IMG_4099

2020

Det här är ditt nya blogginlägg. Vi har lagt till denna text och bild som exempel på vad du kan göra. Nu är det bara för dig att skriva din egna text, lägga in bilder, video… ja, vad som helst. Du kan ändra allt och även ta bort det du inte vill ha.

 

För att redigera denna text, peka här och klicka på knappen ”Redigera text”. Bilden kan du ändra eller ta bort i ”Ändra bild”. För att dra in nya block klickar du först på knappen ”Skapa innehåll” och väljer sedan vad du vill ha.

Läs hela inlägget »

När det gäller skolvalet är valfriheten inte kompatibel med likvärdigheten och jämlikheten så länge som vårdnadshavare får avgöra valet för sitt barn. 

När friskolorna startade med olika profiler, och med samma skolpeng som de kommunala skolorna, lades samtidigt grunden för en ny marknad.  Läroplaner och kursplaner är kartan oavsett skolform och kriterier för hur eleven ska komma i mål är formulerade, lika för alla. Läroplan och kursplan anger vad skolan ska utrusta eleven med och varför. Men HUR, tillvägagångssättet bör vara för en lyckosam målgång är en pedagogiska angelägenhet för varje skolenhet.  Men man får förstås inte göra hur som helst ändå. Statliga Skolinspektionen gör nedslag på verksamheter som inte beter sig anständigt utifrån givna riktlinjer. Det gäller såväl kommunala skolor som friskolor.

Det finns en märklig skillnad på sättet att driva skola i landet.  Den kommunala verksamheten omfattas av offentlighetsprincipen, en värdefull tillgång för medborgarna, medan friskolor kan drivas av föreningar, stiftelser och bolag där uppgifter om verksamheten förblir "hemliga". Huvudmannaskapet får här en avgörande betydelse för hur verksamheten drivs. Skolinspektionen har att korrigera när något går fel, vilket måste innebära ett omfattande arbete. I värsta fall kan verksamheter gått i oönskad riktning under lång tid och bli svåra att komma till rätta med.

Eftersom skolverksamheten bedrivs med skattemedel och ska vara framåtsyftande för vidareutbildning och arbetsmarknad, borde väl skolan ändå vara likvärdig för alla? Inte bara sägas försöka att vara det?

Vårdnadshavare med egna erfarenheter av svensk skolgång har större möjligheter att göra optimala val för sina barn, medan andra inte har det. Då tänker jag främst på invandrade familjer som inte är införstådda med vare sig skolsystem eller arbetsmarknadens villkor, och som väljer en "egen" förskola eller friskola som drivs av landsmän, på det egna modersmålet och med traditionstänkande från det tidigare hemlandet.
     Språkutvecklingen för vuxna börjar inte på SFI för alla. För vårdnadshavare med barn i förskole- och skolåldern borde den få sin självklara start tillsammans med barnen.

Barnens skolgång får i olyckliga fall konsekvensen att tillgången till "det svenska"  blir förbehållet de redan införstådda medan andra "tar det säkra före det osäkra" och skriver in sina barn i svensk friskola, med normer, värderingar och traditioner som starkt skiljer sig från svensk lagstiftning och traditioner i värsta fall.

Om tanken med skolgången i Sverige är att utbilda kommande generationer inför en framtida arbetsmarknad, så är det väl ändå anmärkningsvärt att barn redan från sexårsåldern riskerar en ojämlik skolgång  beroende på vårdnadshavarens bakgrund (inte bara av socioekonomiska skäl!), självförtroende och framtidstro.

Så, istället för att ha en myndighet som ska överblicka , korrigera och avsluta de många olika verksamhetsformerna - gör lika från början. Sträva inte efter likvärdighet och jämlikhet. Skapa detta istället! En politisk uppgift för den som vågar, orkar och vill.

