senare i livet kan det kallas rums-/husarrest och i extremfallet cell. Det inträffar när buset får konsekvenser. Den idé som man genomfört med uttänkta strategier och stor kreativ tankemöda har visserligen fått önskad effekt på dem eller den som drabbats, men som utförare kan man få en tids ensamtillvaro, vilken antingen kan leda till insikten om trista konsekvenser för egen del eller till nya kreativa idéer efter avtjänad tillrättavisning. Allt hänger ju på vem man är och vad man vill. Och inte vill.

Till exempel kan det vara så att man inte vill att kompisen ska ha de där fina gympadojorna som man själv så länge eftertraktat utan gehör hos föräldrar. Då kan det bli till en skönhetsupplevelse och mäktig tillfredsställlse att gömma undan den ena -eller båda!- skorna för kompisen, exempelvis i gymnastiksalens omklädningsrum. Helst ska det hela ske utan vittnen, eller också tillsammans med någon annan som förstår behovet och glädjen av att kunna sabotera utan att bli upptäckt. Ibland blir man dessvärre avslöjad och det är då ensamtillvaron inträder.


Andra exempel kan vara snatteri i närbutiken, hot om våld mot kompis -även kallat "våld på skoj"- lite rån mot jämnårig eller yngre (också kallat "våld på skoj" ibland), stenkastning på bilar, bussar och tåg, fixa bilbrand, bära vapen fast man inte får (oskuldsfullt pojkstreck/missförstånd), väskryckning och misshandel av något slag. 

Om man har haft möjlighet att utveckla sin kreativitet och sin strategiska förmåga kan mna som vuxen nå viss framgång med vuxenbuset bedrägeri, till exempel. Idén här är densamma som i barnbuset, nämligen att få det man vill ha för att kunna göra vad andra gör, eller för att kunna få göra sådant som andra bara kan drömma om att få göra. 

 

Strategi och estetik

Läs hela inlägget »

Vissa saker sitter djupt, så djupt att händelser från barndomen ännu inte i vuxen ålder har hunnit frigöra sig. Jag tänker på t ex  idel besvikelser när det kommer till presenter, julklappar, betyg i skolan, och senare löneförhöjningar... Sånt som man så innerligt önskat och tyckt sig ha förtjäna -men som uteblev.

Så småningom, med stigande ålder och visdom, fick man lov att lära sig att den sorg och besvikelse, som andra åsamkat det lilla barnet, antingen var uttryck för orättvisa eller -ännu värre- avundsjuka. 

Må så vara, orsaken blir inte det avgörande i första hand. Det är känslan av förlust, av utebliven tillfredsställelse och bekräftelse som de egna förväntningarna närt i dagdrömmar och uttalade önskningar som sätter spår. 

Leksakspianot, det röda med målade svarta tangenter på de skrällande, ostämda vita i två och en halv oktav, var en jul en förväntan och ett uttalat behov. Ingen i den närmaste vuxna omgivningen kunde ha undgått detta. Och ändå: det klingande paketet under granen tilldelades den förtjusta kusinen efter släktens ymniga julbord. Det fanns inte utrymme att visa missunsamhet, särskilt inte när kusinen blev så glad och då hennes glädje smittade av sig på de vuxna som applåderade av delad förtjusning.  Medan klumpen i halsen växte trängdes tårarna i ögonvrårna utan att rinna över. Det hett åtrådda leksakspianot hade sorgligt nog gjort kusinen lycklig.

Att ens kommentera besvikelsen över julklappen som uteblev var helt uteslutet. En sådan sorts sorg passade sig inte så länge det fanns barn i Afrika som svalt. Sånt perspektiv måste man ju också ha här i världen. Man fick tygla sin längtan efter lyx. Något rött leksakspiano skulle aldrig någonsin mer stå på önskelistan.

Besvikelser och misstag ger inte sällan möjligheter till kreativa strategier. På så sätt blev det rutin att av sparade slantar köpa något man  gärna själv skulle vilja ha, slå in det fint i paket och lämna till föräldrarna när de hade bemärkelsedag. Eftersom presenten inte passade deras vuxentillvaro, så hamnade den till slut där den hörde hemma. För när önskningar och förväntningar kolliderar med besvikelser, infinner inte sällan möjligheten hos den kreativa att tillämpa färdigheten manipulation.

Känslan av orättvisa -och avundsjuka- i kampen om betyg i skolan kan leda till en livslång frustration. Möjligheten att manipulera sig till goda betyg kan ju ta formen av fusk. Men den metoden är rätt riskabel. Minnet av klasskamraterna som med triumferande leenden högt deklarerade sina betyg inför klassen, och som slöt sig samman i en självutnämnd elitklick, var också de utseendemässigt mest attraktiva. Begåvning och skönhet hörde ihop, absolut. Självkänsla, självförtroende, begåvning och skönhet var oslagbara enheter särskilt när de sammanföll i en och samma individ. Det ställdes krav på att få tillhöra. Den som inte uppfyllde kriterierna kunde åtminstone bli näst bäst eller nästnäst bäst. Betygen och skönheten bestämde grupptillhörigheten. 

Med bittra erfarenheter av att inte passa in, trots klappar i paket och på axeln, riskerar man att bli uppgiven. Motgångar -eller ouppfyllda förväntningar- kan upplevas som snytingar istället för trampoliner att öva självförtroendets saltomortaler på. Att skatta sin egen förmåga i förhållande till sin egen begåvning, sina egna förutsättningar och sitt eget skönhetsideal blir möjligt först när man vågar studsa högre och högre och säkert landa med båda fötterna.

