bkpam2134409_9107f6d75367467ab2bf883791ac105e

2018 > 09

Och om tre dagar är det val igen. Om tre dagar röstar svenska folket, som varje val tidigare, om skolan. "VÅRD -SKOLA -OMSORG" har det sedan generationer tillbaka stått på valaffischerna, Nu är det alltså dags igen. Vi är inte nöjda med "välfärden", dvs kösystemen till sjukvården, skolresultaten, äldreangelägenheter eller omsorgen om funktionsnedsatta medborgare. Därför nya affischer och nya mediadebatter, löften om mera pengar till "utsatta" områden och verksamheter i en aldrig sinande ström från något enda riksdagsparti. Det lovade man ju förra valet också. Och alla val dessförinnan. Och ändå tycks det inte ha blivit bättre, ändå är svenskarna missnöjda (eller övertalas att vara det). Eftersom jag förlagt hela mitt yrkesverksamma liv till skola och ledarskap för barn och unga, tänkte jag uppehålla mig en stund vid älsklingsämnet Barn & Unga.

"Kugga eller plugga?" frågar Liberalernas affischer. Moderaterna frågar väljarna om de vill ha lugn, ro och trygghet för sina barn i skolan. Sedan tunnar det ut med affischer om skolan. åtminstone där jag bor. Frågorna är naturligtvis ledande, det måste de ju vara i valtider. Vlken vårdnadshavare skulle inte svara ja på dem? Men lovar politikerna något? Hur skulle de kunna göra det? Genom att ge utfästelser om högre löner och större karriärkliv för skolpersonal? Ska barn, unga och deras vårdnadshavare kunna se fram emot än bättre skolresultat för att lärarna blir fler i klassrummen, med högre löner och evidensbaserad ämnesundervisning? Det kan hända att det hjälper, men något ytterst väsentligt saknas när det gäller synen på lärarrekrytering och yrket som sådant: hängivenhet och framtidstro.

Vem vill bli lärare, och varför? Vem vill bli skolledare, och varför? Vem vill vara elev, och varför? I det sistnämnda fallet: för att de måste! Vi har ju skolplikt för eleverna. En viktig politisk infallsvinkel borde vara frågan om motivation för samtliga inblandade. Varför skola överhuvudtaget? Inför vilken framtid då? När den vuxna skoldebatten främst kommit att handla om betyg, vinster, skolval och religion finns det inte så mycket utrymme för reflektion kring frågorna "varför och hur". Frågan "vad" som ska utföras i skolan är politiskt formulerad och följs upp på myndighetsnivå. Hur skolpersonal hanterar detta "vad" som ska göras skiftar naturligtvis. Frågan är hur delaktiga eleverna får bli när det gäller att tycka kring "hur" de blir bemötta, undervisade , stimulerade och motiverade.

Min förväntan är att de som ikläder sig ett yrke som ska leda till att varje barn med skolplikt under tio års tid av sitt liv, ska känna det som en personlig tillgång att gå i skolan, Det är min absoluta övertygelse att skolor med  vuxna vägvisare. som själva leds i sin
profession genom en utpräglad förmåga att samarbeta, är välutrustade med hängivenhet, engagemang och lojalitet gentemot alla de barn och unga, som de åtagit sig att vägleda mot vuxenlivet, kommer att få se glädjande resultat av sitt arbete.

Den stora pedagogiska utmaningen blir att med hjälp av frågorna "varför" och "hur" mot bakgrund av de politiska utropen "ska" och "detta" skapa framtidstro  hos eleverna och deras vårdnadshavare, dem som valaffischerna vänder sig till.

Uppgiften är så mycket större än en förbättrad lärarkarriär byggd på ekonomiska principer. Den handlar om förväntningar på framtiden, egna och andras, och vilka insatser man som pedagog och ledare är beredd att göra baserat på engagemang, hängivenhet och lojalitet riktad till barnen.

Det finns skolor som föresatt sig att lyckas på dessa grunder. Och det finns skolor som har långt kvar. Mycket långt.


Det är inte främst skolan som institution det handlar om nu. Det är synen på barn och unga och de vuxna, som i egenskap av förebilder har en optimistisk syn på framtiden -värd att intressera sig för.

Läs hela inlägget »

Senaste inläggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Arkiv

Länkar

Etiketter

-