En enkel väg att gå , om än förenat med mycket arbete , är att förstatliga skolväsendet, avskaffa hemlighetsmakeriet och förhindra genom styrdokumenten tillkortakommanden och missuppfattningar. Svenska språket är den självklara utgångspunkten (för både barn och vuxna) för samhörighet och dialog genom skolans försorg för dem som ska växa och leva i det svenska samhället. Se över formerna för tilldelning av medel (skolpeng/annat sätt) och verka för en närhetsprincip för barnens bästa. Pedagogiska spörsmål hanteras av skolledning och pedagoger,  på jämlika mandat över hela landet.

 Svensk förskola och skola ska vara den naturliga och självklara punkten för dialog,  gemenskap och delaktighet.  För den som växer i språket och tillit till  samhället finns inte rädsla för något främmande och hotfullt. Det handlar inte om att bli berövad sin identitet, sitt ursprung. Det handlar om möjligheten och förmågan att utveckla den i ett nytt sammanhang, i ett nytt land. 

Med andra ord: återta ledningen av det framtidskapital som barnen utgör inför en  kommande arbetsmarknad och avskaffa den segregation som skolväsendet idag gör sig skyldigt till!
 

Läs hela inlägget »


Våra politiker pratar väl om viljan att förbättra den svenska skolan, se till att undervisningen blir likvärdig och jämställd i hela vårt land. Det är som en gammal slagdänga från de senaste decenniernas valfråga om skolan. Som ett helhetsbegrepp har vård och omsorg förts till skolan under lång tid, för att tillsammans nu sammanfattas under begreppet välfärdsfrågor. Men saker och ting tycks inte utvecklas för att man byter ord på dem. Och skolan ser ut att vara ett alldeles speciellt svårt politiskt åtagande. Det skulle inte förvåna om publiken i Almedalen på sommarloven fäster lika lite vikt vad som sägs från talarstolar som för elever i klassrummen på lektionstid. 

För det sägs ju att skolresultaten sjunker i landet, att elever inte går ur skolan med godkända betyg, att den framtida arbetsmarknaden därmed kan vara hotad. Orsakerna till detta sägs i sin tur vara lärarbrist på grund av dålig arbetsmiljö och för låga löner. Bland annat. Men ytterligare en fråga måste kunna få ställas: upplever många elever undervisning och skolvistelse lika ointressant och oinspirerande som åhörarna vid en valdebatt som går i repris? Är det då elever böjer nacken mot mobiltelefonen precis som åhörarna på föräldramöten som också går i repris, år ut och år in? Det angår, berör, liksom inte. Och upplever pedagoger och skolledningar konkurrensen från sociala medier och andra digitala frestelser som så stor, att man finner det lönlöst att ta upp kampen för barn och ungdomars nyfikenhet på livet? Live?

Utbildningar, ekonomi, arbetsmiljö, kompetens, mätinstrument av olika slag, granskande myndigheter och skolplikt för barnen är gängse utgångslägen när skolan ska nagelfaras, analyseras, förbättras...

Jag saknar begrepp som artisteri, konsten att hålla sin publik vaken och att skapa cliffhangers -såväl inför kommande års Almedalsveckor, utbildningsmässor och val - liksom också för skolpersonal som vill ha sin frågvisa, nyfikna "publik" i klassrummen till hösten. Ett dagligt artisteri som kräver sin kvinna och man.
Utan det blir det tomt i salongen.

 
1 sept. 2020

Läs hela inlägget »

Om man med radikalisering menar att människor genom övertalning förmås att byta norm- och värderingssystem genom att använda sig av kriminella tillvägagångssätt eller våldsmetoder för att nå sina syften, så har jag  fått något att reflektera över.

Nu är det tio år sedan.
Jag var en av flera skolledare i en helt vanlig grundskola i ett helt vanligt område. Eleverna representerade många olika språk och skolan var rik på ambitioner, motivation, kunskap och erfarenheter.  Personal och vårdnadshavare hade goda relationer och samstämmigheten kring elevernas delaktighet och behov i skolan som arbetsplats gick att konstatera.