Istället för leksakspiano bör man önska sig en trampolin!


 

Läs hela inlägget »

Det var en gång för längesedan när julafton närmade sig och förväntningarna  på nära gemenskap och tradition fyllde mina tidiga barnaår.

På den tiden gick klockorna sakta och gav ifrån sig ett ticktackande ljud. Vanligtvis låg snötäcket snyggt veckat över land och stad, på åkrar, kyrktorn och balkongräcken.

På själva julafton gick klockorna onödigt långsamt i väntan på Tomtens paketleverans. Hans fullastade släde med gåvor till alla barn som varit snälla under det gångna året lämnade sällan några spår i snön, vilket var ganska märkligt. Men sådan var nu Tomten, en överraskningarnas figur. 

Hela denna väntan hade föregåtts av en genomgripande förberedelse hemma. Mamma och pappa turades om att ha ena foten på jobbet och den andra hemma. Ibland kunde det bli jäktigt, men de lyckades alltid få ihop det till slut. Köksgolv, hallgolv, finrums-  och sovrumsgolv skurades, torkades och bonades med bonvax. Pappa fick oftast uppdraget som "bonare" eftersom han hade uppfunnit en särskild teknik. Kanske var det han som uppfann twisten? Han placerade sig med båda fötterna på bonvaxtrasan, skruvade på höfterna medan han balanserade sin framfart över golvet fäktande med armarna. Innan detta moment hade han varit ute på gården och piskat alla trasmattorna på piskställningen iklädd överrock och mammas volangförkläde. Mattorna fick ligga ihoprullade tills golven fått en respektabel glans och tills julgranen kommit på plats i finrummet. I vår lilla tvårumslägenhet hade den varje år sin givna plats mellan bokhylla och linneskåp.

När julstorstädningen var avklarad var det dags att gå ner i källaren och lyfta wellpappkartongerna med stickigt snöre runtomkring från hyllan närmast taket. Den omisskännliga doften av jul steg ur dessa kartonger: halmbocken som skulle stå under julgranen på den runda mattan av säckväv med broderade granar, tomtar, stjärnor och ännu fler granar, ljushållare att sätta de tunna stearinljusen i på grenarna, halmstjärnan till grantoppen och alla glaskulorna med änglahår som sparats i en särskild kartong. Mina och mammas korghjärtan av vaxat, flätat papper skulle fyllas med hasselnötter.

Mammas väggbonad, som hon gjort som liten, skulle som vanligt fästas över dörren till klädkammaren i hallen. På grå, tunn och blank linneduk var figurer i rött, vaxat papper fästa med klister. Med åren hade de torkat och skrynklat till sig lite, men varje år rätades de ut och fästes med nytt klister som gav en särskild doft ifrån sig. Vackra, noggrant broderade juldukar från mammas barndom stärktes, ströks och placerades ut på givna ställen i vår julscenografi.


Ett måste på julbordet var -förutom skinkan, dopp i grytan och lutfisken- den hemgjorda sillsalladen. "Jag skulle kunna nöja mig med bara den", som mamma återkommande sa. Pappa höll inte med. Inte jag heller. Svagdrickan, som burits hem i en träkagge och förvarades på balkongen för att hålla sig kall, hälldes på kanna för den som ville ha. Julaftonens höjdpunkt för min del var en 33 cl flaska med julmust. Fin etikett och röd kapsyl gav en känsla av högtidens allvar. 

Detta allvar hade också tagit sig formen av julkrubba i finrummet. En nedärvd krubba med något kantstötta keramikkameler och vise män, men en välbevarad Josef, Maria och Jesusbarnet, lystes upp på fönsterbrädan under en väl bevarad halmstjärna som hängt i fönstret sedan första advent. På en bricka med fint prydnadsgräs, sått på fuktad bomull och lite strödd sand här och där, arrangerades påminnelsen om julens allvar. Detta ackompanjerades av julsånger, gudstjänster och särskilda julprogram på radion (Stockholm-Motala). Men lite spralligare tongångar fanns förstås också. Tomtens ankomst var ju på allvar. Jag minns att jag tyckte att det var svårt att avgöra vad som var allvarligast, Jesus eller Tomten.

Eftersom köpkraften inte var lika stark som den är idag hos de flesta familjer och då snabblån var något fullständigt okänt som metod att försäkra sig om julglädje, så minns jag istället alla förberedelserna som det viktigaste. Iordningställande, karakteristiska dofter, synintryck och närvaro (om inte pappa skulle ha nattjänstgöring) med familj och släkt. Alla sagostunder i vuxnas knä eller i soffhörn med blicken fäst på halmstjärnan i fönstret på kvällen... Alla berättelser om pappas jular i snöiga Norrland där Tomten sades bo... De stegrande förväntningarna inför Tomtens paket till mig och om hur det skulle gå för Jesusbarnet...

Idag, när tiden går fortare och ljuset från digitalt lysande urtavlor ljudlöst smyger sig på, kan jag tacksamt vårda minnet från barndomen av hur det är att vänta, längta och glädjas medan tid är. Året om.
 

Läs hela inlägget »

Senaste inläggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Arkiv

Länkar

Etiketter

-