Men skolans värld är inte den enda existerande för eleverna. Det blev vuxenvärlden varse när tidigare okända beteenden plötsligt började framträda bland både äldre och yngre elever. 
Det inträffade till exempel att socialtjänsten hörde av sig, att polisen hörde av sig för och att oroliga föräldrar ville ha samtal eftersom deras barn hade blivit beskyllda för än det andra i skolan. Några av de händelser som då var aktuella var stenkastning mot den lokala busstrafiken. Det blev rubriker i lokalpressen och någonstans i texten minns jag det förlåtande ordet "pojkstreck". Några gärningspersoner hade inte påträffats och den än så länge försonande samhällsinställningen fick det hela att bero. Och frågan många ställde sig var om skolan skulle "behöva engagera sig" i sådant som skedde efter skoltid.
 Det är en fråga som ofta återkommer än idag och som säkert får olika svar beroende på skola.

Så gick det en tid, kanske två terminer (i skolan består tideräkningen av terminer). Elevunderlaget förnyades och nya vuxna blev skolledningens kontaktytor, både när det gällde personal och vårdnadshavare. Ny information och påminnelser om gammalt, elevscheman och mötesscheman för föräldraråd och lovtider, ja, allt som en skola behöver dela med sig av delades. Som vanligt och enligt rutiner.

Men mitt i allt det fastställda och rutinmässigt självklara uppstod ett trendbrott. Det tog ett tag att upptäcka eftersom nya umgängesformer bland eleverna byggde på hemlighetsmakeri och osynlighet. Mobbning och andra typer av kränkningar förekom i skolan och ett engagerat arbete bidrog till att vi tillsammans med hemmen kunde få till bra lösningar. Det var ett tidskrävande arbete, nödvändigt för relationsbygget i civilsamhället både på kort och lång sikt. Det viktigaste var att skapa tillitsfulla kommunikationsvägar där barn, ungdomar och deras familjer kunde uppleva positiva resultat genom sitt aktiva deltagande för att åstadkomma förändring.

Det nya, som vuxna var oförberedda på, var elevernas alternativa regler och relationsbyggen. Mobiltelefonerna hade gjort sitt intåg också  bland eleverna och chattar och kamera blev deras nya, effektiva kommunikationskanaler. Spridningen av uppgifter och idéer gick blixtsnabbt och fick ibland förödande konsekvenser. Så blev det för den flicka på mellanstadiet som efter skolans slut misshandlats av några tjejer i klassen i en intilliggande park. Misshandeln filmades och spreds via nätet. Det blev polisens och socialtjänstens sak att reda ut. Och naturligtvis blev händelsen något av en följetong i olika klasser. Det ena avsnittet lades till det andra i form av hämndaktioner, nya intriger, nya tillvägagångssätt...

Detta inträffade innan tekniken med smartphones hade utvecklats. Spridningen av filmen hade skett via en dator på biblioteket och "brorsan" hade hjälpt till eftersom det var hans telefon... Denna händelse blev en ögon- och öronöppnare då. Kanske hade detta pågått en längre tid utan närmare insyn för barnens närmaste vuxna?

Stormöten ordnades för vårdnadshavare som kunde få information, ställa frågor och uttrycka farhågor och förväntningar till en sakkunnig panel bestående av skolrepresentanter, socialtjänst, polis, fältassistenter och föreningsrepresentanter.  Mötena var givande och många fördjupade sitt engagemang i skolans föräldraråd.  Men medan det offentligt korrekta tycker sig skapa hållbara strukturer och beredskap mot socialt fördärvliga avarter, utvecklas alternativa sociala kommunikationssätt och metoder. Det blir särskilt betydelsefullt för dem som vill ha egna domäner att utvecklas på, och då också långt ifrån det vedertagna samhällsmönstret.
Självutnämnda ledare, eller sådana som på kännbara sätt har fått förtroendet, uppenbarades efter ett tag i de lokala lekarna, som t ex NADISH (se Wikipedia)

     "Leken" går ut på att en ledare skaffar sig slavar som ska utföra uppdrag utan att bli upptäckt. Uppdragen kan vara avancerade (snatta, sabotera, hota, misshandla eller förtala, t ex). Om det kommer till ledarens kännedom att man golat väntar bestraffning, som kan vara av mycket obehagligt slag, så pass obehagligt att barnet inte skulle våga att prata med någon vuxen överhuvudtaget. 
     Att "leken" hade fått fäste ända ner i lågstadiet blev en obehaglig upptäckt. Äldre elever utnyttjade yngre, barn och ungdomar utanför skolan hade inflytande bland annat via sina mobiler och en märklig stämning kunde sprida sig.  Arga butiksägare som klagade på snatterier, elever som vid upprepade tillfällen stoppade tunnelbanan på en viss linje, allvarliga hot...
Okoncentrerade elever, många sena ankomster, skolk, polisbesök, rådslag med interna sakkunniga och socialtjänst blev under en tid vardagshändelser,  och tillsammans med hemmen, förstås!

Det blev uppenbart att vårdnadshavare kunde vara lika förförda av  lättsamma bortförklaringar om "lekens" innehåll och metoder som vi i skolan. Men när elever på mellanstadiet ertappats med att stjäla, röka, vara budbärare och liknande mot belöning (och bestraffning om man golade), och när sittningar tillsammans med dem som ändå vågade lätta sitt hjärta i närvaro av sina vårdnadshavare uppdagade att barnen agerade på riktigt för  till och med vuxna personers räkning, uppstod nära kontakter med berörda för att få kunskap om situationen och för att kartlägga den.. ."Leken" nadish var slående lik verklighetens rekryteringsvägar -att i kriminella kretsar använda barn som inte är straffmyndiga för sina olagliga angelägenheter - och på ett kanske välkänt lekfullt sätt. 

Vilka belöningar väntade barnen? Vilka bestraffningar? Hur såg tillgången på närvarande vuxna ut i hemmen? Ibland var äldre syskon betrodda ansvaret för de yngre syskonens uppfostran, ibland var det synnerligen engagerade vårdnadshavare som deltog i problemlösningssituationer kring de egna barnen. Det blev uppenbart hur olika förutsättningarna ser ut för barn i hemmet och hur otillräckliga skolans insatser kan vara utan en tillitsfull kommunikation med barnens föräldrar eller vårdnadshavare. Former för att reda ut problem och skapa nya utgångslägen finns runt om i civilsamhället förutsatt att inte rädsla, skam eller skuld hindrar vuxna i kommunikationen för barns bästa.

För att börja från början:
Redan de minsta barnen behöver veta att vuxna lyssnar och att det som sägs verkligen betyder något. Redan de minsta barnen behöver lära vårt samhälles normsystem och våra gemensamma värderingar kring rätt och fel. Redan de minsta barnen behöver sina föräldrars eller vårdnadshavares klokhet att lära dem detta. Förskolan och skolan stöder hemmen i detta genom kunskapsmål och träning i social kompetens. 

Våra barn ska kunna vara motståndskraftiga mot framtida gängradikalisering, till ett outlaw-samhälle. De våldsattacker som nu sker får mig att fundera - hade jag kunnat förebygga något på ett bättre sätt i skolan med mina kollegor? Är det kanske någon av "mina" elever som mött döden i något värre än nadish, så här tio år senare? Eller har kanske någon av dem åtagit sig ett omänskligt uppdrag att ta död på någon tidigare vän?

Var vuxenvärlden för aningslös, för svag inför barnens lättsamma förklaringar, för upptagen av de egna vardagsbestyren utanför uppgiften att vara en närvarande vuxen för sina barn? Kan sådant som barn kallar för lek, och som får vuxna att vila trygga i ett oskuldsfullt begrepp, i själva verket vara sådant som är på "riktigt"? Då hette leken Nadish. Vad heter den idag? Eller leker man inte längre?

Frågorna sätts i nytt perspektiv särskilt när det har gått en tid. Men även om man inte får svar på allt, så måste övertygelsen finnas stark - att det aldrig är för sent att delta i bygget av ett människovärdigt samhälle. Här har skolan med sina olika kontaktytor en viktig uppgift att fylla!
Läs hela inlägget »
Att få börja skolan har väl för det flesta inneburit glad förväntan. Efter ett långt sommarlov är stunden kommen
att planera för starten. Kanske är det dags att ta steget från förskoleklassen till ettan, kanske ska man fortsätta där man slutade innan lovet med samma kompisar, samma vuxna och kanske samma klassrum. Denna första dag brukar ha förberetts väl med ny skolväska, nya kläder - eftersom centilongen har höjts - och kanske ny frisyr. Ett glatt återseende väntar för dem som hållit kontakt med varandra innan terminens början, medan andra inte har haft någon kontakt alls, är nytillkomna i klassen, har ett annorlunda språk. Men förväntningarna finns där, lusten att bli delaktig.
Och så finns det de elever för vilka skolan inte har något attraktionsvärde, de som hellre stannar hemma eller någon annanstans eftersom de inte tillmäter sig själva något större värde i skolgemenskapen. Att vara annorlunda i kamraters och vuxnas ögon, att särbehandlas på grund av sin härkomst, att vara otillräcklig inför föräldrarnas förväntningar och förhoppningar och i jämförelse med sina klasskamrater.

Det är utgångsläget för de flesta skolor när allt det nya ska börja. Och det gäller inte bara för elever. Många av de vuxna som valt sitt jobb med övertygelsen om att bidra till framtidsbygget kan dela liknande farhågor som sina elever. Fast i kollegiet. Med en blandning av längtan och bävan bär det av mot ännu ett år av nya erfarenheter.

Skolåret kan liknas vid en löparbana för sprinters, medel- och långdistansare, häcklöpning med några få hinder och så den långa hinderbanan med både häckar och vattengrav. Det gäller att komma i mål med olika förutsättningar, men med samma beskrivningar av de statligt fastställda beskrivningarna för måluppfyllelse - för alla; eleverna för att få goda betyg och vitsord, pedagoger och andra vuxna för lönepåslag efter att ha fått sina elever att nå målen.

Som på löpararenorna där konkurrensen är själva idén och medaljregn hägrar, men där man också riskerar att inte komma över mållinjen på grund av diskvalificering, dålig ork och motivation, kan skolgången bli till en plats på läktaren. Allt handlar förstås om förutsättningarna, ledarskapet, tron på människans förmåga... och snart ljuder startskottet för nästa läsårs målgång.



 
Läs hela inlägget »

Man får passa sig när man sticker ut!
Kanske får man ändå kalla det för en bedrift när man fortfarande, efter 23 år, är ett avskytt objekt genom sin produkt, debattboken
"De övergivnas armé - en bok om rollspel" (Norstedts, 1997). Medförfattaren, Björn Sjöstedt, har genom åren beskrivits som min "sidekick" och har därför -trots att påståendet är felaktigt- förskonats från de uppdämda känslor som boken väckte och som kom att leda till en inledningsvis utsatt tillvaro för min egen del, som författare.

Bokens tillkomst har sin utgångspunkt i en genomgång och analys av innehåll och metoder i den nya hobby för barn och unga som hette (och fortfarande heter) rollspel och lajv. På samma sätt som jag och min kollega under vår yrkesverksamma tid som konstnär och pedagog, anlitade av bl a dåvarande Barnmiljörådet och inköpsavdelningar på ett av våra största varuhus, intresserade oss för hur leksakskoncept utvecklades i formgivning och begreppsvärldar under 1980-90 -talet, liksom också barns lekbeteende, så kom den framväxande rollspelshobbyn också att bli ett intressant område att studera. Inte konstigt egentligen för personer med vår yrkesmässiga bakgrund: professionellt arbete med frågor om barnkultur.

För att göra en lång historia kort: boken var en av de första böckerna som piratkopierades - i två versioner. Den ena i original med omslag, den andra som redigerat worddokument med förvanskat innehåll, dessutom ( vilken möda, vilket jobb!). Det blev en uppgift, en kostsam sådan, för förlaget och Svenska Förläggareföreningen att få bort den från Geocities server i USA. Polisen hade då inte tekniska möjligheter att vidta åtgärder, men självklart anmäldes händelsen.

Den framväxande ungdomsorganisationen för rollspelare kom att bli landets största med många miljoner i statsbidrag. Att författaren på uppmaning från representanter inom rörelsen skulle bli av med förtjänst på sin bok, och att hon skulle kartläggas och till och med önskas skjuten, var inget som på något djupare sätt berörde ledningen för den bidragande Ungdomsstyrelsen. Eftersom innehållet och kommentarern i boken högljutt och bestämt hänfördes till moralpanikens välkända och fruktade skamvrå, blev situationen i arbete och vardag av ett minst sagt påfrestande slag. På nätet kunde vi följa rekommendationer om att boken skulle stjälas från Akademibokhandeln och från bibliotek. Eftersom det uttrycktes tankar kring att eliminera den kvinnliga författaren, bistod polisen oss med sin närvaro under våra föreläsningar.

Den som googlar på bokens titel, eller på mitt namn, hittar tonläget på recensioner och sypunkter. Aftonbladets kulturkommentator då var en av de första som recenserade boken. Vi hade svårt att få grepp om hans synpunkter och kontaktade honom därför för att få klarhet. Men det blev svårt, eftersom det var hans spelande son som skrivi recensionen i hans namn. Wikipedia har vi givit upp för länge sedan, eftersom "någon" redigerar våra rättelser, och då inte till vår fördel.

Det tog oss 10 år att studera spelkoncept (svenska och amerikanska främst), delta som observatörer på mässor och konvent, följa utvecklingen på lajvområdet (är ju dramapedagog, så det fanns mycket som var intressant), diskutera med spelare och föräldrar till spelare. Oåtkomliga och ovilliga till dialog var däremot organisationens och branschens företrädare.

Hur som helst, boken blev berömd på et oväntat sätt. Innehåll och "lek"-/spelbeteende är nu förlagt till nätspel och inte lika utsatt för klåfingrig insyn och kulturdebatt. Det är den nya barn- och ungdomskulturens arena, den som vuxna i alla tider uppmanats att hålla sig borta ifrån. Branschintressen vs moralpaniker...

När nu nästa bok, med titeln "Medan hon dör", som är av ett helt annat slag och där jag står som ensam författare, publiceras är det bara att hoppas att mina tidigare, kränkta nätföljare inte ttor att det är min död  det handlar om. Det är min mammas. Och det är på riktigt.

Den som eventuellt blivit nyfiken på vad som orsakat en flera decennier lång indignation genom boken "De övergivnas armé" kan köpa den direkt av mig för 60 kr. Jag har sparat några ex. Uppenbarligen en raritet.

Läs hela inlägget »
Är banden mellan mor och dotter av ett särskilt slag?
Kan gamla beteendemönster och upplevelser leva kvar långt upp i åldern som obearbetade minnen, såväl tragiska som komiska?
Kan barnperspektivet överleva som något manifesterat, orubbligt både på gott och ont i en relation - ända intill döden?
Vore det fel att känna lättnad och befrielse istället för sorg och saknad när en mamma dör?
Eller kan tiden verka som en osynlig, nästan omärkbar guide till försoning?

Får man skriva om sådant?

Jag har gjort det i romanform och boken hoppas jag snart kunna dela med mig av.
Frågan är: kvinnor, gamla kvinnor - vem bryr sig om dem som föder och lämnar över från generation till generation?

Jag fascineras!

 
Läs hela inlägget »

Fara på färde, gränssättning, analys, samhällsnytta... Antipandemiskt förhållningssätt världen över... Stängda nationsgränser och inhemska begränsningar för mänsklig interaktion...

Migrationssituationen?
Nej, coronaviruset covid-19.

Tänk att det skulle krävas en hotfullt drabbande mänsklig virussmitta med nationalekonomiska än mer hotfulla konsekvenser för att upptäcka och bekräfta vikten och betydelsen av medborgerlig samexistens. Rädda sig den som kan! Nationell samling! Land för land! Gränsskydd så att människor i produktion ska kunna överleva! Friska människor som ser till att ekonomierna gränslöst kan förflyttas världen över och få börserna att inte förblöda!

I samstämmigt solidariskt förhållningssätt världens kontinenter emellan ser Sverige till att värna sin egen befolkning - såväl till hälsa som nationalekonomiskt. I likhet med varje nations intresse av överlevnad sätter Sverige samhällsfunktioner genom integrerade mänskliga relationer i centrum - och ansvarar för sitt lands bästa först. Här finns inga lönsamma förutsättningar att särskilja människor. Man slösar inte på sin befolknings ärliga vilja att att bidra till landets bästa.  Detta får omvärlden att i detta läge tacka sina sverigevänner. Precis som vi uppskattar de globala insatser som på samma sätt görs, land för land, kontinent för kontinent. Eller hur planetenvänner?

Läs hela inlägget »

Det var ett tag sedan jag var här i bloggen, för under ett drygt år har jag befunnit mig i utlandstjänst. Eller rättare: det känns som om jag har varit det. Det är en dryg halvtimmes promenad, eller åtta minuter med bil, från min ytterdörr till Rinkeby. Väl där kände jag mig till en början som en invandrare med svårigheter att få ögonkontakt med människor jag möter, än svårare att kommunicera ett hej. Det förväntas liksom inte att en sån som jag skulle kunna vara kontaktsökande och därmed skulle uppskatta ett hälsningsutbyte. Men det dröjde inte länge förrän jag kände mig som en riktig rinkebybo.

Uppdraget var att som volontär medverka till att utveckla en verksamhet för och med utlandsfödda kvinnor, främst från Afrika och Mellanöstern. Eftersom jag under femton års tid arbetat som skolledare på bl a Järvafältet där elevunderlaget representerade många olika språk, blev det på ett sätt en trevlig återkontakt med några av dem - nu med deras mammor och systrar. Men flertalet kvinnor var nya bekantskaper för mig. 

I skolan var kontakten med vårdnadshavare tämligen formaliserad eftersom fokus var på elevens behov och utveckling. I sådana sammanhang tyckte jag mig vara väl införstådd i elevernas levnads- och familjeförhållanden, vilket var nödvändigt för att veta vilka förväntningar skolan kunde ha på vilket stöd hemmet kunde erbjuda. En del missförstånd hörde till vardagen och möten med vårdnadshavare och tolk kunde höra till vanligheterna.

I min nya roll som volontär i Kunskapshust i Rinkeby blev jag snabbt varse hur lite jag i själva verket kände till om de hemförhållandena och levnadsvillkor som eleverna i allmänhet kom från. Naturligtvis fanns det ingen gemensam nämnare för allas hemförhållanden - utom i så fall kärleken till barnen och drömmen om att det skulle gå dem väl i skolan och senare. Mötet med mammor, nyblivna mammor och gravida kvinnor med önskningar för sina barns framtid blev omtumlande på många olika sätt. Språksvårigheterna var jag ju bekant med och blygheten att prata svenska för det "kunde ju bli fel". Denna hämning föranledde många att år efter år hålla sig till varandra och sitt modersmål medan deras barn "tog hand om svenskan". Här hade vi många saker att diskutera - på svenska, så gott man kunde och hade mod till.

Sociala nätverk, främst kvinnor emellan, skapade förståelse för hur släktförhållandena såg ut och dynamiken inom släkten.  Matvanor, skönhetsknep, familjekontakter i hemlandet, barnbekymmer och glädjeämnen, bröllop och separationer, våld och kriminalitet var gemensamma samtalsämnen vid sidan av kunskapsspridningen om det svenska samhällets alla möjligheter till delaktighet och inflytande.

En påtaglig skillnad till mina ursvenska väninnor bestod mina nya bekantskaper av en öppen hjärtlighet och generositet. Att äta utan att bjuda var det aldrig tal om. Omtanke, deltagande och öppet visade känslor tilltalade mig som har behov av tydlighet,

Efter ett år avslutade stadsdelsförvaltningen i Rinkeby-Kista verksamheten som drevs av Somaliska Mediaföreningen i Rinkeby under kvinnligt ledarskap. Det var sorgligt eftersom jag börjat få kunskap och insikt i frågor som jag från mitt begränsde skolperspektiv inte haft en aning om. 

Med mina nya erfarenheter ser jag fram emot nya möten, samtal och framtidsinriktade idéer.

 

Läs hela inlägget »

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Arkiv